kräfta, som framkallas af en parasitsvamp, Chry-sophlyctis endobiotica och visar sig på potatisknölarna, rötterna och rothalsen som först hvita, sedan mörknande utväxter. De kunna omforma hela potatisen till en oregelbunden svulstmassa, som i fuktighet öfvergår i förruttnelse. Svampen lefver inuti potatiscellerna som ett plasmodium, hvari utbildas dels sporhus med talrika svärmsporer, genom hvilka svampen sprides under sommaren, dels hvilsporer, som öfverlefva vintern i jorden eller i den angripna potatisen och således bibehålla svampen från år till år. Smittan anses kunna bibehålla sig i jorden flera år. Sjukdomen iakttogs första gången 1896 i Ungern och har sedan uppträdt i England, Skottland, Irland, Tyskland och 1913 äfven på ett par platser i Sverige (i Stockholmstrakten). Den har visserligen mest uppträdt i täppor och mindre vid egentligt åkerbruk, men då den synes vara i hög grad smittsam och förödande, ha i flera länder de kraftigaste åtgärder vidtagits för dess utrotande. I Sverige har den angripna potatisen förstörts genom bränning och den åkerjord, där den förekommit, desinficerats med forma-lin. Andra sjukdomar äro sk or f (se d. o.) 1. korkskabb, hvitröta, slemmögel, rotfruktsröta (se Se l er otinia), torrf lack-sjuka, rotfiltsjuka (se d. o.) och b l a d-rullsjuka (se Krussjuka). H. J. Dit Potchefstroom [-stram], en tid kallad V r i j-b u r g, den äldsta hufvudstaden i Sydafrikanska republiken (Transvaal), grundad 1838, vid Mooi, en biflod till Vaal. 9,348 inv. (1904). Luftkurort. Staden belägrades dec. 1880-mars 1881 af boerna. Om det svek, hvarigenom dess brittiska garnison förmåddes att kapitulera, se Cronje, sp. 890. Potemkin [patjå'mkin], Grigorij Aleksandrovitj, furst P., rysk hofman, krigare och statsman, f. 1739 på ett gods vid Smolensk, d. 5 okt. 1791, var son till en obetydlig adelsman i byn Tjizjovo. Till följd af sin fattigdom bestämdes P. till kyrkans tjänst och studerade vid universitetet i Moskva, men visade föga böjelse för det andliga ståndet och ingick 1754 som soldat i gardet, där hans atletiska kropp var bättre på sin plats. Vid 1762 års revolution, då kejsarinnan Katarina störtade sin gemål Peter III, slöt P. sig till Katarinas parti och blef af henne bemärkt. Han gjordes då till officer och kammarjunkare samt erhöll stora gods. Efter en tids tjänstgöring vid ambassaden i Stockholm blef han anställd vid synoden, kommenderades som fänrik till den stora lagkommissionen i Moskva 1767, blef kammarherre och Katarinas älskare, men råkade därigenom i fiendskap med Aleksej Orlov, som lyckades genomdrifva, att P. sändes till den mot Turkiet opererande armén. Detta skaffade honom generalmajors rang. 1774 återkom han till hofvet, där Orlov en dag slog ut hans ena öga, men där han snart blef Katarinas mäktigaste älskare och formligen öfverhöljdes med utmärkelser, gods och guld. Han erhöll de högsta ordnarna, blef general en chef, generaladjutant och generalguvernör i Azov och Nya Ryssland samt vice president i krigskollegium och ledde den bedårade kejsarinnan, mot hvilken han var ömsom servil, ömsom brutal. Ty P. var en sällsam blandning af snille och cynism, af bildning och råhet, af europeisk kultur och asiatiskt barbari, en karaktär af så motsatta egenskaper, att omdömet om honom blir helt olika, allteftersom man fäster blicken mer på den ena eller andra sidan af hans person. Äregirig och härsklysten utan gräns, fick han rikt tillfälle att tillfredsställa dessa lidelser. Man kan dock ej påstå, att han alltid så väl använde sin ställning och sin begåfning. Därför blir totalintrycket af honom, att han var mera en äfventyrare och lyckoriddare än statsman och hjälte. Hans inflytande var emellertid mycket stort, större än någon annans af Katarinas gunstlingar, särskildt 1774--79, men äfven sedermera. Detta berodde helt och hållet på Katarinas bevågenhet och oinskränkta förtroende till honom. Hon uttalar gång på gång i sina bref den största beundran öfver hans goda hufvud, hans skönhet, hans rikedom på idéer. Hon kallar honom en af tidehvarfvets största och originellaste personligheter. 1775 blef han rysk grefve; 1776 gjorde Josef II honom till tysk riksfurste, och äfven Europas andra monarker öfverhopade honom med utmärkelser. 1783 blef han generalguvernör i södra Ryssland, 1784 generalfältmarskaik, president i krigskollegiet och storamiral på Svarta hafvet. I dessa ämbeten utöfvade han stort inflytande på Rysslands politik gentemot Turkiet och yrkade häftigt på ytterligare eröfringar från denna makt. Han genomdref Krims ockupering och russifiering samt erhöll därför hedersnamnet "Tauriern" (Chersonesus taurica var Krims forna namn) och det lysande s. k. Tauriska palatset i Petersburg, nu riksdumans sessionslokal. Då kriget med Turkiet 1787 utbröt, blef P. öfverbefälhafvare samt stormade Otjakov, men lämnade befälet, då han vunnit de utmärkelser, som han ännu eftersträfvade. Ehuru han under de senare åren af sin lefnad vanligen vistades i södra Ryssland, besökte han ofta Petersburg och förstod att ända till sin död bibehålla kejsarinnans vänskap och förtroende. Budet om hans död, som inträffade vid Nikolajev, gjorde Katarina själf sjuk. P. efterlämnade, trots sitt praktfulla lefnadssätt, en förmögenhet af öfver 100 mill. rubel. Bland litteraturen om P. märkes A. Brückner, "P:s gluck und ende" (1870) och monografien "P." (1892). Jfr Potemkin-byar. J. F. N.* Potemkin-byar [patjå'mkin-], gängse benämning på bedrägliga "skönmålningar", afsedda att dölja en bedröflig verklighet bakom glänsande kulisser, så som Potemkin (se d. o.) säges med på afstånd uppställda teaterdekorationer, föreställande välmående byar, ha sökt lura kejsarinnan Katarina under en resa på det af honom förhärjade Krim. Potens (lat. potetntia), förmåga, inneboende kraft; form eller grad af potentialitet (se d. o.). -- 1. Filos., inneboende kraft, form l. grad af potentialitet (se d. o.). Schelling kallar potenser de olika verklighetsformer, som uppstå genom bestämda förhållanden mellan det objektiva och det