1493 Papio-Pappenheim 1494 af sig själf. Som både tid- och bränslesparande äro kokkärl, konstruerade efter denna princip, af värde äfven för hushållet. A. Bi-n.* Papio (1. C y n oc ep ha l u s), zool. Se Babianer. Papirius, namn på en släkt i Eom af dels plebejisk, dels patricisk stam. Den plebejiska grenens medlemmar buro namnet C ar bo (se d. o.). Af patricierna må framför alla nämnas L u c i u s P. G u r s o r, hjälten i det andra samnitkriget (327- 304 f. Kr.), som inom hären var känd för sin skoningslösa stränghet och kraft i krigstuktens upprätthållande. Särskildt bekant är hans uppträdande mot rytteriöfversten Q. Fabius (se F a b i u s 3). P. var en man af äkta romerskt skrot och korn, hvilken genom sitt allvar och sin duglighet gjorde sig högt aktad, men äfven fruktad. Han var 5 gånger konsul och 2 gånger diktator. Hans son Lucius P. Cursor tvang under sitt andra konsulat (272 f. Kr.) samniterna till fullständig underkastelse. Bland den plebejiska släktgrenens medlemmar må nämnas Tiberius Gracchus' ryktbare vän och anhängare Caius P. Carbo, Sci-pio Africanus d. y:s fiende och kanske mördare, som beröfvade sig själf lifvet 119, samt hans son Caius P. Carbo Arvina, jämte Marcus Plautius Silvanus upphofsman till lex Plautia Pa-piria (89 f. Kr.), som gaf medborgarrätt åt bundsförvanterna. Han mördades (82) på den yngre Ma-rius' tillskyndan. J- C. Paprsm (af nlat. päpa, påfve), romersk-katolska kyrkan; påfveläran; hyllandet af påfvedömets anspråk på att utgöra universell och ofelbar myndighet i andliga ting. - Papi'st, påfviskt sinnad person, obetingad anhängare af påfvemakten. - Papisteri, påfviskt åskådningssätt. - Adj. p a pi'sti sk Papke. 1. Kristian P., teolog, f. 22 dec. 1634 i Greifswald, d. 9 mars 1694 i Åhus, student i Bostock, filos, magister i Greifswald 1662, kom 1669 till Lund och väckte där sådan uppmärksamhet, att pro-kanslern Oelreich 1670 kallade honom till teol. adjunkt. Hans öfver-lägsenhet som föreläsare och akademisk författare, ännu vitsordad af hans på förträfflig latin samt med stort skarpsinne och beläsenhet affattade dis-putationer, ådrogo honom afund af teologiska fakultetens medelmåttor, så att han 1672 sökte professuren i logik och metafysik. För dennas vinnande utgaf han afhand-lingen De persona} i hvilken han framlade sina på Cartesius grundade åsikter, en nyhet, som då i Lund väckte uppseende och motstånd. P. fortfor emellertid att kring sig samla en talrik åhörar-krets, tills han 1676 af kriget tvangs att innesluta sig i Malmö citadell, där han lär förblifvit till fredsslutet. 1681 utnämndes han till förste teol. professor och 1682 till tysk pastor vid Lunds domkyrka, med hvilken befattning domprostvärdighe- ten då var förenad. Han fortfor emellertid att med oförminskadt nit verka som universitetslärare till 1688, då han utnämndes till biskop öfver Lunds stift. Äfven på denna plats verkade han med allvar och kraft till sin död. 2. Karl P., den föregåendes son, teolog, f. l okt. 1681 i Lund, d. där l febr. 1740, student 1703, filos, magister 1706, besökte 1708-10 åtskilliga tyska högskolor, längst Witten-bergs, och utnämndes 1716, strax efter Karl XII:s ankomst till Lund, till eloquentise l professor, utan ansökan och förslag. Enskildt föreläste han äfven filosofi, på önskan af sin forne lärare, A. Kyde-lius, tills han 1731 fick öfvertaga dennes filosofiska lärostol, som han likväl redan s. å. utbytte mot en teologisk. 1733 blef P. teol. doktor samt 1735 förste teol. professor och domprost. Åt denna befattning egnade han sig med mycken omsorg, tills han 1738 utnämndes till biskop i Lunds stift. Hans skrifter utgöras af disputationer och predikningar. Hans latinska stil utmärker sig för stort behag och klassisk renhet. l o. 2, -rn.* Pa'plika. Se Abaliget-grottan. Papp. Se P a p p e r. Pa'ppea Eckl. et Z., bot., trädsläkte af fam. Sapindaceas med små enkla blad i grenspetsarna. Frukten af P. capensis kallas k a p-p l o m m o n; det, som ätes, är det saftiga fröhyllet. G. L-m. Pappenheim [-hajm], stad i bajerska regerings-området Mittelfranken, hufvudort i herrskapet Pappenheim (183 kvkm.), vid Altmiihl och järnvägen Mtinchen-Bamberg. 1,772 inv. (1905). På en höjd vid staden ligga ruinerna af grefvarnas af P. stamborg. Pappenheim [-hajm], Gottfried Heinrich, grefve von P.-Treuchtlingen, bajersk och kejserlig fältherre, f. 30 maj 1594, d. 7 nov. 1632, åtnjöt undervisning i Altdorf och Tubingen samt fulländade sin uppfostran genom vidsträckta utländska resor. Efter återkomsten till Tyskland öfvergick han till katolicismen och utnämndes af kejsaren till rikshofråd. Snart vände han sig till krigaryrket; efter att ha tjänat på olika krigsskådeplatser i Europa - bl. a. deltog han med utmärkelse i slaget på Hvita berget 1620 - nedslog han 1626 i Maximilians af Bajern tjänst det stora bondeupproret i öfre Österrike och ledde därpå (1627) belägringen af det af Kristian IV:s folk besatta Wolfenbuttel. Då Tilly efter Wallen-