redaktionen af "Elementa" finnas tre postulat: 1) att sammanbinda två punkter med en rät linje, 2) att utdraga en gifven rät linje ett godtyckligt stycke, 3) att kring en gifven medelpunkt upprita en cirkel, som går genom en gifven punkt. Dessa tre postulat ange de mekaniska hjälpmedel, hvilka äro tillräckliga för elementargeometriens utveckling. Emellertid kan en geometri i viss mån utbildas, utan att man använder alla tre postulaten. Mascheroni har nämligen i sitt arbete "La geometria del compasso" (1797) visat, att en hel följd af geometriska konstruktioner kan erhållas endast med tillhjälp af det 3:e postulatet. -- Af Proklos' kommentar synes framgå, att ytterligare 2 postulat i "Elementa" funnits, men dessa torde rätteligen vara att räkna till axiomen, dit de också i den vanliga redaktionen blifvit förda. 1. S-e. 2. (I. F.) Postulata nobilium (lat., "adelns yrkanden"). Mot slutet af 1500-talet röjde sig hos den svenska högadeln dels en sträfvan att afvärja tidens absolutistiska grundsatser, dels en benägenhet att återinföra unionstidens stormansvälde. Båda dessa riktningar fingo sitt förnämsta uttryck i två framställningar, stundom sammanfattade under namnet Postulata nobilium, som af rådet framlämnades till konung Sigismund under kröningsriksdagen i Uppsala 1594. Den första af dem, som är en af Erik Sparre författad statsrättslig afhandling af stort intresse, bar titeln: "Riksens råds, ridderskaps och menige adels oration och underdåniga skriftliga begäran ... att njuta deras gamla urminnes friheter och privilegier såsom ock alla andra riksens ständer i lika måtto". Med mycket skarpsinne bevisas däri, att arfriket ej vore detsamma som envälde; och på grund däraf tillbakavisas det katolska partiets påståenden, att Sigismund som arfkonung ej behöfde afge någon försäkran om religionen, men på grund däraf fordras äfven, att adeln skulle få åtnjuta alla de friheter och privilegier, som den egde före arfriket, utom rätten att välja konung. Den andra framställningen, hvartill "orationen" utgör en inledning, är de egentliga "postulata nobilium" och torde förnämligast varit ett verk af E. Sparre och Hogenskild Bielke. Däri uppräknas dessa återfordrade friheter och bestyrkes deras rättmätighet med en mängd medeltidsurkunder, men härvid begås det felslutet, att som sådana lagliga friheter anföres en mängd fördelar, som aristokratien i strid med rikets lag hade tillskansat sig genom medeltidens konungaförsäkringar och som utgjorde grunden för det af Gustaf I störtade stormansväldet. På grundvalen af "Postulata nobilium" uppsattes, troligen af E. Sparre, men under medverkan af Hogenskild och Ture Bielke, dessutom ett formligt förslag till adelsprivilegier (tryckt i Stiernmans "Riksdagars och mötens beslut", I, s. 394), men detta blef aldrig af Sigismund godkändt, utan han inskränkte sig till att förnya Johan III:s adliga privilegier af 1569 blott med en enda utvidgning (om rätten till sakören), hvilken handling han vid sin återresa till Polen lämnade efter sig i kansliet. Se "Svenska riksdagsakter", III, 1 (1894), där alla hithörande handlingar äro tryckta. Jfr för öfrigt S. J. Boëthius, "Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering" (1877, i "Hist. bibl.", IV). S. B. Postulation, det förfarande inom katolska kyrkan, att en person "postuleras" (begäres) till ett ämbete, hvilket han på grund af kanoniska hinder endast genom särskildt tillstånd (vanligen af påfven) kan få bekläda. Postulera (lat. postulare), påstå, förutsätta, yrka. Jfr Postulation. Postum (lat. postumus, den siste, riktigare än posthumus), född efter faderns död; utgifven först efter författarens död. Postumius, namn på en patricisk släkt i det forna Rom. Bland medlemmarna af familjegrenen P. Albinus märkas Spurius P. Albinus, som af samniterna besegrades vid Caudium 321 f. Kr. och, efter att det af honom ingångna fördraget af senaten förklarats ogiltigt, utlämnades till samniterna, men af dem icke mottogs, samt Aulus P. Albinus, som var konsul 151 f. Kr. och författade en romersk historia på grekiska språket, samt konsuln Spurius P. Albinus, som 148 f. Kr. anlade den stora militärvägen Via Postumia i Nord-Italien. R. Tdh.* Postumus, lat. Se Postum. Postunion, postv. Se Postförening. Postuppsyningsmän, postv., ett slags föregångare till poststationsföreståndarna, anställdes från 1830 till mycket begränsadt antal i de nordligaste delarna af riket. De skulle tillhandagå allmänheten med brefs mottagande och utlämnande, men hade hvarken någon postmedelsuppbörd eller tillätos behandla värdeförsändelser. Någon vidare omfattning fick aldrig denna anordning, utan upphörde efter hand. R. L-n. Post urbem conditam (förk. p. u. c.), lat., efter stadens (Roms) grundläggning (som plägat förläggas till 753 f. Kr.). Postvaktmästare, postv., numera den gemensamma benämningen för alla tjänstemän af lägre grad än postexpeditör, hvilka äro anställda hos Generalpoststyrelsen, hos postdirektionerna eller vid postkontoren (alltså äfven på brefbärarna och breflådtömmarna). "Förste postvaktmästarna" intaga inom kåren en något högre tjänsteställning och åtnjuta något större aflöningsförmåner än de öfrige. Jfr Postiljon. R. L-n. Postverket, postv., i tal som skrift ofta endast benämndt "Posten", kan med afseende på de olikartade uppgifter, som det åligger verket att fylla, sägas vara den mångsidigaste af våra offentliga kommunikationsinrättningar, ehuruväl en gren af den forna postverksamheten, nämligen personbefordringen, hvilken för öfrigt endast vid midten af 1800-talet stod i någon blomstring (jfr Diligens), numera nästan helt och hållet afskilts från posten (endast med postångfartyget "Öland" befordrar postverket jämväl passagerare). Postverkets alltifrån äldsta tider viktigaste åliggande var och är postförsändelsernas fortskaffande. I detta afseende är att skilja mellan brefpost, paketpost och tidningspost. Brefven äro det ursprungligaste föremålet för postbefordran (jfr Bref), och till brefposten äro att hänföra äfven bref kort, kortbref och korsbandsförsändelser (jfr Korsband). -- Paketposten och tidningsposten såsom från brefposten skilda rörelsegrenar äro af vida yngre datum än den senare. Visserligen omförmälas redan i våra äldsta postförfattningar såsom föremål för postutväxlingen, förutom bref, jämväl