67 Potential 68 ning på sfärisk yta); för punkter innanför skalet är potentialen konstant och fältstyrkan = 0. Existerade en ihålig himlakropp (af sfärisk form), skulle alltså på dess inre yta tyngdkraften vara upphäfd. Elektriskt laddade ledare ega i sin ledningsförmåga en egenskap, som här måste tagas i särskildt betraktande. På en ledare eger laddningen en viss frihet att följa de krafter, som påverka den. Vid jämvikt måste hela laddningen i följd af repulsio-nen mellan dess olika delar befinna sig på ytan af ledaren. Vidare måste det fält, som förefinnes, vara sådant, att kraftlinjerna gå vinkelrätt mot ledarens yta, ty annars orsaka krafterna en förflyttning af laddningar utefter ytan. Af denna riktning hos kraftlinjerna följer, att ytan är en ekvipoten-tialyta. Äfven inuti ledaren måste potentialen vara af samma konstanta värde. Detta är en full motsvarighet till temperaturens konstans vid värmets jämvikt. Förefinnes af någon orsak en olikhet i potential, en potentialdifferens, i ledarens olika punkter, uppkommer en elektrisk ström. Härvid sammanfalla strömlinjerna med kraftlinjerna. Om sambandet mellan potential och strömstyrka m. m. se Galvanisk ström. Den elektriska potentialen benämnes ofta spänning. Jordklotet är till sin hufvudmassa ledande och följaktligen dess elektriska potential en och samma öfverallt (då tillfälliga strömmar ej uppträda). Vi kunna därför taga denna potential till utgångspunkt för våra mätningar och sätta den därvid lämpligen = 0. Om potentialfördelningen öfver jordytan se Luftelektricitet. Den elektriska strömmen omges af ett säreget magnetfält. Villkoret för existensen af en potential är endast delvis uppfylldt. Beteckna vi fältintensiteten som vektor med §, gäller ekvationen curl § = o endast utanför det rum, som den strömgenomflutna ledningen intar. Ledningen själf bildar ett h v i r f v e l r u m. De magnetiska kraftlinjerna omkretsa ledningen i slutna kurvor. En i fältet befintlig enhetspol föres af den magnetiska kraften oupphörligt rundt. Det för hvarje hvarf uträttade arbetet beror endast på strömmens styrka, och den erforderliga energien tages på strömmens bekostnad. Föres polen rundt en sluten bana, som ej omsluter ledningen, är arbetet däremot = O. Äfven här använder man potentialbegreppet. Potentialen blir en mångtydig funktion (se F u n k-tion 4). Nivåytorna skära hvarandra utefter ledningen. Elektriska hvirfvelfält af analog natur uppkomma genom induktion (se d. o. 2 c), när ett magnetfält undergår variation. Är härvid mediet ledande, uppkomma hvirfvelströmmar. Väsentligen olika förhålla sig de strömmar, som alstras af galvaniska (eller af termo-} element. Dessa äro visserligen äfven de slutna och, då strömmen ju ständigt går i den riktning, i hvilken potentialen aftar, kunde man alltså vänta sig, att man efter att ha följt strömmen ett hvarf rundt vid återkomsten till utgångspunkten borde finna ett lägre värde på potentialen än utgångsvärdet, m. a. o. att potentialen vore flertydig. Detta är ej förhållandet, och förklaringen härtill är den, att potentialen ökar språngvis vid kontaktställena mellan de olika ämnen, som ingå i den galvaniska kedjan. Dessa potentialsprång, som i sin alge-braiska summa utgöra mått på elementets e l e k- tromotoriska kraft, uppväga potentialfallet i de homogena delarna af ledningen. Fig. 2 visar diagram öfver potentialfördelningen vid öppen och sluten krets, innehållande elementet koppar/svaf-velsyra/zink. A tankes förbunden med jorden, så att dess potential är 0. För sluten krets gäller den streckade linjen. A och A^ beteckna då samma .öppen - staten Zn H25Ö4 Fig. 2. Potentialfördelningen i en galvanisk kedja. punkt. Diagrammet kan lämpligen tänkas så veck-ladt kring en cylinder, att dessa punkter sammanfalla. En mångtydig potential skulle, på samma sätt åskådliggjord, representeras af en spiral kring cylindern. Hastighets potential. En i rörelse befintlig vätska utgör ett hastighetsfält, hvars potential </) definieras genom sambandet med den vekto-riella hastigheten 33: grad (p = -ö. - Retarderad potential. Se Relativitetsprin-cip. - Vektorpotential. Se Vektor. Termodynamisk potential. Hufvud-begreppen inom termodynamiken äro energi (U) och entropi (S; se dessa ord). Af dessa bildas de två följande: F = U - S . T och & = U - ST + pv, där p, v, T beteckna systemets tryck, volym, absoluta temperatur. F benämnes systemets termodynamiska potential vid konstant volym eller vanligare dess fria energi, <& dess t er mö dynamiska potential vid konstant tryck eller endast dess termodynamiska potential. Vid processer, som försiggå under konstant temperatur och volym, kan F ej växa. Vid jämvikt måste F vara minimum. Detsamma gäller om 0 vid konstant temperatur och tryck. Dessa satser spela en viktig roll som utgångspunkter för fysikalisk-kemiska betraktelser. Potentialbegreppet inom termodynamiken har ytterligare utvidgats af Gibbs genom införandet af kemiska potentialer, beträffande hvilka hänvisas till specialarbeten. - Litt.: B. Riemann, "Schwere, elektrizität und magnetismus" (2:a uppl. 1880), Cl. Maxwell, "Treatise ön electri-city and magnetism" (1882), R. Clausius, "Die potentialfunktion und das potential" (4:e uppl. 1885), Dirichlet, "Vorlesungen iiber die im um-gekehrten verhältnis des quadrats der entfernung abnehmenden kräfte" (2:a uppl. 1887), H. Poin-caré, "Théorie du potentiel newtonien" (1899),