uppskjuta 30--60 cm. höga stjälkar, som äro vingade af de nedlöpande, spiralställda, olikparigt delade bladen, hvilkas flikar äro olikstora, ovala--äggrunda, helbräddade, spetsiga och glest håriga. Ur de öfre bladvecken utskjuta blomknippen, sittande på långa, ofvan midten ledade skaft. Blommorna, som utvecklas under högsommaren, ha foder och krona 5-(till 10-)flikiga, med hvitt, violett eller rödaktigt kronbräm. Ståndarna äro 5, med korta strängar och tätt sammanstående knappar, som utsläppa frömjölet genom porer i spetsen. Frukten ("potatisknopp") är ett rundadt bär, som i 2 (--4) rum innehåller en mängd njurlika frön. Från de ofvannämnda "ögonen" på potatisknölen (efter hvilkas antal knölen kan sönderskäras i lika många grobara delar och som äro mera tätt samlade på knölarnas

Potatisväxten. A öfre delen af den blad- och blombärande stjälken, B blad, C under jorden varande del af växten med flera stjälkknölar samt anlag till sådana (n).

"kronända", som utgör stamspetsen) utväxa, jämte stjälkarna, under jorden löpande utskott, som bilda ett grenigt jordstamssystem, i hvilket alla grenspetsar genom riklig stärkelseaflagring ombildas till de förenämnda potatisknölarna. Dessutom utvecklas från rotstocken rötter för upphämtande av näring ur jorden. Äfven från den ofvanjordiska stammens nedersta leder utväxa ofta stoloner, som måste täckas med jord, hvilket sker genom växtens s. k. "kupning", för att på dessa stoloner skola utbildas normala potatisknölar. Om en sådan växande potatis ligger i jordbrynet, utsatt för ljusets inverkan, blir den i luften liggande ytan grön af klorofyll och bildar skott med små blad. I potatisens skal och blasten finnes en giftig alkaloid, solanin, som vid utfodring af färsk potatisblast framkallar utsot hos djuren, hvilken däremot icke visar sig efter blastens torkning eller insyrning. Genom fabriksmässig ångkokning och torkning framställas olika potatispreparat, såsom flingor och strimlor, hvilka i utlandet användas som kraftfoder åt kreaturen och äfven, till följd af den genom världskriget 1914--15 flerstädes uppkomna hvetebristen, påbjudits som tillsats vid brödbakning, bl. a. i Tyskland och Danmark. Om potatismjöl se Stärkelse. -- Potatis odlas numera i hela den åkerbrukande världen, dock mera i de tempererade trakterna än i den heta zonen, och går nordligare än någon annan åkerbruksväxt, i Norge till 70° n. br. Den odlas i Sverige vid hvarje jordbruk och i så godt som hvarje trädgård och intar 153,000 har eller i medeltal 4,2 proc. af rikets odlade jordvidd. Skörden plägar uppgå till 20--23 mill. hl. eller 14--16 mill. dt., motsvarande inemot 100 dt. för har och 2,7 dt. för invånare. I allmänhet täckes hvarje landsdels förbrukning af ortens odling, men i vissa trakter, särskildt Skåne, Blekinge och Kronobergs län, alstras betydligt öfver behofvet af människoföda och kreatursfoder (hufvudsakligen till svin), och öfverskottet användes till största delen till brännvinsbränning och stärkelseberedning. Däremot alstra en stor del af Norrland samt Stockholmstrakten och bergslagstrakterna i Svealand ej nog potatis för eget behof, utan en införsel eger årligen rum, hittills uppgående till högst 200,000 dt. eller 1,2 proc. af landets förbrukning. Potatis går bäst till samt blir mest välsmakande och frisk på lätt, helst sandig eller grusig jord, men blir på ler- och mullrik jord blötare och mera utsatt för sjukdom, hvarför också trakter med sand och grusjord (Kristianstads län, Småland, Dalarna, Jämtland) äro mer framstående potatisodlingsdistrikt än lerslätterna. Skörden kan å andra sidan starkt höjas genom en riklig gödsling, och den ökning i skördetalet, som under senare tid egt rum, beror delvis härpå, delvis på införande i odling af nya rikt gifvande sorter. Potatisväxten växlar i hög grad och odlas i ett mycket stort antal sorter, af hvilka årligen åtskilliga nya frambringas framför allt i Tyskland (företrädesvis rikt gifvande, storvuxna, stärkelserika fabrikssorter för brännvins- och stärkelseberedning) och i England (bordspotatis). I norra Sverige odlas öfvervägande gamla sorter, dels rikt gifvande sådana af rund form med djupa "ögon", hvita och med fast, gult kött (Jämtland, Dalarna, Hälsingepotatis), dels, mindre allmänt, finsmakande, småvuxna, tidiga, men mindre gifvande mandelpotatis. I mellersta och södra Sverige, där de gamla sorterna ej passa, emedan de äro mycket mottagliga för den i dessa landsdelar vissa år förhärjande "potatissjukan", ha de undanträngts af nya sorter, af hvilka mycket allmänt odlas de redan gamla amerikansk rosenpotatis med hvita blommor och röda knölar, omtyckt för sin tidiga mognad, men mycket mottaglig för sjukdom, och magnum bonum, en engelsk, aflång, slät, medeltidig sort med hvitt skal och kött. I senare tid har införts en stor mängd nya sorter med större afkastning och högre stärkelsehalt, i allmänhet hvita i skal och kött. Om japansk potatis se Stachys.