1491 Papiljotter-Papins gryta 1492 Papiljotter (fr. papillote, ai papillon, fjäril), sammanrullade pappers- eller skinnbitar, kring hvilka man virar tofsar af håret för att få detsamma lockigt. Behandlingen med papiljotter är långsam och har därför på senare tider ersatts af behandling med varm tång, hvilken emellertid är skadlig för håret. - Papiljotter a, locka med papiljotter. Papill (af lat papiflla, vårta), anat. Se H u d, sp. 1196. Papillom [-åm; af lat. papirlla, vårta], med., pa-pillarsvulst, en från huden eller slemhinnorna utgående svulstbildning, karakteriserad däraf, att den är begränsad, ojämn, upphöjd, konisk eller mera trådlik, ofta förgrenad, blomkålsliknande, och att den uppstår genom tillväxt af hud- eller slemhinne-papillerna och det dem täckande epitelet. Namnet papillom betecknar icke någon bestämd art nybildning, utan hänför sig blott till den yttre formen. Typiska papillom äro de s. k. spetsiga kon-dylomen (se K o n d y l o m) och många vårtor (s. k. primära papillo m), men vid flera kroniska hudsjukdomar kunna liknande papillomatösa nybildningar uppstå, t. ex. vid tuberkulos, syfilis, pian, pemphigus, lichen m. fl. (sekundära papillo m). L. Mbg. Papillär kräfta, med. Se Kräfta, sp. 143. Papin [papå'], Denis, fransk fysiker, f. 1647 i Blois, d. 1710 i England, promoverades 1669 i Ångers till med. doktor. Inemot 1674 begaf han sig till Paris och biträdde Huygens i dennes experiment med luftpumpen, hvaröfver de gemensamt skrefvo flera uppsatser. Efter någon tid flyttade han till London, gjorde där tillsammans med Boyle väsentliga förbättringar i luftpumpens konstruktion (se Luftpump) och kallades 1680 till medlem af Royal society. 1681 konstruerade han ett kokkärl (digestorn), som genom sin egenskap att vara fullkomligt slutet möjliggjorde vattnets uppvärmning till den temperatur öfver 100°, som erfordras för lösning af ben och andra svårlösliga ämnen. Vid denna uppfinning, hvarmed det första användandet af säkerhetsventilen var förbundet, blef P:s namn fäst (se Papins gryta). Sistnämnda år kallades han till Venezia för att verka vid den nyinrättade vetenskapsakademien därstädes, men återvände 1684 till London. 1687 utnämndes han af landtgrefve Karl af Hessen till professor vid universitetet i Marburg, flyttade 1696 därifrån till Kassel samt återvände 1707 ännu en gång till London. P:s namn har med rätta intagit en plats äfven i ångmaskinens historia. Redan på 1680-talet sysselsatte han sig med konstruerandet af en kraftmaskin af detta slag (man afsåg vid denna tid hufvudsakligen att åstadkomma vattenuppfordrings-verk med ånga som drifkraft). 1690 konstruerade han den första ångmaskinen med cylinder och pistong (behäftad med den ofullkomligheten, att panna och cylinder voro i ett), och sedan han 1705 fått kännedom om Saverys ångpumpmaskin, vidtog han åtskilliga förändringar med denna. I den lifliga korrespondens P. under sin vistelse i Tyskland förde med Leibniz (utg. 1881) omnämner han t. o. m. bland andra sina experiment, att han konstruerat en liten vagn, afsedd att drifvas med ångkraft. Jfr Ernoul, "Denis P." (1874; 4:e uppl. 1888), Wintzer, "P:s erlebnisse in Marburg -1695" (1898), och E. Jäger, "Denis P. und seine nachfolger in der erfindung der dampf-maschine" (1902-03). Papineau [-nå], Louis Joseph, kanadensisk politiker, advokat, f. 7 okt. 1786 i Montreal, d. 24 sept. 1871, blef 1805 medlem af Nedre Canadas underhus och 1815 första gången dess talman, intog en ledares ställning inom det franska partiet och stod i spetsen för det 1823 uppflammande motståndet mot det engelska partiets plan att förena öfre och Nedre Canada. Han påyrkade vidtgående konstitutionella reformer och uppträdde från 1835 allt våldsammare mot regeringen, förordade afbrytande af all kommersiell förbindelse med England och deltog i okt. 1837 i ett möte i S:t Charles af ombud från Nedre Canadas 6 provinser, där väpnadt motstånd mot regeringen beslöts, hvarjämte af tal om samverkan ingicks med upprorsledaren i öfre Canada, W. L. Mackenzie (se d. o.). Då resningen i Nedre Canada utbröt (nov. 1837), satte sig den stortalige agitatorn genast räddhågad i säkerhet till Förenta staterna. Han dömdes 1838 i sin frånvaro till döden, vistades 1839-47 i Paris, erhöll jämte öfriga deltagare i revolutionsrörelsen amnesti 1847 och återvände då till hemlandet. Sin politiska roll fann han då utspelad, fast han lyckades bli invald i det nya kanadensiska parlamentets underhus, och 1854 drog han sig tillbaka till privatlifvet. P. var en glänsande och bestickande parlamentstalare, men fåfäng och vankelmodig. Jfr Bourinot, "Canada under british rule 1760-1900" (1900), och A. de Cejles, "Papineau-Cartier" (1906). V. S-g Papinianus, M m i l i u s, romersk rättslärd, statsman oclTpretorianprefekt under Septimius Se-verus, f. omkr. 140, d. 212. Efter Septimius Se-verus' död (211) sökte P. medla mellan dennes söner och blef därför af Caracalla förvisad samt sedan på hans befallning aflifvad. Han anses som Roms störste jurist. Utom smärre skrifter författade han två stora verk, Qucestiones (rättsundersökningar i 37 böcker) och Responsa (utlåtanden i särskilda rättsfall) i 19 böcker, hvilka vittnade om skarpsinnig uppfattning samt utmärkte sig för stor klarhet och bestämdhet i framställningen. Af dem finnas nu endast lösryckta stycken, intagna i Pan-dekterna. Jfr Costa, "Papiniano" (3 bd, 1894 -96). R. Tdh.* Papins gryta [papaV], fr. marmite \. digesteur de Papin, ett af fysikern Papin (se d. o.) konstrue-radt kokkärl, i hvilket man kan uppvärma vatten till högre temperatur än 100°. Denna gryta är ett starkt metallkärl, försedt med ett lock, som medelst en eller flera skrufvar kan pressas mot kärlets öppning, så att det blir lufttätt. Fyller man grytan till 2/s med vatten och tillskrufvar locket, kan vattnet uppvärmas mycket öfver 100°, ty kokpunkten höjes med trycket, och den öfver vattenytan bildade ångans tension ökas under uppvärmningen alltmer och mer. På det att grytan ej skall brista till följd af ångans starka tryck, är den försedd med en säkerhetsventil. Alldenstund vattnet i grytan kan bibehållas flytande långt öfver 100°, kan grytan användas, då man vill upplösa (digerera) ämnen (t. ex. ben), som ej äro lösliga i endast 100-gradigt vatten. Den kallas därför äfven d i g e s t o r. Ett annat namn på grytan är autoklav, d. v s. ett kärl, som sluter sig