1489 Papier-maché-Papilionidae 1490 schrift der neutestamentlichen wissenschaft" (1910, s.' 89 ff.). HJ- H-<" Papier-maché [papjemaje], tekn. (af fr. papier, papper, och macher, tugga, mala sönder), pappersmassa, utrörd med limämne eller linolja och pressad i formar till galanterivaror, leksaker o. d. samt torkad. Lackerad papier-maché kallas p a-p y r o l i t. G- H-r. Papiers d'affaires [papie daffår], postv. Se Korsband, sp. 1084. Papilio, zool. Se P apilioni d se. Papilionäceae, bot. Se P a p i l i o n a t se. Papilionacéer, bot. Se Papilionatse. Papilionätae, Papilionacese, Papilio-n a c é e r, bot., afdelning af fam. Leguminosce, utmärkt af fjärilslik blomkrona (se d. o.) med sam-bladigt foder. Afdelningen betraktas ej sällan som egen familj, jämte Ccesalpiniacece och Mimosacece bildande ordningen Leguminales. - P. är ©n af växtvärldens största familjer, omslutande öfver 300 släkten och 5,000 arter af örter, träd och buskar. Den indelas i följande grupper: Sophorece med fria ståndare och parbladiga blad, Podalyriece med fria ståndare och enkla eller fingrade blad, Genistece med oftast monadelfiska ståndare, Trifoliece med trefingrade, småtandade blad, Lotew med femfingrade eller parbladiga, helbräddade blad, Ga-legece med trefingrade eller parbladiga helbräddade blad, Hedysarece med ledbalja, Dalbergiece med nöt eller stenfrukt, Viciem med klangen och Phaseolece med stipeller (se Stipler). Papilionacéernas ekonomiska betydelse är mycket stor. Näringsmedel, rika på stärkelse, ägghvite-ämnen eller fett, erhållas af släktena Pisum, Pha-seolus, Lens, Vida, Arachis m. fl., medicinskt viktiga droger af Toluijera, Glycyrrhiza, Physostig-ma, Andira m. fl., i tekniskt afseende viktiga ämnen af Astragalus, Indigofera, Pterocarpus, Cro-talaria m. fl., värdefulla träslag af Dalbergia o. a. Många af våra viktigaste foderväxter, arter af släktena Lupinus, Medicago, Trifolium, Onobry-cMs etc., och många allmänt odlade prydnadsväxter af släktena Laburnum, Robinia, Cara-gana, Phaseolus, Lathyrus m. fl. höra till Papi-lionatce. G- L-m. Papiiio'nida, Äktadagfjärilar, zool, den större af dagfjärilarnas hufvudafdelningar (jfr Hesperida), igenkännlig på den fladdrande eller seglande flykten, de under hvilan mot hvarandra uppåt hopslagna vingarna, det i förhållande till kroppen ej särdeles stora hufvudet samt de klubblika antennerna, som sakna Hesperidernas ögonen öfverskuggande hårtofs vid basen. Hit höra alla dagfjärilfamiljer utom Hesperidse, nämligen Nymphalidce, Erycinidce, Lyccenidce, Pieridce och Papilionidce. G- A-z. Papilionidae, zool., familj af dagfjärilar, hos hvilken alla benen äro väl utvecklade gångben med dubbel klo i spetsen; bakvingarnas inkant är inbuktad, så att den ej omfattar bakkroppen. Larverna utskjuta, då de oroas, ett mjukt tvågrenadt utskott mellan hufvudet och första ryggleden och afsöndra därur något starkt luktande, förmodligen giftigt ämne till försvar mot parasitinsekter. Pupporna äro hos de flesta kantiga med 2 framåtriktade utskott på hufvudet och fästa sig dels vid bakändan, dels medelst en silkesögla om kroppens midt. Hos Parnassius åter äro pupporna rundade, utan kanter eller utskott, och hvila i jorden. - Denna familj, äfven kallad Equites 1. riddarfjäri-1 a r, omfattar omkr. 700 arter, af hvilka de flesta (4_500) bilda det stora släktet Papilio. Riddar-fjärilarna höra till de största och vackraste bland alla dagfjärilar, framför allt de i tropiska länder lefvande arterna. Det på övärlden mellan Ostindien och Australien förekommande släktet Ornithop-tera utmärker sig ej blott för arternas ansenliga storlek och praktfulla färger, utan äfven för en synnerligen långt drifven olikhet mellan könen af samma art samt för sin förmåga att bilda lokal-raser. Störst såväl af släktled som af alla dagfjärilar med en spännvidd af ända till 268 mm., är honan af O. Alexandras från Nya Guinea. Ett egendomligt indiskt släkte är Leptocircus med genomskinliga, färglösa band på framvin-garna och med bakvingarna utdragna i väldigt stora, svanslika utskott. Sådana, fastän långt mindre, finnas också på många af de i synnerhet i Syd-Amerika talrika arterna af släktet Papilio, af hvilket äfven vårt land hyser en art, M a c h a o n-fjärilen, äfven kallad parasollfjäril och Fig. 1. Machaonfjäril. svalstjärtfjäril, P. macna'on (fig. 1). Denna ståtliga fjäril, med en vingbredd af ända till 92 mm., är svafvelgul med svarta teckningar samt en rad blå, sammanflytande fläckar längs utkanten af bakvingarna, hvilkas inre hörn prydas af en rund, röd fläck. Larven, som lefver på hvarjehanda flockväxter, framför allt den på hafsstränder vanliga Angelica, är som äldre grön med smala, svarta tvärband och röda fläckar. Företrädesvis i bergstrakter förekommer släktet Parnassius med svartfläckiga arter, hos hvilka den öfverallt tunna, hvita grundfärgen alldeles saknas längs framvingarnas af denna anledning genomskinliga utkant. Af detta släkte finnas i vårt land 2 arter, Apollofjärilen (se Fig. 2. Apollofjäril. d. o. och fig. 2), vår största dagfjäril, med en vingbredd af ända till 94 mm., samt den ansenligt mindre P. mnemosyne, som saknar den förras röda ögonfläckar. G. A-z.