Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pastoralier - Pastoralring - Pastoralteologi - Pastorat - Pastoratsadjunkt - Pastoratshandeln - Pastoret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
207
Pastoralier-Pastoret
208
Pastoralier, alla till aflöning af församlingens
prästerskap utgående afgifter.
Pastorälring (lat. a’nnulus pastorälis)
kallas den till katolska biskopsskruden (se
d. o.) hörande guldringen.
Pastorälteologi i -vidsträckt betydelse
kallades i äldre tider den praktiska teologien,
pastoralteologi i inskränkt bemärkelse är den
till den praktiska teologien hörande disciplin,
som behandlar själavården. Se Praktisk teologi.
Pastorat, i Sverige området för en pastors
(kyrkoherdes) ämbetsutöfning. De allra
flesta pastorat bestå af territoriella
församlingar (se Församling 1). 1910 utgjorde
pastoratens antal 1,397, hvartill kommo femton
garnisonsförsamlingar och hofförsamlingen. Till
areal och folkmängd äro pastoraten mycket
olika. 353 omfatta mindre än 50 kvkm., 351 mellan
50 och 100, 330 mellan 100 och 200, 134 mellan
200 och 300, 73 mellan 300 och 400, 31 mellan
400 och 500, 56 mellan 500 och 1,000, 42 mellan
1,000 och 5,000, 12 öfver 5,000 kvkm. Störst
äro Jokkmokk med öfver 18,000 kvkm., Gällivare
med öfver 15,000, Jukkasjärvi och Arjepluog
med öfver 13,000 kvkm. Hvad folkmängden angår
hade (1910) 18 pastorat mindre än 500 inv.,
114 mellan 500 och 1,000, 420 mellan 1 och 2
tusen, 269 mellan 2 och 3 tusen, 181 mellan
3 och 4 tusen, 106 mellan 4 och 5 tusen, 197
mellan 5 och 10 tusen, 49 mellan 10 och 15
tusen, 19 mellan 15 och 20 tusen, 12 mellan
20 och 25 tusen, 12 öfver 25 tusen inv. Flera
af de största pastoraten ha under de senaste
åren delats. – Särskildt med anledning af
k. br. 21 aug. 1786 uppgjordes inom de olika
stiften en klassifikation af pastoraten med
hänsyn till aflöningsförmånerna: första, andra
och tredje klassens pastorat. Vid upprättandet
af förslag till första klassens pastorat hade
lärdomsmeriterna den afgörande betydelsen, vid
tredje klassens pastorat tjänsteåldern. Nyare
förordningar ha minskat lärdomsmeriternas
betydelse, och sedan 1885 har konsistoriums
skyldighet att klassificera pastoraten
upphört. – Med afseende på tillsättningen af
kyrkoherde indelades pastoraten i regala och
konsistoriella, med öfvervikt i antalet för
de senare. Därtill komma patronella pastorat,
till ett antal af öfver 80, och prebendepastorat
(se d. o.). Vid de regala pastoraten tillkom
utnämningsrätten konungen, som icke var bunden
att utnämna den, som vid valet erhållit de flesta
rösterna, utan kunde välja mellan de på förslaget
uppsatte och ev. någon extra sökande. Vid de
konsistoriella utnämnde komkapitlet den, som
erhållit mest röster. Genom 1910 års prästvallag
ha de regala pastoraten blifvit jämställda med
de konsistoriella. De patronella pastoraten, af
hvilka 4 äro regalt-patronella, ha bibehållit
sin natur, men frågan om patronatsrättens
upphäfvande har länge stått på dagordningen. –
I Finland motsvarades de regala pastoraten af
de imperiella. Sedan 1896 utnämnes kyrkoherde i
dessa af Senatens ekonomidepartement. – Angående
pastoratens löneförmåner se Prästlön.
E. M. R.
Pastorätsadjunkt, extra ordinarie prästman,
anställd till hjälp i vissa större församlingar,
vald af församlingen, enligt olika grunder för
valet inom olika församlingar, och aflönad af
denna samt förordnad af konsistorium medelst
konstitutorial.
Tjänstgöringsskyldigheten bestämmes
i allmänhet af domkapitlet.
J- P-*
Pastorätshandeln kallas det under Gustaf III
:s tid rådande oskicket att låta prästmän,
som utnämndes till regala pastorat, betala
en dryg lösen för sin fullmakt. Konungens
gunstling statssekreteraren Elis Schröderheim
var denna affärs upphofs-man; han och några
andra konungens gunstlingar delade inkomsterna
af densamma. "Pastoraten såldes utan blygd
med städse förhöjda köpesummor". På detta
sätt blef en mängd mer och mindre ovärdiga
präster innehafvare af rikets största
pastorat. Eika och inflytelserika personer
begagnade detta befordringssystem som
medel att skaffa sina klienter förmånliga
pastorat. Det kom slutligen till offentlig
skandal. Och vid rikdagen 1786 bröt missnöjet
ut, hvilket hade till följd förordnandet
af en s. k. Ecklesiastikberedning och 1789
inrättandet af en s. k. Ecklesiastikexpedition,
hvilka skulle handlägga prästerliga
befordringsfrågor. Fastän denna icke länge egde
bestånd, hade man likväl nu definitivt kommit
in i en bättre ordning. Största förtjänsten
härvid tillkommer biskop Olof Wallquist.
J. P.*
Pastoret [-rä]. 1. Claude Emanuel Joseph Pierre
de P., markis, fransk jurist och politiker,
f. 1756 i Marseille, d. 1840 i Paris, slöt
sig 1789 till revolutionen och blef "procureur
general syndic" i Seinedepartementet, i hvilken
ämbetsställning han vardt upphofsmannen till
Genovevabasilikans förvandling till ett pantheon
(vid Mira-beaus död). Han valdes 1791 till medlem
af lagstiftande nationalförsamlingen, måste
1792 som rojalist draga sig undan till södra
Frankrike och Schweiz, återkom 1795 och fick
plats i De femhundras råd, men nödgades efter
statskuppen af 18 fructidor år V (4 sept. 1797)
fly till utlandet. Återkommen under konsulatet,
utnämndes P. 1804 till professor i natur- och
folkrätt vid College de France, fick 1809 plats i
senaten, nekade 1814 att medverka till Napoleon I
:s af sättning, men utnämndes det oaktadt 1815,
under Ludvig XVIII :s regering, till pär samt
blef 1826 statsminister utan portfölj och 1829
kansler af Frankrike, hvilken värdighet han dock
nedlade efter julirevolutionen (1830) hellre än
att svära den nya konungaätten trohetsed. Sedan
1820 var han medlem af Franska akademien. Hans
mest betydande arbete är His-toire de la
législation des andens (11 bd, 1817 -37). -
2. AmédéeDaviddeP., markis, den föregåendes son,
politiker, skönlitterär författare, f. 1791 i
Paris, d. där 1857, förvaltade - liksom före
honom hans fader - hertigens af Chambord gods i
Frankrike och var under julimonarkien (1830-48)
en af legitimisternas främste, men försonade
sig däremot lätt med Napoleon III och utnämndes
1852 af denne till senator. Han skref dikter
(t. ex. Ëlégies, 1824), historiska roma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
