1411 Pancevo-Pancratius 1412 undersökningar i sitt stora arbete "Pantschatantra" (I-II, 1859) samt i inledningen till Bickells edition af "Kalilag und Damnag" (1876), med resultat refererade af Keith-Falconer i hans upplaga af den senare syriska versionen "Kalilah and Dimnah or the fables of Bidpai" (1885). Faserna i historien om P. kunna i korthet sammanfattas under följande punkter. A Det fanns i Indien, som redan nämndt, säkert redan från förkristlig tid ett i flera versioner kurserande verk af P:s innehåll. B. Från en dylik (eller kanske flera), som nu är förlorad eller i hvarje fall ännu ej återfunnen i sin ursprungliga form, gjordes af den persiske läkaren Barzöi på befallning af den sasanidiske konungen Khosru Anushlrvän (531-579) en öfversättning (resp. bearbetning) till pehlevi, Persiens dåvarande litteraturspråk. Äfven denna pehlevi-version är förlorad. C. Men den ligger till grund för två viktiga öfversättningar: 1. Till syriskan (den äldre syriska versionen), gjord omkr. 570, under namn af "Kalilag och Damnag". Först genom Bickells ofvannämnda arbete blef denna öfversättning, som enligt samstämmiga vittnesbörd är den trognaste, bekant 1876. 2. Till arabiska, "Kalilah och Dimnah eller Pilpaies fabler", gjord af Abd-allah-ibn-Mukaffa (d. omkr. 757 eller 760); denna version publicerades 1816 af Sil-vestre de Sacy och öfversattes till engelska af Wyndham Knatchbull 1819. Denna arabiska version ligger till grund för alla medeltida fabelverk, som uppstått i Europa. D. De viktigaste af dessa äro: 1. den senare syriska, gjord på 1000-talet, utg. af Wright och öfv. af Keith-Falconer i ofvan nämnda arbete; 2. den grekiska, gjord omkr. 1080 af den judiske läkaren Symeon Seth; 3. den persiska omkr. 50 år senare af Nasr Allah af Ghaznl; 4. den hebreiska, som till-skrifves Rabbi Joel (före 1250), publicerad med fransk öfversättning 1881 af J. Derenbourg; 5, den gamla spanska från arabiska 1251, publicerad i Madrid 1860 af Gayangos. E. Af afkomlingar i femte led må nämnas: 1. (= 3 ofvan) den senare persiska (förkortade) bearbetningen Anwär-i Suhaili, gjord omkr. 1494 af Husain Wäiz al-Käshifi (öfversättningar af E. B. Eastwick 1854 och A. N. Wollaston 1877); 2 (= 4 ofvan) den latinska öfversättningen från den hebreiska versionen "Directorium humanae vitse", föranstaltad 1270 af Johannes af Capua, men tryckt först 1480. F. Från Johannes af Capuas öfversättning härstammar 1. den berömda medelhögtyska öfversättningen "Das buch der byspel der alten wysen", som första gången kom ut i tryck 1481 - mellan 1483 och 1592 utkommo, förutom två utan tryckort och -år, 17 uppl. - och utgaf s 1860 af W. L. Holland; 2. likaledes den italienska "La moral filosofia", tryckt 1552, som ligger till grund för den engelska öfv. af Th. North 1570. Från den tyska härstamma dö skandinaviska, särskildt den svenska i en mängd uppl. utgifna folkboken "Sju vise mästare". La Fontaine hämtade, enligt hvad han själf upplyser, för andra uppl. af sina fabler (1678) sitt nya material (böckerna VII-XI) från den indiske vise Pil-pai (jfr H. Regniers edition af La Fontaine, I-III, 1883-85). Detta egendomliga namn - motsvarande det arabiska bid-lah (Bidpai), syriska Md-vag - härstammar genom medelpersisk förmedling från det sanskritiska ordet vidyä-pati, "vetandets herre", förmodligen en titel (resp. ett namn) för sammanställaren af det sanskritoriginal, som hufvudsakligen låg till grund för den ursprungliga pehlevi-versionen. - Äfven åt andra håll har emellertid P:s fabelmaterial på rent litterär väg nått en vidsträckt spridning. Så - speciellt i buddistisk form - till Kina (S:t Julies har från kinesiska öfversatt de under namn af avadäna gående berättelserna "Les avadånes" 1859) och Japan. På såväl litterär som muntlig väg ha samma fabler kommit till mongolerna och därifrån till slaver, finnar och samojeder. K. F. J. Pancevo, serb. Se Pancsova. Panehlora viridis, zool. Se Kackerlackor. Panchre'stutn (mlat., af grek. pan, allt, och chrestofs, brukbar, duglig), föregifvet läkemedel mot alla sjukdomar. Jfr P a n a c é. Panckoucke [päkök], fransk boktryckar- och skriftställarfamilj. - 1. André Joseph P., f. 1700 i Lille, d. där 1753, författade bl. a. Ma-nuel philosophique (1748), Dictionnaire des pro-verbes jrangais (1749-50) och L'art de désopiler la råte (1754; flera uppl.). - 2. Charles J o-seph P., den föregåendes son, f. 1736, d. 1798, flyttade 1764 till Paris och drog till sitt hus de förnämsta litterära förmågor. Han blef e gar e till tidskriften "Mercure", hvilken han upparbetade i betydlig mån, och uppsatte 1789 tidningen '' Moniteur uni versel''. Bland P:s förlagsartiklar märkas Buffons och Voltaires arbeten, '' Grand vocabulaire fran£ais" och jätteverket "Encyclopédie métho-dique" (1782-1832). P. skref bl. a. Plan d'une encyclopédie méthodique (1781) och Nouvelle grammuire raisonnée (1795) samt öfversatte arbeten af Lucretius, Ariosto och Tasso. - 3. Charles Louis Fleury P., den föregåendes son, f. 1780, d. 1844, förlade bl. a. "Dictionnaire des sciences médicales" (60 bd, 1812 ff.), "Expedition des francais en Égypte" (26 bd, 1821-30, illustr.) samt "Bibliothéque latine-francaise" (1825-50, omfattande 101 latinska författare jämte fransk öfv.). Till denna samling öfversatte P. själf Taci-tus. Han författade dessutom resebeskrifningar m. m. - 4. Er n est P., den föregåendes son, f. 1808, d. 1886, förlade bl. a. "Victoires, con-quétes, revers et guerres civiles des franQais" (24 bd, 1834-35). Pancra^ium L., löt., /arm., ett släkte af lökväxter med stora vackra, hvita blommor, försedda med en stor bikrona. P. hör till fam. Amarylli-dacece, underfam. Amaryllidoidece, samt växer på stränderna vid Medelhafvet och varmare haf. Lökarna af P. maritimum användas i st. f. vanlig sjölök (Urginea maritima], såsom lättande slem-upphostning och såsom urindrifvande m. m. Se Hymenocallis. (G. L-m.) Pancratius, kristen martyr, som föll offer för