till bref, särskildt fasta, täta. Jfr Papper, sp. 1501. Postpass, postv., handling, hvarpå förtecknas postgods, som med landsvägspost från en till annan fast postanstalt försändes, samt föreskrifna anteckningar göras om postfärdens varaktighet och förlopp. Postpass förekommo i postverkets äldsta tider. I ett 1651 utfärdadt, öppet "Patentz" föreskrefs, att i postpasset skulle antecknas "hwad Dag och Tijma, för eller efter Middag, som Posterne ankomma, och åter affärdade blifwa". R. L-n. Postporto. Se Porto. Postposition (af lat. postponere, ställa efter), jur. Se Inteckning, sp. 755. Postpositiv (af lat. post, efter, och positiv), språkv., efterställd; i postpositiv ställning till det ord de styra stå bl. a. flera s. k. prepositioner i svenskan, t. ex.: år igenom, bröder emellan. R-n B. Postregale (jfr Regale), postv., kronans rätt att ensam, med uteslutande af enskilda personers eller bolags ingrepp, upprätta och underhålla postväsendet i ett land. Det har framhållits, att statens postregale, rätt afpassadt, har sitt fulla berättigande ingalunda främst ur synpunkten att bereda staten inkomster, utan framför allt med afseende på de viktiga och grannlaga uppgifter, som postverket, till det allmänna bästa, fått sig anförtrodda att utföra. Emellertid har i Sverige ända intill nyare tid rådt en viss osäkerhet beträffande styrkan af de rättsliga urkunder, hvarpå postregalet eller postmonopolet här kunde anses grundadt. Slutgiltigt har frågan lösts genom utfärdandet af k. kung. 21 dec. 1888 rörande postverkets rätt i fråga om befordran af bref och brefkort äfvensom angående postförsändning på järnvägar, med ångfartyg och diligenser. Postmonopolet i Sverige omfattar uttryckligen allenast förseglade eller eljest tillslutna bref äfvensom brefkort. R. L-n. Postremissväxel. Se Växel. Post Romam conditam (förk. p. R. c.), lat., stundom förekommande uttryck för det vanligare Ab urbe condita. Jfr Post urbem conditam. Posträtter, postv., ett slags domstolar i postmål. I en k. förordn. 8 jan. 1704 och sedermera i 1707 års postmästarinstruktion omförmälas posträtter, bestående i landsortsstäderna af postmästaren, "förandes Præsidium", och två magistratspersoner samt stadsnotarien. Under posträtternas handläggning föllo främst ärenden om fribrefsrättens missbrukande och vidare frågor om vissa postfunktionärers tjänsteförsummelser. Utom dessa "enkla" posträtter funnos s. k. blandade post- och rådstufvurätter, inrättade genom k. br. 5 juli 1753, med annan och väsentligt större befogenhet i fråga om handläggning af postala mål. I Stockholm fungerade en ständig posträtt med särskild sammansättning och motsvarande såväl enkel posträtt som blandad post- och rådstufvurätt. Denna ständiga posträtt indrogs 1817, och dess åligganden lades under kämnärsrätten. Genom k. kung. 9 nov. 1836 förordnades, att posträtterna samt de blandade post- och rådstufvurätterna skulle upphöra. Emellertid skulle fortfarande särskilda bestämmelser i en del fall tillämpas i fråga om forum för postmåls handläggning. Om också ändrad organisation af postverket och ändrade förhållanden medfört, att dessa undantagsbestämmelser i det mesta kommit ur tillämpning, kvarstå ännu i dag stadganden, att postförvaltare skall, om postkontoret är beläget på landet, i alla mål angående åtal för tjänstefel lyda under rådstufvurätten i länets residensstad, samt att mål rörande förbrytelse och försummelse i tjänsten af postiljon och postförare skola rannsakas och af dömas i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller försummelsen timat. Om aflägsnandet af dessa i flera hänseenden olämpliga rester af de gamla bestämmelserna om fora privilegiata för postmål har såväl i som utom riksdagen väckts fråga, dock utan att saken ännu slutgiltigt ordnats. R. L-n. Postscenium, lat., rummet bakom skådebanan (på antika teatrar). Postschäs. Se Karriol. Postskjuts, Posthemmans skjuts. Se Postbonde. Postskrifvare, postv., i äldre tider förekommande benämning på sådant af postmästare antaget och aflönadt kontorsbiträde, som ej innehade officiell anställning i postverket. R. L-n. Postskript, Postskriptum (lat. postscriptum), förkortn. P. S., skriftligt tillägg (efter namnunderskriften) i ett bref. Postsparbank kallas en statens penninganstalt (sparbank), som mottager och förräntar insättningar samt verkställer utbetalningar på s. k. motbok. Själfva begreppet postsparbank innebär, att bankens förbindelse med allmänheten i fråga om insättningar och uttagningar eger rum på postanstalterna under de tider dessa hållas öppna och förmedlas af postverkets funktionärer. De fasta postanstalterna fungera m. a. o. tillika som postsparbankskontor. Bokföringen verkställes emellertid vid ett gemensamt hufvudkontor, och medlen förvaltas antingen af postsparbanken själf (så i Sverige) eller af någon annan offentlig statsinstitution. En postsparbank skiljer sig i hufvudsakligen tre hänseenden från öfriga sparbanker, dels genom statens garanti för insatta medel -- en garanti, som torde vara värdefull för alla dem, hvilka sakna förutsättning att med lätthet kunna bedöma soliditeten hos de enskilda sparbankerna --, dels genom dess lätttillgänglighet, dels också därigenom, att en af postsparbanken utfärdad motbok gäller öfver hela riket för såväl insättningar som uttagningar. F. n. finnes postsparbank inrättad i Storbritannien och Irland, Belgien, Holland, Italien, Österrike, Frankrike, Sverige, Ungern, Bulgarien och Finland samt -- utom Europa -- Nord-Amerikas förenta stater, Canada, Egypten, Indien, Japan m. fl. Den första postsparbanken inrättades i England af Gladstone och är nu, hvad insättarnas antal beträffar, den största penninginstitutionen i världen (31 dec. 1912 voro insättarna där 12,750,693 pers. med en innestående behållning af i svenskt mynt 3 1/3 milliarder kr.). Sveriges postsparbank började sin verksamhet 1 jan. 1884, sedan en af K. M:t aflåten proposition till 1883 års riksdag om inrättande af en postsparbank blifvit i hufvudsak antagen och K. M:t 22 juni s. å. utfärdat en postsparbanksförordning, hvari emellertid sedermera åtskilliga ändringar vidtagits. Enligt riksdagens medgifvande egde K. M:t rätt att