1461 Panteist-Pantenius 1462 motsatta sidan För dem har därvid utgångspunkten varit naturen som den enda och själitillräckliga verkligheten, hvilken icke till sin förklaring behöfver något annat. Denna verklighet synes dem därför också förtjäna samma vördnad, som religionerna egna Gud (naturdyrkan, kosmo-teism). Panteismen hotar alltid att slå öfver i ateism, då världsalltet intet annat är än summan af de ändliga tingen. För att undgå denna fara har en del panteister fattat det absoluta som den abstrakta enheten i alltet, hvarvid individualitet blir kännemärket på ändlig verklighet. Hvarje bestämning fattas då som likbetydande med inskränkning eller negation ("omnzs determinatio est negatio"); det oändliga eller absoluta är det rent bestämningslösa. Men det abstrakta är ju intet annat än en sida hos det konkreta, och den sistnämnda formen af panteismen beröfvar sålunda sin princip just den själfständighet, som skulle göra den till det verkligt absoluta. - Panteismen framträdde först i utpräglad form hos eleaterna som akosmistisk panteism, i det att de förnekade världens verklighet och därigenom fattade sitt rena vara som allt. Herakleitos och efter honom stoikerna utvecklade en naturalistisk panteism, fattade naturen som Gud. Nyplatonikerna omfattade en emanativ panteism, i det att de fattade världen som ett utflöde ur den gudomliga enheten. Inom den nyare filosofien utvecklade Spinoza en duplicistisk panteism, enligt hvilken Gud och naturen afgjordt identifierades ("Dews sive natur a"), men tänkandet lika väl som utsträckningen fattades som attribut, hvilka konstituera substansens väsen. Spinozismen tryckte sin prägel på Lessings, Herders och Goethes världsåskådningar samt tog ny filosofisk form hos Fichte, Schelling och Hegel. Hos Fichte blef den pantelistisk, i det att han fattade det absoluta som vilja; hos Hegel panlogistisk, i det att han bestämde det absolutas väsen som tänkande. Hos båda var den idealistisk eller spiritualistisk, ity att det absoluta fattades som andligt. Schopenhauer och Hartmann ha gett panteismen en pessimistisk vändning, i det de fatta världens tillvaro som ett ondt. En utprägladt naturalistisk panteism har i våra dagar omfattats af Hseckel och andra monister. - Motsatserna till panteism äro t e i s m och ateism (se dessa ord). - Litt.: S. Ribbing, "Om panteismen" (på latin 1849, på sv. 1857, 3:e uppl. 1874), och Jundt, "Histoire du pan-théisme populaire" (1876). S-e. Pante^st, bekännare af panteismen. - P a n-t e i's t i s k, som hyllar panteismeoa; som innebär panteism (se d. o.). Pantelegräf (af grek. pan, allt). Se Telegraf. Panteli'sm (af grek. pan, allt, och thefléin, vilja), filos., den åsikt, som fattar viljan som alltings innersta väsen. Fichte d. ä. och Schopenhauer ha omfattat en sådan åsikt. - Adj. p a n-teli'stisk. S-e. Pantelleria l. Pantellaria (i forntiden Cosyra), en till italienska prov. Trapani (Sicilien) hörande ö i Medelhafvet, 100 km. från södra kusten af Sicilien, 69 km. från närmaste kusten af Afrika (Tunisien). 82,9 kvkm. med 8,619 inv. (1901). Ön är af vulkaniskt ursprung och infattad af en låg elliptisk bergskedja af grå trakytlava, som är mycket svårtillgänglig. I midten af den reser sig en 836 m. hög, slocknad vulkan (Montagna grande). Öfverallt uppstiga heta vattenångor, och varma svafvelkällor förekomma på flera ställen. I de bördiga dalarna produceras spannmål, bomull, vin och sydfrukter. Befolkningen talar en med arabiska ord uppblandad italienska. Hufvudstaden P. l. Oppidola, på nordvästra sidan, har en hamn och 3,649 inv. (1901). På västra kusten har man funnit lämningar af en förhistorisk by med en mur af obsidian, omkr. 8 m. hög, 11 m. bred vid basen och 5 m. vid toppen, på den oskyddade östra sidan; de funna föremålen (lerkärl, verktyg af obsidian m. m.) förvaras i Siracusas museum. På andra ställen finnes ett 60-tal grafvar, sesi, liknande Sardiniens nuraghi, men betydligt mindre. Deras uppbyggare synas ha kommit från Afrika (icke Sicilien) och tillhört ett iberiskt l. ibero-liguriskt folk. Efter en längre mellantid, hvarunder ön sannolikt var obebodd, togs den i besittning af kartagerna (sannolikt i början af 600-talet f. Kr.); murar, cisterner, grafvar och votivtaflor äro minnen från deras tid. Tagen af romarna 217 f. Kr., användes den under kejsartiden som förvisningsort. Se Orsi, "P." (i "Monument! dei Lincei", IX, 1899). J. F. N. Wbg. Pantellerlt, petrogr., en vulkanisk bergart af grön till nära svart färg samt innehållande strökorn af hufvudsakligen anortoklas, diopsid eller egirin-augit och cossyrit i en än trakytisk, än glasig, stundom pimstensartad grundmassa. Bergarten, som utgör en på jordytan som lava stelnad facies af en alkaligranitmagma samt uppträder associerad till och öfvergående i c o m e n d i t, är först beskrifven från ön Pantelleria s. om Sicilien, hvaraf namnet, samt är sedermera funnen i stora massor 1 Somali-landet, Brittiska Öst-Afrika, västra Texas och Queensland. A. G-n. Pantelän. Se L än s väsen, sp. 205. Panten, Casper van, holländsk konstnär, borgare i Amsterdam, d. före juni 1630, inkallades 1622 till Stockholm för att ha öfverinseende öfver kronans byggnader och medförde en hel skara arbetare, bland dem stenhuggaren Arris Claeszoon, som här utförde ganska framstående arbeten. P. uppgjorde planen till och ledde delvis uppförandet af den för k. kansliet afsedda, 1628-34 fullbordade östra byggnadslängan vid Stockholms slotts borggård (den nederländska stilen framträder tydligt i Sueciae-verket). Under P:s ledning byggdes dessutom Gustavianum i Uppsala (på 1620-talet; ombyggdt på 1660-talet) och den stora östra längan (hufvuddelen) af Uppsala slott. - Se A. L. Komdahl och J. Roosval, "Svensk konsthistoria" (1913). -T.* Pantenius, Theodor Herman n, tysk författare, f. 22 okt. 1843 i Mitau, redigerade 1870 -76 i Riga "Baltische monatsschrift", hade 1889 -1906 ledningen af "Daheim", hvars medarbetare han förut varit, och skötte 1886-1906 redaktionen af Yelhagen och Klasings "Monatshefte". P. har författat romaner (Wilhelm Wolfschild 1873, Allein und frei 1875, Die von Kelles 1885; sv. öfv. "Her-rarne Kruse", 1891, m. fi.), som särskildt syssla med baltiska förhållanden, Der falsche Demetrius (1904), Aus meinen jugendjahren (1907) och Ge-schichte Russlands (1908). Hans Gesammelte ro-mane utgåfvos i 9 bd 1898-99.