sematter kunna däremot huru tunga pjäser som helst uppställas. Det är därför naturligt, att de gröfsta kanonerna förekomma inom sjövapnet samt å de vid kusterna belägna fästningar, som ha att upptaga striden med fientliga fartyg. Till följd däraf är det äfven naturligt, att pansar först börjat användas på fartyg samt å sjöfästningar och där erhållit sina största dimensioner. Men då ett fartygs pansardimensioner äro beroende af dess bärighet, är däremot möjligheten att ge ett pansar på land snart sagdt hvilka dimensioner och således hvilken motståndsförmåga som helst endast en penningfråga. Hur än täflingsstriden mellan kanonen och pansaret kan komma att utveckla sig, är därför att förmoda, att inom sjövapnet (fartyg mot fartyg) kanonen allt framgent skall bli pansaret öfverlägsen, men att till lands pansaret alltid i motståndsförmåga bör kunna öfverträffa kanonens förstörelseverkan. Äfven på landfästningar har pansaret erhållit en icke ringa användning. Men som det där har att motstå icke fullt så grofva pjäser, om ock en ihärdigare beskjutning, ha landfästningarnas pansardimensioner kunnat hållas inom måttligare gränser. L. W:son M. Pansarmaterial, a) Smidt eller valsadt mjukt välljärn, som länge var det enda material, som användes till pansar, är alltför mjukt för att kunna motstå nutida projektilers stora genomträngningsförmåga och begagnas därför ej mer. Pansar af dylikt järn bestod till en början af två eller flera med några cm. mellanrum bakom hvarandra ställda plåtar. Mellanrummet fylldes med något mjukare ämne för att mildra stöten. Sedan man på 1880-talet lyckats framställa tillräckligt tjocka plåtar, användes dessa enkla. - b) Gjutjärn kan genom s. k. kokillhärdning (se Kokil1) få en ytterst hård yta, under det att bakom liggande godspartier bibehålla sig jämförelsevis mjuka och sega. Af denna egenskap begagnade sig på 1870-talet den tyske fabrikanten H. Gruson (se d. o.) för att vid Buckau nära Magdeburg tillverka s. k. hartguss - eller Gruson-pansar, bestående af kokillhärdadt gjutjärn. På grund af tillverkningssättet genom gjutning kunde åt pansaret lätt gifvas buktig form, hvarigenom projektilerna lättare afleddes, och erhållas på olika ställen varierande tjocklek. - Som pansarmaterial användes numera uteslutande c) götjärn eller götstål. En homogen plåt af hårdt stål kan ej användas, emedan den spränges sönder vid projektilens anslag eller inträngning. För att motverka detta framställdes, först i England af Wilson 1878, det s. k. kompound- eller stålytpansaret (eng. compound armour), bestående af tre med hvarandra sammansvetsade plåtar, den yttre af stål, de två bakom liggande af mjukt järn. Detta pansar fick på 1880-talet stor utbredning, men är numera ersatt med motståndskraftigare material. Modernt pansar tillverkas af götjärn, för viktigare delar oftast af d) nickelstål eller nickelkromstål med 3-5 proc. nickel och intill l proc. krom. Kolhalten är jämförelsevis låg, 0,15-0,35 proc., och materialet kan därför ej göra skäl för benämningen stål i betydelsen härdbart järn. Gröfre fartygspansar öfverföres till stål, cementeras (se Cementering) på ytan, för att denna må erhålla större hårdhet. Cementeringen sker på så sätt, att pansarplåten glödgas under längre tid med den ifrågavarande ytan utsatt för ett kolhaltigt ämne, såsom kolpulver (Harveys metod från 1891) eller kolvätegaser: lysgas (Krupps metod) eller acetylengas. Genom efterföljande härdning i olja och anlöpning erhåller ytan stor hårdhet, under det att det bakomliggande, icke upp-kolade och jämförelsevis mjuka järnet får ökad seghet. Äfven tunnare, icke cementeradt, pansar underkastas ofta härdning i olja med efterföljande hög anlöpning, s. k. seghärdning, för erhållande af ökad seghet, hårdhet och elasticitet. Nickelstål användes numera till alla viktigare pansardelar. Nickelkromstål för gröfre pansar, cementeradt, användes företrädesvis på krigsfartyg äfvensom till pansarsköldar för artilleri och infanteri. På allra senaste tiden (1913) uppgifves järnverket Saint Chamond i Frankrike ha framställt pansar jämförligt med bästa Krupp-pansar med undvikande af den tidsödande cementeringen. Sammansättningen af detta stål uppgifves vara: kol 0,65-0,80 proc., krom 3,0-4,0 proc., nickel 3 proc., och resultatet vanns genom två olika härdningar och anlöpningar samt till slut uppvärmning och härdning af endast ena ytan. För mycket tunna pansarplåtar, t. ex. sköldar för fältartilleri, användes ett material med sammansättningen: kol 0,35 proc., krom 1,2-1,5 proc., nickel 5 proc., hvilket underkastas oljehärdning och anlöpning. F. S-e. Historik. Redan 1809 hade general Paixhans föreslagit användning af pansar för kaponjärer; men först 1854 började pansaridén att tillämpas genom konstruerandet af flytande pansrade batterier för franska marinen, hvilka batterier året därpå med framgång användes mot de ryska Dnjeprmynningsbefästningarna. Sedermera försåg ingenjören Dupuy de Lome 1858 fregatten "La Gloire" med pansarskydd, och 9 mars 1862 besegrade John Ericssons pansarbåt "Monitor" vid Hampton Roads sydstaternas likaledes pansrade "Merrimac". Samtidigt med att Ericsson föreslog pansars användning vid marinen, hade engelske kaptenen Coles sysselsatt sig med frågan om pansars användning vid befästningar, och redan 1860 tillverkades embrasyrplåtar för engelska kustfort. Två år senare satte sig belgiern Brialmont i förbindelse med Coles med det resultat, att ett vridbart pansartorn (se d. o.) 1863 uppsattes i ett af Antwerpens försvarsverk; och vid samma tid konstruerade tysken Schumann pansarkasematter (se d. o.) för Bingenfortet vid Mainz; efter fransk-tyska kriget följde sedan pansarkaponjärer för Strassburg. För konstruktionerna intill 1870 användes smidesjärn, som sedan ersattes af det billigare och mera lättformade Gruson-pansaret (kokillhärdadt gjutjärn, s. k. hårdjärn). Småningom blef detta för svagt mot de nya götståls- och kromstålsprojektilerna, hvarför stålytpansaret under 1880-talet kom till användning. Utom i Belgien och Tyskland hade pansarkonstruktioner hittills användts företrädesvis för flottan och kustbefästningarna, men sedan röksvagt krut och mingranater 1885 fördes i bruk, började pansartorn snart användas vid landbefästningar, och skjutförsök mot sådana konstruktioner utfördes. Under tiden hade valsadt stål och valsadt smidesjärn kommit till användning som pansarmaterial, och 1885 göts vid Creusot homogent stål. Man antog nu, att det hårdare stålet bäst passade till vertikalt pansar och