1427 Pannotypi-Panna 1428 s. och således omfattande Östra delen af Österrike och Steiermark, en del af Kram, Ungern mellan Donau och Save, Slavonien och norra delen af Bosnien. Folket, af illyrisk stam, var vildt och stridbart. P. underkufvades under Augustus 8 e. Kr. efter många fälttåg och ständiga uppror, blef då kejserlig provins och delades senare, troligen under Trajanus, i två sådana: öfre P. (västra delen) och Nedre P. (östra delen). Bland städer må nämnas de romerska kolonierna jEmona (Laibach), Siscia (Sissek), Mursa (Essek), Aquincum (Buda) samt Vindobona (Wien), där en legion och en flottafdelning för Donau voro förlagda. &. Tdh.* Pannotypi (af lat. pannus, tyg, och grek. tyfpos, af tryck), ett fotografiskt förfarande för framställning af direkta positiva bilder på svart vaxduk. Pannotypien utföres på samma sätt som f e r r o t y-p i e n (se d. o.), men det vid sistnämnda förfarande använda svartlackerade järnblecket är vid panno-typien utbytt mot svart vaxduk. Förfarandet hade på 1850-talet rätt stor användning. J- Htzg. Pannrum, sjöv. Se Eldrum. Pannspröt, Känselspröt 1. Antenner, zool., kallas hos ledfotingarna de på hufvudets främre del fästa ledade bihang, som äro bärare af flera sinnesorgan, framför allt känselns och luktens, stundom kanske äfven hörselns; hos vissa kräftdjur kommer därtill äfven det statiska L jämviktsorganet. Endast spindeldjuren sakna antenner, ehuru en del forskare i deras s. k. chelicerer velat se antennernas motsvarighet. Hos de öfriga klasserna af led-fotingar äro antennerna ytterst växlande till gestalt och storlek, och särskildt hos insekterna visa de en hög grad af mångformighet. l:a leden 1. skaftet är hos de flesta insekter (se d. o.,fig. 3) längst och med ett kulformigt ledhufvud rörligt infogad i en liten ledgrop. Stundom är denna led lika lång som alla de öfriga tillsammans, hvilka utgöra den s. k. antennsnärten 1. flagellum. Namnet härrör af det pisklika utseendet hos vissa insekters s. k. brutna antenner, hvilkas af många småleder bestående antennsnärt kan böjas i vinkel mot skaftet. Sådana antenner finnas t. ex. hos gaddsteklar och viflar. Den första leden af flagellum är vanligen helt kort och saknar, liksom skaftet, sinnesceller. Sådana finnas däremot mer eller mindre talrikt spridda i öfriga leder af flagellum och ändas med kägelfor-made eller borstlika bildningar, stundom insänkta i gropar, på ledernas yta. Då alla antennlederna äro helt korta och likformade, blott småningom af-smalnande mot spetsen, kallas antennerna borstfor-miga, men trådformiga, då lederna äro längre, jämntjocka och ej påfallande smalare mot antennernas spetsar. Äro lederna likformiga, något platt-tryckta och på insidan försedda med sågtamdslika utskott, kallas antennerna sågade. Ofta äro emellertid de yttre lederna af flagellum förtjockade för att kunna lämna utrymme åt så många fler sinnesceller. Härigenom uppstå s. k. klubbformade antenner hos dagfjärilar, asbaggar, bladhorningar (se L a m e 11 i c o r n i a) m. fl. Stundom äro de flesta leder i flagellum utrustade med ytförstoring i form af smala utskott, hvarigenom uppstå de kamtan-dade 1. fjäderjormade antennerna hos vissa spin-narfjärilar, myggor m. fl. Hos dessa, liksom hos många andra insekter, äro hannarnas antenner starkare utbildade än honornas (se t. ex. timmerman- nen, art. L a m i in se, sp. 959 samt fig. l o. 2). Främst viktiga som orienteringsorgan, äro antennerna tillika hos vissa insekter, t. ex. myror, organ för utbyte af meddelanden individerna emellan. G. A-z. Pannsten, tekn., stenhårda skorpor, som afsätta sig på väggar och tuber i ångpannor, om dessa matas med vatten af sådan beskaffenhet, att vid afdunstningen större mängder af olösliga salter, företrädesvis kalciumkarbonat och kalciumsulfat, därur utfällas. Pannstenen, som har benägenhet att mycket starkt häfta vid plåtar och rörväggar, förorsakar betydande olägenheter vid ångpannedrift. Den är en dålig värmeledare, och där den hopat sig till ett tjockare lager, öfvergår följaktligen blott en mindre del af det från eldstaden till pannan öfverförda värmet genom plåt- eller tubväggen till vattnet. I stället upphettas den af pannsten betäckta ytan alltför starkt, materialet skadas genom öfverhettning, så att t. o. m. fara för söndersprängning kan uppstå, afdunstningsförmågan hos pannan minskas, bränsleåtgången ökas, och hinder i driften uppstå. För undvikande af pannstens-bildning är det framför allt af vikt att anskaffa godt matarvatten, som så litet som möjligt ger upp-hof till olösliga saltfällningar. Om de lokala förhållandena icke erbjuda tillgång till naturligt vatten af lämplig art, kan man på kemisk väg genom tillsats af ämnen (t. ex. soda, klorbarium, kalk-hydrat) före vattnets inträde i ångpannan rena det från pannstensbildande ämnen, hvilket emellertid är förenadt med särskilda kostnader för apparater, skötsel och kemisk kontroll. Kan man emellertid icke undvika pannstensbildande vatten, bör ångpannans konstruktion vara sådan, att dess inre delar bli åtkomliga för rengöring, samt pannan tillräckligt ofta urblåsas och spolas. I handeln förekommer en mängd s. k. antipannstensmedel af mer eller mindre hemlig sammansättning, afsedda att införas i ångpannan. I de flesta fall torde dock deras verkan och värde vara mycket ringa. I fartygspannor medför hafsvattnets salthalt särskilda besvärligheter. På stora sjögående ångfartyg användas därför ytkondensorer (se Kondensor) i förening med apparater för framställande af destilleradt vatten. G. H-r. Pannus (lat., "tygstycke"), med., en kärlhaltig väfnad på hornhinnans främre yta, som växer in under epitelet vid den egyptiska ögonsjukdomen (se Egyptisk ögonin flammatio n). Förr har benämningen pannus med orätt användts äfven vid andra kärlbildningar på hornhinnan, t. ex. p. scrophulosus vid den phlyctenulösa hornhinnein-flammationen (se ögonsjukdomar). G-d. Pannwitz, G o 11 h o l d, tysk läkare, f. 16 maj 1861 i Kirchhain, Lausitz, vardt 1890 stabsläkare i Kehl, tillhörde sedan 1895 kejserliga hälsovårdsstyrelsen, undersökte hygienen i boktryckarfacket och inlade stor förtjänst om organisationen af tuberkuloskongresserna 1899 och 1902; sistnämnda år tog han afsked ur militä.läkarkåren och fick titeln professor. Panna (fr. panneau), af ramverk omgifvet fält 1. spegel i en panel, en dörr, en vägg (jfr de i art. Panel angifna fig.). Ordet användes äfven om en målning på ett dylikt fält (fr. panneau dé-coratif).