Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sematter kunna däremot huru tunga pjäser som helst
uppställas. Det är därför naturligt, att de gröfsta
kanonerna förekomma inom sjövapnet samt å de vid
kusterna belägna fästningar, som ha att upptaga
striden med fientliga fartyg. Till följd däraf
är det äfven naturligt, att pansar först börjat
användas på fartyg samt å sjöfästningar och där
erhållit sina största dimensioner. Men då ett fartygs
pansardimensioner äro beroende af dess bärighet,
är däremot möjligheten att ge ett pansar på land
snart sagdt hvilka dimensioner och således hvilken
motståndsförmåga som helst endast en penningfråga. Hur
än täflingsstriden mellan kanonen och pansaret
kan komma att utveckla sig, är därför att förmoda,
att inom sjövapnet (fartyg mot fartyg) kanonen allt
framgent skall bli pansaret öfverlägsen, men att
till lands pansaret alltid i motståndsförmåga bör
kunna öfverträffa kanonens förstörelseverkan. Äfven
på landfästningar har pansaret erhållit en icke
ringa användning. Men som det där har att motstå
icke fullt så grofva pjäser, om ock en ihärdigare
beskjutning, ha landfästningarnas pansardimensioner
kunnat hållas inom måttligare gränser.
L. W:son M.
Pansarmaterial, a) Smidt eller valsadt
mjukt välljärn, som länge var det enda material,
som användes till pansar, är alltför mjukt
för att kunna motstå nutida projektilers stora
genomträngningsförmåga och begagnas därför ej
mer. Pansar af dylikt järn bestod till en början
af två eller flera med några cm. mellanrum bakom
hvarandra ställda plåtar. Mellanrummet fylldes med
något mjukare ämne för att mildra stöten. Sedan
man på 1880-talet lyckats framställa tillräckligt
tjocka plåtar, användes dessa enkla. - b) Gjutjärn
kan genom s. k. kokillhärdning (se Kokil1) få
en ytterst hård yta, under det att bakom liggande
godspartier bibehålla sig jämförelsevis mjuka och
sega. Af denna egenskap begagnade sig på 1870-talet
den tyske fabrikanten H. Gruson (se d. o.) för att
vid Buckau nära Magdeburg tillverka s. k. hartguss -
eller Gruson-pansar, bestående af kokillhärdadt
gjutjärn. På grund af tillverkningssättet genom
gjutning kunde åt pansaret lätt gifvas buktig form,
hvarigenom projektilerna lättare afleddes, och
erhållas på olika ställen varierande tjocklek. -
Som pansarmaterial användes numera uteslutande c)
götjärn eller götstål. En homogen plåt af hårdt
stål kan ej användas, emedan den spränges sönder
vid projektilens anslag eller inträngning. För att
motverka detta framställdes, först i England af Wilson
1878, det s. k. kompound- eller stålytpansaret
(eng. compound armour), bestående af tre med
hvarandra sammansvetsade plåtar, den yttre af stål,
de två bakom liggande af mjukt järn. Detta pansar
fick på 1880-talet stor utbredning, men är numera
ersatt med motståndskraftigare material. Modernt
pansar tillverkas af götjärn, för viktigare delar
oftast af d) nickelstål eller nickelkromstål med 3-5
proc. nickel och intill l proc. krom. Kolhalten är
jämförelsevis låg, 0,15-0,35 proc., och materialet kan
därför ej göra skäl för benämningen stål i betydelsen
härdbart järn. Gröfre fartygspansar öfverföres till
stål, cementeras (se Cementering) på ytan,
för att denna må erhålla större hårdhet. Cementeringen
sker på så sätt, att pansarplåten glödgas under längre
tid med den ifrågavarande ytan utsatt för ett
kolhaltigt ämne, såsom kolpulver (Harveys metod från
1891) eller kolvätegaser: lysgas (Krupps metod)
eller acetylengas. Genom efterföljande härdning
i olja och anlöpning erhåller ytan stor hårdhet,
under det att det bakomliggande, icke upp-kolade och
jämförelsevis mjuka järnet får ökad seghet. Äfven
tunnare, icke cementeradt, pansar underkastas ofta
härdning i olja med efterföljande hög anlöpning,
s. k. seghärdning, för erhållande af ökad seghet,
hårdhet och elasticitet. Nickelstål användes numera
till alla viktigare pansardelar. Nickelkromstål för
gröfre pansar, cementeradt, användes företrädesvis
på krigsfartyg äfvensom till pansarsköldar för
artilleri och infanteri. På allra senaste tiden
(1913) uppgifves järnverket Saint Chamond
i Frankrike ha framställt pansar jämförligt
med bästa Krupp-pansar med undvikande af den
tidsödande cementeringen. Sammansättningen af
detta stål uppgifves vara: kol 0,65-0,80 proc.,
krom 3,0-4,0 proc., nickel 3 proc., och resultatet
vanns genom två olika härdningar och anlöpningar
samt till slut uppvärmning och härdning af
endast ena ytan. För mycket tunna pansarplåtar,
t. ex. sköldar för fältartilleri, användes ett
material med sammansättningen: kol 0,35 proc., krom
1,2-1,5 proc., nickel 5 proc., hvilket underkastas
oljehärdning och anlöpning. F. S-e.
Historik. Redan
1809 hade general Paixhans föreslagit användning
af pansar för kaponjärer; men först 1854 började
pansaridén att tillämpas genom konstruerandet af
flytande pansrade batterier för franska marinen,
hvilka batterier året därpå med framgång användes mot
de ryska Dnjeprmynningsbefästningarna. Sedermera
försåg ingenjören Dupuy de Lome 1858 fregatten "La
Gloire" med pansarskydd, och 9 mars 1862 besegrade
John Ericssons pansarbåt "Monitor" vid Hampton Roads
sydstaternas likaledes pansrade "Merrimac". Samtidigt
med att Ericsson föreslog pansars användning vid
marinen, hade engelske kaptenen Coles sysselsatt sig
med frågan om pansars användning vid befästningar,
och redan 1860 tillverkades embrasyrplåtar för
engelska kustfort. Två år senare satte sig belgiern
Brialmont i förbindelse med Coles med det resultat,
att ett vridbart pansartorn (se d. o.) 1863 uppsattes
i ett af Antwerpens försvarsverk; och vid samma
tid konstruerade tysken Schumann pansarkasematter
(se d. o.) för Bingenfortet vid Mainz; efter
fransk-tyska kriget följde sedan pansarkaponjärer för
Strassburg. För konstruktionerna intill 1870 användes
smidesjärn, som sedan ersattes af det billigare
och mera lättformade Gruson-pansaret (kokillhärdadt
gjutjärn, s. k. hårdjärn). Småningom blef detta för
svagt mot de nya götståls- och kromstålsprojektilerna,
hvarför stålytpansaret under 1880-talet kom
till användning. Utom i Belgien och Tyskland hade
pansarkonstruktioner hittills användts företrädesvis
för flottan och kustbefästningarna, men sedan röksvagt
krut och mingranater 1885 fördes i bruk, började
pansartorn snart användas vid landbefästningar, och
skjutförsök mot sådana konstruktioner utfördes. Under
tiden hade valsadt stål och valsadt smidesjärn kommit
till användning som pansarmaterial, och 1885 göts vid
Creusot homogent stål. Man antog nu, att det hårdare
stålet bäst passade till vertikalt pansar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
