borde lära sig obehindradt förstå hvarandras språk. I samma riktning som Kollår verkade skalden Celakovsky (se denne), Erben och andra. Bland slovakerna, som då ännu ej separerat sig från den tjechiska litteraturen, var L. Stur en hänförd kämpe för den slaviska idén. Hans efterlämnade arbete "Slavjanstvo i mir buduscago" (1867, Slaverna och framtidens värld) väckte på sin tid stort uppseende. Stur tänkte sig ryska som allmänslaviskt språk jämte särspråken. Med 1848-49 fick allt ett förändradt utseende. Tanken på en sammanslutning af Österrikes slaver tog sig ett uttryck i den "slaviska kongressen" i Prag. Den gaf ett negativt resultat; det visade sig bl. a., att de slaviske fränderna måste gripa till tyska för att göra sig begripliga för hvarandra. Men tjechernas läge gentemot tyskarna blef väsentligen förändradt genom monarkiens nya författning - och de panslavistiska idealen lades åsido. Panslavismen och patriotismen, som förut fyllt hvarje vrå i den tjechiska litteraturen, lämnade plats för mera allmänmänskliga intressen. Detta hindrar icke ett fortsatt deltagande för de öfrige slaverna att ge sig uttryck i talrika öfversättningar från rysk, polsk, serbisk, bulgarisk skönlitteratur o. s. v. (till tjechiska och tyska), i filologiska och historiska studier och i sådana populära verk som den monumentala tjechiska encyklopedien "Slovnik naucny" (under Riegers redaktion, 1860-74) och E. Jelf-neks "Slovansk^ sbornik" (1881-87). - Den "illyriska rörelsen" bland kroater och serber på 1830-talet hade en utprägladt panslavistisk karaktär. Rörelsens hufvudsakfige ledare Gaj (se d. o.) var Kollars lärjunge. Agram blef "sydslavernas" centrum, valet af den sto-kaviska dialekten till litteraturspråk förenade alla serber och kroater om ett gemensamt skriftspråk (hvartdera dock med sitt alfabet). Rörelsen fick en (mot ungrarna riktad) politisk karaktär. Den politiska jäsningen slutade med inbördes krig 1848-49. Kroaternas lojala understöd åt kejsaren i hans strid mot ungrarna bragte dem ingen vinst. Förhållandena ha.dock under hand bättrat sig, och efter händelserna 1848 -49 vänta sig de österrikiske slaverna ingenting af Ryssland, rutenerna (lillryssarna) i Galizien undantagna. - Att rutenerna 1. rusinerna vända blicken åt öster, är emellertid icke tyskarnas, utan polackernas skuld, och dock ha de galiciske rusinerna haft en afundsvärd ställning i jämförelse med sina bröder under rysk spira: deras språk är officiellt likställdt med polska; det användes utan inskränkning i allt slags litteratur, vid Lembergs universitet är ruteniska föreläsningsspråk för flera lärostolar, och där finns en ukrajnsk vetenskapsakademi ("Naukovo Tovaristvo im. Sevcenka"). - Bland polackerna har den panslavistiska idén aldrig rönt någon vidare sympati. I Polen och Ryssland är den radikala motsatsen mellan "latiner" och "rättrogne" företrädesvis förkroppsligad. Om en polack tänker sig en slavisk förbundsstat, så tänker han sig denna ovillkorligen under polsk hegemoni. På 1840- och 1850-talen var panslavismen ett fruktansvärdt fantom, som mycket sysselsatte den europeiska politiken och pressen. Numera visar den sig vid närmare undersökning tämligen ofarlig. Att de katolske slaverna skulle återvända i den "rättrogna" kyrkans sköte är ej att vänta. Till gemensamt litteraturspråk för slaverna kan bland de slaviska språken endast ryska komma i fråga. Men så länge den ryska vetenskapen och litteraturen bero af trångbröstad censur och polisens godtycke, kan ryska språket icke få den allmänmänskliga betydelse, att det skulle kunna hos väst- och sydslaverna täfla med tyska och franska. Väst- och sydslavernas litteratur är därjämte alltför rik, uppammad med alltför mycken kärlek och för stora ansträngningar för att under nuvarande förhållanden ge vika för den ryska. Långt ifrån att några tecken till sammansmältning visat sig, ha i vår tid nya särlitteraturer uppstått (slovakiska, kassubiska) bredvid de många, som förut finnas. Föga främjas också den litterära enheten därigenom, att alltemellanåt serbiska, lillryska (galiciska) och polska böcker och tidningar förbjudas i Ryssland. I de nyinrättade akademierna i Agram (sedan 1866), Krakau (sedan 1872) och Prag (sedan 1890) ha Österrikes slaver fått nya medelpunkter för sitt vetenskapliga lif. - Politisk förening med Ryssland önska ej ens Balkanslaverna. Fiendskapen mellan moskoviter och polacker, mellan polacker och lillryssar, mellan stor- och lillryssar, oviljan och misstroendet mellan bulgarer och serber samt mellan serber och kroater äro alltför uppenbara, för att den slaviska enheten skulle under nuvarande förhållanden kunna snart förverkligas. Ett storslaviskt välde under rysk ledning förutsätter för sin möjlighet en fullkomlig förändring af Rysslands samhällsskick, politiska principer och hela odling. Jfr A. Jensen, "Panslavismen, några historiska och litterära reflexioner" (i "Nornan", 1903). Lll. (A-d J.) Panslavist, anhängare af panslavismen. - Adj. panslavistisk. Pansofi (af grek. pan, allt, och sofia, vishet). Se Comenius, sp. 596. Panspermi (af grek. pan, allt, och sperma, frö), "allestädes närvaro af frön", hvarigenom lifvet blifvit fördt till jorden (och andra af lefvande varelser bebodda planeter) medelst frön från världsrymden. Åsikten om panspermi, som täflar med den förr vanliga om uralstring (se Generatio æquivoca), i afseende på förklaringen af lifvets första uppträdande på en planet, är af mycket gammalt ursprung, men tillvann sig ej någon större uppmärksamhet, förr än en tysk läkare, H. E. Richter (1865), framställde den som ett fullständigande tillägg till Charles Darwins (se d. o. 2) lära om arternas uppkomst. Richter påverkades också af Flammarions välkända arbete om flertalet af bebodda världar. Enligt Richter skulle i världsrummet en stor mängd frön förefinnas, hvilka möjligen kunde infångas af en kringirrande meteorit och med denna föras till en planet, som förut icke hyste lefvande varelser. På detta sätt skulle lifvet ha förts från världsrymden till planeten i fråga. Richters tanke upptogs af den berömde botanisten Ferd. Cohn i Breslau och af de store fysikerna lord Kelvin och H. Helmholtz. Enligt ett inför British association i Edinburgh 1871 hållet föredrag af Kelvin skulle en bebodd himlakropp kunnat slås i spillror af en annan himlakropp, och på spillrorna skulle frön ha förefunnits, som sedermera kunde ha förts öfver till en annan förut obebodd himlakropp. Likartade meningar omfattades af