1431 Papeete-Papegojor 1482 Papeete, P a p c t e 1. P a p e i't e, hufvudstad och förnämsta handelsplatsen på ön Tahiti bland Sällskapsöarna, säte för franske guvernören, ligger på nordvästra kusten af ön. 3,617 inv. (1911), hvaraf 1,909 fransmän. Papegoja, zool. Se Papegojor. Papegojdufvan, Treron abyssinica, zool., hör till familjen dufvor (Columbidce) inom ordningen Charadriiformes och fåglarnas klass. Den är ofvan blekt olivgrön, undertill ljusgul, med hufvudet, halsen och bröstet askgråaktigt gröna samt skuldrorna vinröda. Längden utgör 31 cm. Arten är hemma i hela mellersta Afrika från Indiska hafvet och Röda hafvet t. o. m. de västafrikanska öarna samt från Sahara till Sambesi. I utseende och lefnadssätt visar den stor likhet med papegojorna. Flykten är mycket snabb och åtföljd af e'tt pipande buller. Lätet är något tjutande, icke kuttrande. C. R.S.* Papegojfiskar, Scarus Forsk., zool., ett till fam. Scaridce hörande släkte af de taggfeniga fiskarnas ordning bland benfiskarna. Af släktets arter tillhöra de flesta de varmare delarna af Atlanten, en art östra delen af Medelhafvet. De utmärkas däraf, att tänderna äro sammanväxta till en tandad skifva i hvardera käken, hvarigenom käkarna få ett näbb-likt utseende, som gifvit anledning till namnet. Den europeiska arten, S. cretensis L., är allmän i östra delen af Medelhafvet och förekommer mera sällsynt äfven vid Italiens kuster. Den blir omkr. 30 cm. lång. Färgen (blå eller röd) uppges växla efter årstiderna. Den lefver bland tången, som jämte svampar o. d. synes utgöra dess födoämne. Redan de gamle romarna ansågo denna fisk vara en idiss-lare, och detta har genom Sagemehls undersökningar i nyaste tider blifvit bekräftadt. På sidorna af de nedre svalgbenen har nämligen denna fisk ett slags påslika utvidgningar, i hvilka de afbitna födoämnena samlas för att ytterligare söndermalas mellan svalgtänderna, innan födan kommer in i magen. Denna fiskart, som af grekerna ännu kallas skaro, var mycket prisad hos de gamle som läckerhet och ansågs, enligt Plinius, på hans tid som den yppersta af alla fiskar. Kejsar Claudius berättas ha sändt en flotta till Grekland med särskildt uppdrag att därifrån hämta denna fiskart, som inplanterades i hafvet mellan Ostia och Campagna. I Grekland anses fisken ännu i dag läcker och anrättas med en sås på dess lefver och inälfvor. &. L.* Papegojor, Psittacidce, zool., bilda en familj inom ordningen Cuculiformes och fåglarnas klass. Från närbesläktade familjer skiljas de därigenom, att de ha näbben försedd med vaxhud samt öfver-käken rörlig, bågformigt böjd och försedd med lång, hakformigt nedböjd spets, öfverkäkens spets är på undersidan vanligen försedd med ett antal tvärrännor, som ha till uppgift att hvassa underkäken ; de anträffas hos de arter, som lifnära sig af hårdskaliga frukter och frön. Näsbenen äro sammanväxta med mellan- och öfverkäksbenen och leda medelst en tvärgående ledgång med pannbenen. Gombenens bakre del har ombildats till vertikala ben-skifvpr. Bakre extremiteterna äro tjocka, starka, köttiga, men aldrig höga. Tarso-metatarsus, kortare än mellantån, är klädd med nätlikt fördelad hud. Tårna äro grofva, den första och fjärde bakåt-riktade. Klorna äro starkt böjda, spetsiga, hvarken långa eller starka. Oftast ha papegojorna lysande färger. Könen äro merendels lika, och de unga fåglarna skilja sig vanligen obetydligt från de gamla. - Framför andra medlemmar af fåglarnas klass utmärkas papegojorna genom en likformig utveckling af sina sinnen. Papegojornas flygförmåga är i allmänhet ej synnerligen utbildad, dock bättre hos de små arterna. På marken röra de flesta sig mindre väl, men däremot klättra och klänga de med stor färdighet samt taga därvid näbben till hjälp. Denna, som är mycket rörligare än hos andra medlemmar af fåglarnas klass, användes också på mångfaldiga sätt: som griporgan, för att stycka sönder födan, söndergnaga föremål, som vapen, klätterorgan m. m. Papegojornas stämma är stark, ofta skrikande, högeligen växlande, stundom välljudande och melodisk; somliga arter, som uppträda flockvis, bli genom sitt skrän rent af odrägliga. Dessa fåglars förmåga att efterhärma människans röst och ord är nogsamt känd. Häri öfverträffa de alla andra djur, visa en förvånande förmåga att inlära äfvensom att lämpligt använda ord och uttryck. - Papegojorna äro hemma i alla världsdelar, med undantag af Europa, talrikast i Amerika och Indiska arkipelagens Östra öar, fåtaligast i Asien. Man har beskrifvit omkr. 650 arter, af hvilka blott en femtedel finnes utom vändkretsarna. I allmänhet äro de bundna vid skogarna. Några finnas dock på stäpper och i bergstrakter ofvanför skogsområdet; men regeln är, att ju mera storartade skogarna äro, dess talrikare uppträda dessa fåglar. De äro där lika vanliga som sparfvar och kråkor hos oss. Utom under fortplantningstiden lefva de flesta papegojor i skaror (ofta af ofantlig storlek), som hålla troget tillhopa. Tidigt om morgonen lämna de sin sofplats (någon tät trädkrona, af hål uppfylld klippvägg eller ihåligt träd), söka gemensamt sin föda, utsätta vakter för att skydda sig mot fara och uppsöka på kvällen gemensam hviloplats. Deras näring utgöres hufvudsakligen af frukter och frön, men äfven af knoppar, blommor, honung och frömjöl samt insekter, maskar o. d. I fångenskapen vänja de sig vid kött och förtära sådant med begärlighet. Genom de härjningar, som papegojorna anställa på fält och i trädgårdar, bli de på många trakter en verklig landsplåga samt omöjliggöra här och där odling af vissa" fältfrukter. - Strängt engifte är utmärkande för papegojorna, och makarna hålla tillhopa under hela lifvet. Äggen äro ofta 2, hos åtskilliga 3-4, någon gång 6-10, och läggas med förkärlek i ihåliga träd, men äfven i hål i jorden, i klippor, i byggnader o. s. v. Ofta urholka dessa fåglar med sin starka näbb bon i träden åt sig, hvarvid honan är den egentlige arbetaren. I allmänhet är deras bale mycket simpel eller nästan ingen; mera sällan bygges ett ordentligare underlag för äggen. Vanligen rufva båda makarna, som gemensamt mata ungarna såväl i boet som någon tid, sedan dessa flugit därur. Papegojor af närsläktade arter para sig stundom med hvarandra. Ofta förekomma mellan dessa fåglar strider af svartsjuka, afundsjuka om födan, ofördragsamhet o. s. v. En del papegojor uppnår mycket hög ålder: man har sagt ända tili hundra år. - Enär papegojorna orsaka människan betydande skada, äro de också utsatta för mycket ifrig förföljelse. Orsaker härtill äro äfven,