1469 Pantopoda-Panträtt 1470 i äldre tider bruket af mimisk dans ingalunda okändt. Sakrika upplysningar om pantomimernas inrättning meddelas af Lukianos i hans skrift "Om dansen". Den romerska pantomimen kvarlefver ännu delvis i vissa arter af det italienska folkskådespelet. Äfven hos åtskilliga österländska folk (perser, kineser m. fl.) förekommer pantomimiskt spel såsom en omtyckt folkförlustelse. Närbesläktad med pantomimerna är den på nutidens teatrar dels i operan, dels själfständigt uppträdande baletten (se d. o.), hvilken ej sällan plägar utveckla sig till en i dans och stumt spel genomförd dramatisk handling. - Från Italien härstammar den pantomim, som alltjämt florerar i Köpenhamn och som har sitt hem på Tivoli. Moderna pantomimer ha författats af fransmän och uppförts af framstående skådespelare, hvilket törhända får uppfattas som en konstartens renässans. Jfr äfven D u m b-show. - Adj. p an t omimisk. A. M. A.* Panto'poda, zool. Se Hafsspindlar. Pantopön, kem. farm., ett preparat, som består af opiums samtliga alkaloider, bundna vid svafvelsyra och förekommande i samma inbördes proportioner som i ett opium af omkr. 10 proc. morfinhalt. Då i olika opium alkaloidernas procenttal växla i betydlig grad, blir pantoponets sammansättning väsentligt olika, när olika opiumsorter användts vid framställningen, hvarför pantoponet ej är något synnerligen rationellt medel. C. G. S. Pantosköp (af grek. pan, gen. pantofs, allt, och skopéifn, se), ett fotografiskt dubbelobjektiv af symmetrisk konstruktion. Pantry [pä'ntri], eng. Se Penteri. Panträtt, jur., bereder, liksom borgen, säkerhet för en fordran, men skiljer sig från detta andra accessoriska rättsförhållande därigenom, att den medför realsäkerhet, d. v. s. åtnjutes i främmande egendom eller rättighet. Härtill kommer att, då i brist på motsatt utfästelse borgensförbindelse kan uttagas först efter anställda försök att göra huf-vudförbindelsen gällande, pant häftar primärt, så att, omedelbart efter det att gälden är förfallen till betalning, den kan däri uttagas. En sak för sig är åter, att, om pantegaren och gäldenären äro olika personer, den förre, särskildt då han från början ställt pantsäkerheten för den andres skuld, undantagsvis kan vara i tillfälle att regressvis utsöka ersättning af den senare för hvad han på nyssnämnda sätt måst gälda. Så till vida råder full öfverensstämmelse mellan alla moderna rättssystem och än vidare däri, att panträtt kan uppstå på flera olika sätt, att i allmänhet tredje man ansetts böra varskos därom genom åtgärd af beskaffenhet att bekantgöra förhållandet och att besittning i panträttshafvårens person numera företrädesvis tjänar sagda ändamål vid lös egendom och registrering i myndighets offentliga handlingar åter vid fast. Men för öfrigt äro skiljaktigheterna stora nog och det äfven i fråga om gränsbestämningarna mellan panträtt och annan realsäkerhet. Enligt svensk lag, som delvis onekligen är synnerligen oklar i ämnet, ställa sig förhållandena på följande sätt. Jämte panträtt komma i betraktande förmåns- och retentionsrätt. Kvarstad och skingrings-förbud, som ju också kunna meddelas med afseende på viss egendom eller rättighet en fordringsegare till säkerhet, lägga väl hinder i vägen för rättsliga förfoganden till ändring i bestående förhållanden, men medföra ej i civilrättsligt afseende någon borgenärens särskilda rätt i eller till egendomen och utesluta ej ens annans tvångsvisa förvärf af realsäkerhet däri. Förmånsrätt är åter en företrädesrätt till betalning ur gäldenärs bo, vare sig i hela dess inbegrepp af tillgångar eller allenast i viss tillgång elle~* vissa sådana, och kan så göras gällande vid en hans konkurs och delvis äfven vid utmätning hos honom. Det är alltså en rätt i förhållande till öfriga borgenärer och har, enär den sålunda verkar mot andra än motparten i obligationsförhållandet, ett visst tycke af sakrätt. Men så snart hvad som utgör föremål för förmånsrätten upphör att tillhöra gäldenären, bortfaller också för dess del rättigheten och visar sig således allenast obligatorisk. Härutinnan skiljer sig förmånsrätten från ej mindre panträtten än äfven retentionsrätten, hvilka båda ha allenast viss egendom till föremål och äro sakrättsliga i den mening, att de ej lida någon inverkan af ändringar i egar-nas personer. En sak för sig är, att den förmånsrätt, som alltid följer pant- och stundom retentionsrätten åt, genom dem bevaras mot en ny egare och att, vid sammanträffanden med andra rättsanspråk än ny egares, retentionsrätten får vika i fall, där panträtten består, och sålunda visar sig vara en svagare sakrätt. I detta senare bör dock icke ses den väsentliga åtskillnaden mellan sistnämnda två rättigheter, utan däri, att, då retentionsrätten enligt sin natur blott medför befogenhet att innehålla egendomen, till dess gäldenären gjort rätt för sig, panträtten, som vid handpant inbegriper retentionsrätt, ger dess innehafvare makt att vid bristande betalning tillgodogöra sig pantens värde till sin fordrans belopp. Emellertid kan, såsom allmänt förhållandet är med lagbestämd panträtt, nämnda realisationsrätt saknas vid panträtt och har åter för särskilda fall förbundits med retentionsrätt; se 1857 års stängselförordn. § 32 och 1884 års grufstadga § 66. Från teoretisk synpunkt är detta oegentligheter, af hvilka slutsatser ej få dragas därhän, att man i andra afseenden behandlar som retentionsrätt hvad lagen kallar panträtt och omvändt. Ej heller får man låta sig missledas däraf, att lagen såsom vid pantning från den, som olofligen bedrifver jakt, fiske eller sten-upptagning från hafsbottnen, talar om pant, fastän den tydligen af ser allenast retentionsrätt. - Regelrätt har panträtt sin grund i aftal, men kan äfven uppstå såväl omedelbart enligt lag som genom en borgenärens ensidiga åtgärd. På detta senare ger tvångsinteckning exempel, hvarförutom utmätning väl ej till namnet, men i sak bereder sökanden en panträtt i det utmätta. Till panträtt i lös egendom hör vanligen besittning i egen eller annans person och alltså, där den ej beror på utmätning, regelrätt äfven en traditionsakt, medan inteckning i allmänhet utgör villkor för panträtt i fast egendom. Fastän med 1734 års lag införseln upphörde att medföra panträtt, har den dock äfven i sin närvarande förekomst vissa ett pantförhållandes verkningar och lämnar sålunda exempel på panträtt i besutten fast egendom. Tillfälle att inteckningsvis vinna panträtt i lös egendom finnes åter vid tomt- och vattenfallsrätt, utan hinder däraf, att de ej utgöra fast egendom, och än vidare vid fartyg