är afpassadt till lifvet i vatten; det har nedtryckt hufvud, bred nos med starka morrhår och hoptryckt simsvans. Liksom andra borstigelkottar saknar P. okbågar; kindtänderna likna de sistnämndas. P. skiljer sig från alla andra insektätarsläkten genom saknaden af nyckelben och därigenom, att andra och tredje tån på bakbenen äro förenade. En enda art, P. velox (kroppslängd 60 cm.; se fig.), är känd från Syd-Nigeria, Kamerun, Gabun, Kongo och Angola; den lifnär sig af fisk. L-e. Potamogeton Tourn., Nate, bot., ett artrikt örtsläkte, lefvande i vatten och bildande typen för en egen familj, Potamogetonaceæ. Blommorna sitta antingen i ax eller ensamma. Hylle saknas vanligen, och blommorna äro antingen tvåkönade eller sambyggare. Hos Potamogeton äro de små, brungröna blommorna samkönade, skenbart försedda med 4-bladigt hylle, som utgöres af bihang till de 4 ståndarna. Frukten utgöres i regel af 4 små stenfrukter. Dessa nateväxter ha växlande storlek och glatta, hela blad, antingen alla hinnaktiga och under vattenytan eller ock dessutom läderartade, simmande, ofta större och bredare blad. Släktet omfattar 87 arter, af hvilka 19 finnas i Sverige. I folkspråket skiljer man mellan följande mera allmänna arter. "Gäddnate", P. natans L., som har alla bladen skaftade, de flytande läderartade. "Borstnate", P. pectinata L., har alla bladen under vattnet, trådlika. "Gräsnate", P. graminea L., har stjälken grenig, de nedsänkta bladen smala, oskaftade, gräslika, de öfre simmande

Potamogeton perfoliata (ålnate). l växten med blommor och frukter, 2 blomma, 3 frukt, 4 småfrukt i längdsnitt. bladen läderartade. "Ålnate", P. perfoliata L., har alla bladen under vattnet hjärtlika och stjälkomfattande. O. T. S. (G. L-m). Potamogetonaceæ, Natefamiljen, bot., en växtfamilj, som omfattar släktena Posidonia, Potamogeton, Ruppia, Zannichellia och Zostera m. fl., alla växande i sött eller salt vatten. Familjen tillhör serien Helobiæ l. Fluviales, Jfr Potamogeton. G. L-m. Potamogetonineæ, bot. Se Helobiæ. Potamoplankton (af grek. potamo's, flod), bot. zool. Se Plankton, sp. 1011. Potapenko, Ignatij Nikolajevitj, rysk författare, f. 1856, son till en ulanofficer, som sedan blef präst, uppfostrades i prästseminariet och studerade vid Petersburgs universitet. Sin litterära verksamhet började han 1881 och vann stor framgång med berättelsen Na djejstvitelnoj sluzjbje (I aktiv tjänst) 1890. Synnerligen produktiv, lyckas han särskildt i de berättelser, där han skildrar poplifvet. Sina personliga minnen från studietiden har han nedlagt i den förträffliga berättelsen Prokljataja slava (Förbannad ära). Åtskilliga af hans dramer stå alltjämt på den ryska repertoaren, däribland Zjizn (Lifvet) och Tjuzjie (Främlingar). På Dramatiska teatern i Stockholm spelades 1906 hans skådespel Iskuplenije (Uppgörelse). P:s samlade skrifter utkommo 1895-97 i 12 dlr. A-d J. Potassium, kem., nu bortlagdt namn på kalium. Potatis, Potates, Potat, Jordpäron (sp. patata, batata, eng. potato, fr. pomme de terre, ty. och da. kartoffel, se d. o.), Solanum tuberosum L., bot., är en välbekant, ytterst viktig kulturväxt, ursprungligen inhemsk i västra Syd-Amerikas högland, hvarifrån den först utbreddes i Amerika och i senare hälften af 1500-talet öfverfördes till Europa af spanjorerna, hvilka genom en förväxling med den i Europa redan förut kända bataten (Ipomæa Batatas) gåfvo den namnet batata. I Europa spreds potatisen till en början endast långsamt, men är numera en där i största skala odlad s. k. "jordfrukt". I Sverige fanns den i Uppsala botaniska trädgård 1658, men först på 1720-talet odlades den i större skala på Nolhaga vid Alingsås af Jonas Alströmer, och dess odling tilltog småningom, ehuru Linné uttalade sin misstro till potatisens gagnelighet, enär den hörde till den växtfamilj, som han, för de ofta smutsigt och dunkelt färgade blommornas skull, kallade Luridæ ("smutsblomstriga") och som innehåller en mängd giftväxter, såsom belladonna, spikklubba, bolmört o. s. v. (se Solanaceæ). Misstron bland allmänheten mot det nya födoämnet var länge allmän; "man skulle ej få en af tjänstfolket att smaka den, om man ock ville gifva dem penningar därför" säger Linné 1756. Först på 1760-talet fick den större spridning i Sverige, förnämligast genom de från Pommerska kriget återvändande soldaterna, som i Tyskland lärt sig värdera den och hemförde sättpotatis. Upptäckten, att den kunde användas till bränvinsbränning, bidrog äfven till dess ökade odling. Ätbara knölar lämna äfven S. Maglia (inhemsk i Chiles och Perus kusttrakter) och S. Commersonii (inhemsk i Argentina, Mexico och Arizona), men någon större utbredning har odlandet af dessa arter ännu ej uppnått. - Potatisväxten är en ört, som genom de under jorden lefvande stjälkknölarna egentligen är mångårig, men som i vårt klimat förekommer som ettårig, emedan dess knölar upptagas om hösten och nya utplanteras nästa vår. Dessa potatisknölar äro försedda med en mängd i gropar insänkta knoppar ("ögon"), från hvilka