Upmark d. y. och K. D. af Wirsén. Därjämte har under tidernas lopp rörande dagens frågor i tidningen influtit en mängd artiklar, som varit författade af de ledande männen inom konungens råd. Som litteraturkritiker verkade K. D. af Wirsén (sign. C. D. W.) under flera årtionden ända till sin död, 1912. Sedermera har den regelbundna litteraturkritiken indragits. Mer sporadiskt förekomma emellertid kritiker och andra litterära uppsatser af åtskilliga ledamöter af Svenska akademien, såsom V. Rudin, H. Hjärne, P. Hallström och H. Schück. Äfven den ordinarie konstafdelningen har indragits, och öfver hufvud synes tendensen gå i riktning af textinnehållets successiva begränsning till -- utom utrikespolitisk öfversikt -- sådant, som mer omedelbart betingas genom tidningens karaktär af organ för officiella meddelanden. 1835 uppsatte tidningen eget tryckeri ("Statstidningens tryckeri"), som 1844 på auktion inropades af Wallmark, och hade till 1846 som tryckort "f. d. Statstidningens tryckeri", därefter "Post- och inrikes tidningars tryckeri". Detta sålde P. Strandberg 1877 till firman P. A. Norstedt & Söner, hos hvilken tidningen sedan dess tryckts. Fr. o. m. jan. 1889 åtföljes tidningen af ett månatligt "Register öfver vissa annonser införda i P.- o. I. T." och sedan 3 sept. s. å., 1 gång i veckan, af en bil.: "Tidning för leveranser till staten". För att bereda tillfälle till större spridning åt bladets legala tillkännagifvanden har inrättats en "Kommunalupplaga", hvaraf det står hvarje kommun i riket fritt att förskrifva 1 ex. Kommunalupplagan lämnades i början mot nedsatt prenumerationspris, men fr. o. m. 1911 alldeles gratis, endast mot erläggande af postbefordringsafgiften. Post- och telegrafortförteckning, postv., en på föranstaltande af Generalpoststyrelsen och Telegrafstyrelsen under redaktion af E. G. Lannge 1909 utgifven, 2,236 sidor stark "Förteckning å städer, köpingar, byar, gårdar m. fl. orter i Sverige jämte uppgift på dessa orters post- och telegrafadresser samt afstånd från telegrafanstalt". Till förteckningen utgifvas rekapitulerande årssupplement. Post-paid [påu'st pei'd], postv., eng. Se Franko. Postpaket (i egentlig mening), postv., är den svenska benämningen för de uti den internationella postutväxlingen förekommande paketförsändelser (fr. colis postaux), hvilka taxeras och postbehandlas i enlighet med gällande, senast på världspostkongressen i Rom 1906 reviderade internationella postpaketkonvention. -- Vid postkonferensen i Paris 1880 afslöts mellan ett 20-tal till världspostföreningen hörande stater en konvention om utväxling af colis postaux till en maximivikt af 3 kg. Denna af Sverige biträdda konvention trädde i tillämpning 1 okt. 1881. Allmänna postkongressen i Lissabon 1885 beslöt, för tillämpning fr. o. m. 1 april 1886, att den ifrågavarande utväxlingen finge omfatta paket intill en vikt af högst 5 kg. samt att på paketen finge tagas assurans äfvensom begäras postförskott. Emellertid förbehölls hvarje i konventionen deltagande land rättighet att till 3 kg. begränsa vikten af paket, som i dess posttjänst emottoges, äfvensom att icke befordra assurerade eller med postförskott belagda paket. Sverige gick med på rörelsens utsträckning att omfatta jämväl assurerade och postförskottspaket, men biträdde däremot icke viktmaximums höjning från 3 till 5 kg. Denna höjning accepterades af Sverige först fr. o. m. 1 jan. 1896. Uti den vid postkongressen i Washington 1897 reviderade, dåmera af nära ett 40-tal stater med tillhörande kolonier och skyddsområden biträdda postpaketskonventionen gjordes, maximiviktens höjning till 5 kg. obligatorisk. -- Bland det fåtal stater, som icke biträdt denna internationella postkonvention, märkas i främsta rummet Storbritannien jämte Brittiska Indien samt öfriga brittiska kolonier och skyddsområden äfvensom Amerikas förenta stater. Emellertid träffades mellan postförvaltningarna i Sverige samt det förenade konungariket Storbritannien och Irland redan 1886 en separatöfverenskommelse om utväxling, på grundvalen af 1880 års Pariskonvention, af vanliga postpaket (eng. uninsured postal parcels) intill högst 3 kg. vikt. Sedermera ha ifrågavarande separataftal jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser utbytts mot nyreviderade aftal, första gången 1896 och senast 1904. Numera omfattar utväxlingen af postal parcels med Storbritannien och Irland, de brittiska kolonierna m. fl. länder (under det utbrutna världskriget jämväl Frankrike, Portugal, Spanien jämte några andra, med hvilka under normala förhållanden postutväxlingen eger rum via Tyskland) såväl assurerade (utväxlingen dock t. v. inställd) som oassurerade (men ej postförskottsbelagda) paket intill högst 5 kg. vikt. Med postförvaltningen i Förenta staterna har likaledes träffats ett dylikt separataftal i slutet af 1905, som tillämpats från 1 febr. 1906. Detta aftal omfattade från början paket af allenast högst 2 kg. vikt, hvilken maximivikt sedermera höjts till 5 kg. Assurans och postförskott äro i denna utväxling ej medgifna. -- Utväxlingen af paketpostförsändelser mellan Sverige, Danmark och Norge är ordnad på grundvalen af äldre öfverenskommelser och bestämmelser. Såväl dessa, i den skandinaviska mellanrikstrafiken förekommande paket, hvilka få i vikt uppgå ända t. o. m. 50 kg., som andra paketpostförsändelser, merendels med enahanda viktmaximum, hvilka utväxlas mellan Sverige och utlandet utan att vara hänförliga till eller jämställda med colis postaux benämnas i den svenska posttjänsten tariffpaket (= ty. postfrachtstücke, fr. colis de messagerie). R. L-n. Postpalatala språkljud (af lat. post, bak, och palatum, gom), fonet., de konsonanter, som bildas mellan mjuka gommen och tungryggen. De kallas äfven, om man anger de båda samverkande organen, dorso-velarer (bakre delen af tungryggen + gomseglet). Till denna grupp höra bl. a. de semitiska språkens bakre (emfatiska) k-ljud ("qaf"), vissa tyska och schweiziska dialekters ch-ljud, holl. g, sp. j (x) och svenskt skorrande r. Postpalatalerna sammanfattas af många med mediopalatalerna (de vanliga k- och g-ljuden) under benämningen "gutturaler" och gälla då som "bakre gutturaler". De kallas äfven velarer. Jfr Kontaktsläge och Palataler. -- Vokaler, bildade i detta läge, t. ex. sv. o-ljud, å-ljud, europ. u-ljud, kallas i det engelska systemet bakre. Lll. Postpapper, ofta nyttjadt namn på sådana limmade papperssorter, som begagnas företrädesvis