1471 Panträtt 1472 under vissa förutsättningar. Till sist finnas några s. k. tysta panträtter, d. v. s. panträttigheter utan vare sig besittning eller inteckning. Enligt lag åtnjutes nämligen i annan fast egendom än järnväg på dylikt sätt säkerhet för odlings- och frälse-räntelån, skiftesfordran, Stockholms stads brandförsäkringskontors premielån och ogulden köpeskilling samt åter i visst slags lös egendom, nämligen fartyg, frakt och last, för de s. k. sjöpanträttig-heterna. Odlings- och frälseräntelån skola emellertid genom myndighets försorg antecknas i inteckningsprotokoll och inteckningsbok, hvarförutom för deras del säkerheten till sin uppkomst är beroende af föregående anteckning i jordeboken. Om skiftesfordran vinnes åter upplysning i skiftesprotokollet och om premielånen genom anteckning på brandförsäkringsbrefvet. Den med all tyst panträtt förbundna faran för tredje man motverkas för öfriga dess fall slutligen därigenom, att vid säkerhetens förlust borgenären har att inom stadgade kortare tidsfrister respektive söka tvångsinteckning för ogulden köpeskilling och anhängiggöra talan på utfående af fordran, hvarför sjöpanträtt åtnjutes. - Inteckning som medel att bereda panträtt är underkastad inskränkning på det sätt, att den ej kan meddelas för annat än visst belopp, nämligen i pengar eller varor, då panten utgör fast egendom, och eljest allenast i pengar. Äfven ointeck-nad panträtt och införsel betinga fordringsbelopp i pengar eller varor. Handpant kan däremot, liksom borgen, ställas för fullgörande af hvilken förbindelse som helst och alltså äfven för obestämdt belopp och för annat än belopp. Det kräfves blott, att anspråket må kunna omsättas i visst penningbelopp, då det skall uttagas i panten. Regelrätt går man härvid till väga så, att den senare på ett eller annat sätt försäljes och betalning erhålles ur köpeskillingen, så långt den förslår. Ett annat och äldre sätt är emellertid pantens tillvärdering åt borgenären, som sålunda har att till pantegaren utge, hvad pantens värde of verstiger fordran, och åter bibehålies i sin fordran för ett möjligt underskott. Förfaringssättet har sin historiska förklaring däri, att ursprungligen panten utsattes mot försträckning till dess på förhand bestämda värde eller att, rättare uttryckt, pantaftalet i formen utgjorde en försäljning med förbehållen lösningsrätt intill viss dag eller, enligt våra rättsbegrepp, förfallodagen. I mån som införsel vunnits före l januari 1876 och förty medför realisationsrätt, är förenämnda tillvärdering den enda lagbestämda formen för samma rätts utöf vande. Yid af talad handpant i lösöre har åter lagen gifvit pantegaren rätt att välja mellan tillvärdering och försäljning på offentlig auktion. I allmänhet är emellertid numera sagda valrätt af talsvis utesluten, därigenom att panthafvaren förbehållit sig försäljningsrätt i en eller annan form. Därjämte anses i praxis inne-hafvare af pantsatt skuldebref kunna indrifningsvis därur uttaga sin egen fordran, så snart de båda förfallit till betalning. Råkar vid handpant dess egare i konkurs och löses ej panten af boet genom full likvid, skall dessutom enligt lag alltid försäljning ega rum på offentlig auktion. Närmast att föranstalta därom är panthafvaren själf och allenast i andra hand boets sysslomän. Allt detta gäller för öfrigt äfven beträffande lagbestämd handpant, trots att dess innehafvare eljest saknar realisations-rätt och för betalning är såsom annan borgenär, inbegripet retentionshafvare, hänvisad på att efter inträdd förfallotid söka utmätning med åtföljande försäljning på exekutiv auktion. Lika villkor gälla fö* aftalad och lagbestämd handpant äfven så tillvida, att, om panten utmätes för annans fordran, panthafvaren väl är skyldig att af honom taga nämnda slags lösen, men i brist på dess erbjudande ej behöfver nöja sig med betalning ur köpeskillingen. Förklarar han sig ej därtill beredd, skall nämligen godset försäljas med honom förbehållen pant- och besittningsrätt. I dessa delar gälla dock afvikande regler för fartyg och last, så att, i hvad form panträtt än i dem åtnjutes och af hvem än betalning ur dem påfordras, panträttsegaren måste tåla sig vid en deras påyrkade exekutiva försäljning och vid betalning ur köpeskillingen, så långt den räcker. Så har det hittills också i allmänhet varit vid underpant i hvad egendom som helst och särskildt beträffande fordringsinteckningar i fast egendom samt tomt- och vattenfallsrätt enligt 1907 och 1911 års lagstiftning. Genom lagstiftning 1912 är detta dock nu så ändradt, att i allmänhet alla de fordringar, som i prioritetsväg gå före betalningssökandens, ej beröras af en exekutiv försäljning, utan öfvertagas af inroparen och att, där bud ut-Öfver deras belopp och nödiga kostnaders täckande icke ernås, försäljning ej eger rum. - Ur panträtten har i annan modern rätt utvecklat sig betalningsrätt i egendom utan underlag i fordran mot person (i tysk rätt grundschuld], ett slags jordobligation eller delrätt i fastighet till visst belopp. Härtill förete för svensk rätts del allenast afkomsträttig-heterna verkliga motstycken, nämligen de i Han-delsb. kap. 17 § 6 omförmälda beträffande kapitalbeloppen och de enligt Inteckningsl. § 54 i allo. Men fastän i svensk lag panträtt alltjämt i sin uppkomst förutsätter ett personligt gäldförhållande, hvarför den endast skall utgöra säkerhet, kan den dock bestå, sedan fordran fullt eller delvis förlorat sin utkräfbarhet mot den personligen häftande gäldenären. Allmänt inträffar det vid fordrans preskription eller preklusion och förty äfven vid handpant, men vid intecknade fordringar i ännu andra fall och bland annat till belopp, som inteck-ningshafvare egt att efter en egendomens exekutiva försäljning utfå ur köpeskillingen, men låtit efter af tal med inroparen i egendomen kvarstå. Härvid har man dragit slutsatser af egendomens primära ansvar. Men i anledning däraf eger äfven, då det personliga gäldansvaret och eganderätten till den intecknade egendomen äro på olika händer, den, som bär det förra, att efter inteckningens inlösande göra den gällande i egenskap af borgenär. Ja enligt 1912 års lagstiftning åtnjuter äfven fastighetsegaren, ehvad han också personligen häftar eller icke, och för fall af hans konkurs konkursboet för vissa fall betalningsrätt i egendomen, nämligen, då han själf innehar inteckningen, för hela hufvudstolen och, om den står ute hos annan, men för mindre belopp än sitt eget, för mellanskillnaden (egarhypotek). Enär hvarje pant häftar primärt, kunde det synas, som om nämnda grundsatser borde ha en mera allmän tillämplighet och sålunda bland annat äfven för handpantens del. Härutinnan har dock ej gett sig till känna något