vis ännu tillmäter stort värde, en harmonilära (Traité de l'harmonie pratique et des modulations, 1855) samt Mois de Marie, utgörande l-3-stämmiga motetter, hymner och mässor. A. L.* Panslavism (af grek. pan, allt), slavernas sträfvan efter sammanslutning i politiskt, religiöst, språkligt och kulturellt hänseende. Den första känslan af slavernas samhörighet och behofvet af en sammanslutning mellan de olika slaviska stammarna väcktes redan i medeltiden af polska historieskrifvare (Pulkawa, Miechowita, Dlugosz, Paprocki m. fl.), som fingo efterföljare i det sydslaviska Dalmatien (Mauro Ordini, "Regno degli slavi", 1601). Men först i slutet af 1700-talet fick panslavismen en historisk-filologisk grund i Böhmen, där Josef Dobrovsky (se d. o.) blef den slaviska filologiens fader. Såväl i Ryssland som i Böhmen sträckte sig det lärda intresset till samtliga slaviska stammar. Under 1830- och 1840-talen upprättades vid de ryska universiteten lärostolar för slaviska språk, hvilkas innehafvare vanligen genom studieresor bland stamförvanterna utanför Ryssland förberedde sig till sitt kall. Så utbreddes bland de bildade klasserna kunskap om och deltagande för de icke-ryske slaverna. Bland de vetenskapsmän (hörande till olika slaviska stammar), som egnade sig åt den slaviska filologiens tjänst, verkade de fleste utan praktisk-panslavistiska syften, somliga t. o. m. fientligt stämda mot dylika. Men dels ur den kunskap om slavisk historia och slaviska traditioner, som förmedlades genom dessa forskare, dels ur den nationella rörelse, som i början af 1800-talet genomgick alla Europas folk och som på slavisk botten gaf upphof åt den slaviska renässansen, framväxte den praktiska (litterära eller politiska) panslavismen. Blodsband och gemensamma minnen å ena sidan, å andra sidan behofvet af skydd för nationaliteten mot de faror, som hotade från en öfvermäktig främmande odling i förbund med främmande herrar, födde tanken på en yttre sammanslutning mellan de slaviska folken; och då det egentligen var de mindre väst- och sydslaviska stammarna, som kände sig hotade i sin nationella tillvaro (genom tyskar, ungrare, greker och turkar), måste de helt naturligt sätta sitt hopp till det i yttre afseende mäktiga ryska riket. Alltefter olika förhållanden måste naturligtvis den samslaviska idén te sig i något olika form. I Ryssland står panslavismen historiskt i förbindelse med slavofilernas mystisk-spekulativa, på hegelianism och romantik byggda läror om slaverna som "det utvalda folket", kalladt att grundlägga en ny civilisation, sedan "den utlefvade västerländska odlingen gjort bankrutt". Naturligtvis måste de katolske slaverna återvinnas för den "rätta tron". För politisk agitation fanns visserligen under Nikolaus I (1825-55) ingen plats. Men Pogodin utvecklade programmet i förtroliga meddelanden till grefve Uvarov. Sevyrev, bröderna Kirjejevskij, Chomjakov, Samarin, Hilferding, K. Aksakov o. a. bearbetade den allmänna meningen i tidningar och tidskrifter, Jazykov, Tiutjev och Chomjakov jämväl i lyrisk form. Efter Krimkriget och Nikolaus' död fick rörelsen luft. Dess förnämsta språkrör blef tidskriften "Russkaja beseda". Småningom utbredde sig de panslavistiska idéerna äfven utanför slavofilernas trängre krets. I det polska upproret (1863) framträdde i en för den stora allmänheten fattlig form motsatsen mellan det latinska Västerlandet och det "heliga Ryssland" ; den gamla fiendskapen skärptes genom Katkov, representanten för "gammalryssarna". 1867 års etnografiska utställning i Moskva, som på särskild inbjudning besöktes af syd- och västslaver (särskildt hade många tjecher infunnit sig), blef naturligtvis utförligt kommenterad i både den slaviska och den västerländska pressen. Till de slaviska välgörenhetssällskapen och kommittéerna i Moskva, Petersburg, Kiev och Odessa inflöto ansenliga summor, som gingo dels till Turkiet, dels till underhåll af unga bulgarer och serber af båda könen i ryska läroanstalter. Panslavistisk agitation från rysk sida bidrog att framkalla den bulgariska resningen och ledde slutligen till rysk-turkiska kriget 1877-78 samt bulgarernas befriande. I Ryssland drifves panslavistisk propaganda med mycken energi genom de slaviska välgörenhetssällskapens "meddelanden" och "årsböcker" samt genom tidningar, och i historiska och geografiska läroböcker lämnas ej något tillfälle obeaktadt att framhålla ryssarna gentemot Västerlandet och att tala om de förtryckte bröderna under främlingsoket. Emellertid är den nya, från romantiskt svärmeri frigjorda ryska panslavismen i själfva verket panrussism: väst-och sydslaver böra antaga ryska som vetenskapens och den högre bildningens språk, de katolske slaverna måste afsvärja sitt "latinska" kätteri, alla böra hylla bykommunen ("mir" eller "obstjina") och tsarens envälde. Bland mera bemärkta pan-slavister under sista tiden böra nämnas Lamanskij (se denne), I. Aksakov (se denne), Danilevskij, Dostojevskij, Orest Miller, Budilovitj och Grot junior. - Bland lillryssarna i Ryssland har den storryska panslavismen inga sympatier. Deras språk undertryckes i Ryssland (se Ukrajnska språket), och deras steg bevakas med misstänksamma ögon. Lillryssarnas ideal är en förbundsförfattning, i hvilken deras nationalitet skulle fritt få utveckla sig jämte andra på den gemensamma grunden (se Kostomarov). - Sydslaverna (serber och bulgarer) åter sågo i Ryssland befriaren från det turkiska oket och ha faktiskt till väsentlig del ryssarna att tacka för sin nuvarande ställning. Men sedan de vunnit den efterlängtade friheten, ha de icke visat någon synnerlig lust att kasta sig i Rysslands armar. Såväl i Bulgarien som i Serbien äro sympatierna för och emot Ryssland delade. - De österrikiske slaverna hotades af fullständig germanisering. Historiska och filologiska studier i förening med romantikens allmänna strömning väckte hos tjecherna förhoppningar om nationell nyfödelse och fortsatt nationell tillvaro. Dessa förhoppningar stärktes genom idén om slavernas enhet och solidaritet. Safafiks omfattande arbeten vidgade blicken. Den medvetna panslavismens apostel blef Kollar (se denne) genom sin diktsamling "Slavy dcera" (Slavas dotter, 1824), som hade ett omätligt inflytande på samtidens tänkesätt. Den litterära panslavismens program utvecklade han i en broschyr (1837, "Uber die litera-rische wechselseitigkeit zwischen den verschiedenen stämmen und mundarten der slavischen nation"). Han tänkte sig den litterära gemenskapen förmedlad af de faktiskt befintliga språken: de olika folken