Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Panslavism - Panslavist, anhängare af panslavismen. Adj. panslavistisk - Pansofi (af grek. pan, allt, och sofia, vishet). Se Comenius, sp. 596 - Panspermi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borde lära sig obehindradt förstå hvarandras språk. I
samma riktning som Kollår verkade skalden Celakovsky
(se denne), Erben och andra. Bland slovakerna,
som då ännu ej separerat sig från den tjechiska
litteraturen, var L. Stur en hänförd kämpe för den
slaviska idén. Hans efterlämnade arbete "Slavjanstvo i
mir buduscago" (1867, Slaverna och framtidens värld)
väckte på sin tid stort uppseende. Stur tänkte sig
ryska som allmänslaviskt språk jämte särspråken. Med
1848-49 fick allt ett förändradt utseende. Tanken på
en sammanslutning af Österrikes slaver tog sig ett
uttryck i den "slaviska kongressen" i Prag. Den gaf
ett negativt resultat; det visade sig bl. a., att
de slaviske fränderna måste gripa till tyska för att
göra sig begripliga för hvarandra. Men tjechernas läge
gentemot tyskarna blef väsentligen förändradt genom
monarkiens nya författning - och de panslavistiska
idealen lades åsido. Panslavismen och patriotismen,
som förut fyllt hvarje vrå i den tjechiska
litteraturen, lämnade plats för mera allmänmänskliga
intressen. Detta hindrar icke ett fortsatt deltagande
för de öfrige slaverna att ge sig uttryck i talrika
öfversättningar från rysk, polsk, serbisk, bulgarisk
skönlitteratur o. s. v. (till tjechiska och tyska),
i filologiska och historiska studier och i sådana
populära verk som den monumentala tjechiska
encyklopedien "Slovnik naucny" (under Riegers
redaktion, 1860-74) och E. Jelf-neks "Slovansk^
sbornik" (1881-87). - Den "illyriska rörelsen" bland
kroater och serber på 1830-talet hade en utprägladt
panslavistisk karaktär. Rörelsens hufvudsakfige
ledare Gaj (se d. o.) var Kollars lärjunge. Agram
blef "sydslavernas" centrum, valet af den sto-kaviska
dialekten till litteraturspråk förenade alla serber
och kroater om ett gemensamt skriftspråk (hvartdera
dock med sitt alfabet). Rörelsen fick en (mot ungrarna
riktad) politisk karaktär. Den politiska jäsningen
slutade med inbördes krig 1848-49. Kroaternas lojala
understöd åt kejsaren i hans strid mot ungrarna bragte
dem ingen vinst. Förhållandena ha.dock under hand
bättrat sig, och efter händelserna 1848 -49 vänta
sig de österrikiske slaverna ingenting af Ryssland,
rutenerna (lillryssarna) i Galizien undantagna. -
Att rutenerna 1. rusinerna vända blicken åt öster,
är emellertid icke tyskarnas, utan polackernas skuld,
och dock ha de galiciske rusinerna haft en afundsvärd
ställning i jämförelse med sina bröder under rysk
spira: deras språk är officiellt likställdt med
polska; det användes utan inskränkning i allt
slags litteratur, vid Lembergs universitet är
ruteniska föreläsningsspråk för flera lärostolar,
och där finns en ukrajnsk vetenskapsakademi
("Naukovo Tovaristvo im. Sevcenka"). - Bland
polackerna har den panslavistiska idén aldrig rönt
någon vidare sympati. I Polen och Ryssland är den
radikala motsatsen mellan "latiner" och "rättrogne"
företrädesvis förkroppsligad. Om en polack tänker
sig en slavisk förbundsstat, så tänker han sig denna
ovillkorligen under polsk hegemoni. På 1840- och
1850-talen var panslavismen ett fruktansvärdt fantom,
som mycket sysselsatte den europeiska politiken och
pressen. Numera visar den sig vid närmare undersökning
tämligen ofarlig. Att de katolske slaverna skulle
återvända i den "rättrogna" kyrkans sköte är ej att
vänta. Till gemensamt litteraturspråk för slaverna kan bland de
slaviska språken endast ryska komma i fråga. Men så
länge den ryska vetenskapen och litteraturen bero af
trångbröstad censur och polisens godtycke, kan ryska
språket icke få den allmänmänskliga betydelse, att
det skulle kunna hos väst- och sydslaverna täfla med
tyska och franska. Väst- och sydslavernas litteratur
är därjämte alltför rik, uppammad med alltför mycken
kärlek och för stora ansträngningar för att under
nuvarande förhållanden ge vika för den ryska. Långt
ifrån att några tecken till sammansmältning visat
sig, ha i vår tid nya särlitteraturer uppstått
(slovakiska, kassubiska) bredvid de många, som förut
finnas. Föga främjas också den litterära enheten
därigenom, att alltemellanåt serbiska, lillryska
(galiciska) och polska böcker och tidningar förbjudas
i Ryssland. I de nyinrättade akademierna i Agram
(sedan 1866), Krakau (sedan 1872) och Prag (sedan
1890) ha Österrikes slaver fått nya medelpunkter
för sitt vetenskapliga lif. - Politisk förening med
Ryssland önska ej ens Balkanslaverna. Fiendskapen
mellan moskoviter och polacker, mellan polacker
och lillryssar, mellan stor- och lillryssar,
oviljan och misstroendet mellan bulgarer och
serber samt mellan serber och kroater äro alltför
uppenbara, för att den slaviska enheten skulle under
nuvarande förhållanden kunna snart förverkligas. Ett
storslaviskt välde under rysk ledning förutsätter
för sin möjlighet en fullkomlig förändring af
Rysslands samhällsskick, politiska principer och hela
odling. Jfr A. Jensen, "Panslavismen, några historiska
och litterära reflexioner" (i "Nornan", 1903).
Lll. (A-d J.)
Panslavist, anhängare af panslavismen. - Adj. panslavistisk.
Pansofi (af grek. pan, allt, och sofia, vishet). Se
Comenius, sp. 596.
Panspermi (af grek. pan, allt, och sperma, frö),
"allestädes närvaro af frön", hvarigenom lifvet
blifvit fördt till jorden (och andra af lefvande
varelser bebodda planeter) medelst frön från
världsrymden. Åsikten om panspermi, som täflar
med den förr vanliga om uralstring (se Generatio
æquivoca), i afseende på förklaringen af lifvets
första uppträdande på en planet, är af mycket
gammalt ursprung, men tillvann sig ej någon större
uppmärksamhet, förr än en tysk läkare, H. E. Richter
(1865), framställde den som ett fullständigande
tillägg till Charles Darwins (se d. o. 2) lära
om arternas uppkomst. Richter påverkades också af
Flammarions välkända arbete om flertalet af bebodda
världar. Enligt Richter skulle i världsrummet en stor
mängd frön förefinnas, hvilka möjligen kunde infångas
af en kringirrande meteorit och med denna föras till
en planet, som förut icke hyste lefvande varelser. På
detta sätt skulle lifvet ha förts från världsrymden
till planeten i fråga. Richters tanke upptogs af den
berömde botanisten Ferd. Cohn i Breslau och af de
store fysikerna lord Kelvin och H. Helmholtz. Enligt
ett inför British association i Edinburgh 1871 hållet
föredrag af Kelvin skulle en bebodd himlakropp
kunnat slås i spillror af en annan himlakropp,
och på spillrorna skulle frön ha förefunnits, som
sedermera kunde ha förts öfver till en annan förut
obebodd himlakropp. Likartade meningar omfattades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
