var sedan till 1840 underordnad handels- och
finansexpeditionen af K. M:ts kansli, kom vid
departementalstyrelsens införande sistnämnda
år under Finansdepartementet samt förlades 1900
under Civildepartementet. Fr. o. m. 1850 har
verkets centrala förvaltning erhållit benämningen
Generalpoststyrelsen och postchefen titel af
generalpostdirektör. Postverkets utveckling
i tekniskt hänseende gick under tidernas lopp
sin gilla gång. En af Karl XII 1718 påbjuden
sammanslagning af post- och skjutsväsendet skulle,
om den icke af ekonomiska skäl visat sig outförbar,
ha blifvit af genomgripande betydelse. Märkliga voro
de förbättringar, hvaraf verket i många afseenden
kom i åtnjutande under den tid (1867--89), då det
förestods af A. V. Roos (se d. o.). Men det skulle
innebära en uppenbar orättvisa att icke erkänna,
att samtliga hans efterträdare målmedvetet fullföljt
och fulländat hans verk. Sådant svenska postverket
numera ter sig, står det i administrativt och tekniskt
hänseende fullt i jämnhöjd med utlandets bästa. Den
svenska, specifikt posthistoriska litteraturen
är icke rik. Nämnvärda hithörande arbeten äro
P. E. Bergfalk, "Om Svenska Post-inrättningens
uppkomst och utbildning från 1636 till konung Carl
den XII:s död 1718" (i "Vitt. hist. o. ant. akad:s
handl.", XVIII, 1846); J. A. Thurgren, "Stadgar
rörande Postväsendet i Sverige" (1858); den af
A. V. Roos författade, i form af "Bidrag till
Sveriges officiella statistik, M.) Postverket. 1" af
Generalpoststyrelsen 20 dec. 1865 afgifna "Berättelse
om postverkets förvaltning under förutgångne år";
O. Kugelberg, "Postmästare i Sverige och Finland
från äldre till närvarande tid" (1894); den på
Generalpoststyrelsens föranstaltande 1903--04 under
redaktion af R. Lundgren utg. "Minnesskrift vid
invigningen af nya posthuset i Stockholm"; samt
T. Holm, "Sveriges allmänna postväsen, ett försök
till svensk posthistoria" (1906--12; hittills 4 bd,
omfattande tiden 1620--97). -- Af utkomna tidskrifter
inom facket torde böra omnämnas "Arkiv i postväsendet"
(Hamburg, 1859--60; utg. af J. K. Hellberg) samt
"Tidskrift för postväsendet" (1903 ff., utg. af
E. G. Lannge).
R. L-n.
Postvård, postv., postal term, hvarmed afses
förvarande af postförsändelser på plats
utan fast postanstalt, till dess den post dit
anländt, med hvilken försändelserna skola vidare
fortskaffas. Postvården tillhör det slags bestyr,
beträffande hvilka postverkets distriktsförvaltningar
ega att pröfva anbud och träffa aftal.
R. L-n.
Postväsen, sammanfattande benämning för de
anstalter, som af en regent, en regering eller, under
medeltiden, vissa städer och korporationer vidtagits
för åstadkommande af en regelbunden samt, såvidt
möjligt, säker och snabb befordran af försändelser
(bref, paket o. s. v.) och jämväl af personer
mellan bestämda orter. Ordet
post betecknar dels en
inrättning med nyssnämnda ändamål, dels själfva de
befordrade försändelserna, dels också en byggnad,
hvari lokal för försändelsernas mottagande och
utlämnande inrymts. Detta ord återkommer i samtliga
de moderna kulturspråken. Äfven af folk, som tala
andra språk, uppfattas, tack vare världssamfärdseln,
ordets innebörd t. o. m. långt utanför råmärkena
för civilisationens utbredning. Ordets härledning är
osäker; allmännast antas följande.
Romarna kallade en poststation
mansio (nattkvarter)
eller
mutatio (hästombyte), och då platsen för en
sådan skulle anges, hette det på latin:
mansio
l.
mutatio posita (d. v. s. belägen, inrättad)
in (ortens namn). I fripass från 1200-talets
början träffas detta
posita ensamt i betydelsen
af poststation, och det gaf sedermera it.
posta,
fr.
poste o. s. v.
Statsstyrelsen och handeln voro företrädesvis
de intressen, som till en början hvar för sig,
men sedermera samfälldt åvägabragte anordnandet
af regelbundna postgångar. Under det att den
gamla tidens postväsen nästan uteslutande
afsåg att gagna statsstyrelsen, betjänade
medeltidens många olika poster (kansli-, kurir-
och stadsposter, riddarordnarnas poster, skrå- och
gesällposter m. fl.) dels regeringarna, dels vissa
stadsförvaltningar och korporationer, som för eget
behof anordnat postgång. Att anlita dessa poster
var för utomstående länge strängeligen förbjudet,
och först småningom och sparsamt lämnades dem
tillträde. Det är uppenbart, att myndigheterna och
korporationerna i början endast med största tvekan
inläto sig på att taga befattning med den enskilda
korrespondensen. Först i och med de postinstitut,
hvilka vid öfvergången till reformationstiden
upprättades, slog den grundsats igenom, som utgör
en nödvändig förutsättning för uppkomsten af ett
postväsen efter nutidens sinne, den grundsatsen
nämligen, att ett postverk, för att fylla sitt
ändamål, måste vara offentligt, vara upplåtet till
bruk för enhvar, som kan ha behof af dess tjänster. --
Den äldsta postinrättning, om hvars organisation man
har någon, om än ringa, kännedom, fanns omkr. 500
år f. Kr. i det gamla persiska riket under dess
förste konung, Cyrus. Enligt Xenophon lät denne
anordna ridande ilbud mellan de af honom på vissa
afstånd byggda härbärgena med hästar på stall, hvilkas
antal lämpades efter en beräkning, hur lång väg en
god häst, utan att taga skada, kunde tillryggalägga
utan hvila. Denna post var dock ingalunda den allra
äldsta. Det finns från
Fig. 1. Fornegyptiskt postbud omkr. 1500 f. Kr.
(Efter en grafmålning i Tebe.)
åtminstone 1,000 år längre tillbaka i tiden spår af en
inrättning med postbud i det forna Egypten. Jämväl
i Kina, i Japan, i de vid spanjorernas ankomst till
Nya världen blomstrande
