73 Pothenotska problemet-Potidaia 74 skriften "De gids" (se Gids), som fick ledande betydelse i den holländska litteraturutvecklingen i egenskap af romantikens organ. P. lämnade ett mycket stort antal bidrag till tidskriften, såväl noveller och kritiker som dikter, sedermera samlade i Proza 1837-45 (2 bd, 1864, flera uppl.), Poezij 1827-74 (2 bd, 1874, flera uppl.) och Studien en schetsen (3 bd, 1879). Som hans hufvudverk anses terzindikten Florence (1868), en. hymn till skönheten, författad efter en resa till Italien, där han deltog i Dantefesterna 1867 (jfr kommentar af J. B. Meerkerk, 1901). Han framhöll 1500- och 1600-talens holländare som föredömen för nutidens, och i sin ytterst puristiska framställning tog han starka intryck af Hooft, som han i hög grad beundrade. Hans reflexionsrika, förfinade diktning riktar sig till de få. Ett besök i Sverige 1831 är skildradt i Het Noorden-, in omtrekken en tajereelen (2 bd, 1836; 3:e uppl. 1875; med öfv. från Franzén, Geijer, Tegnér m. fl.). P:s efterlämnade verk ut-kommo i 8 bd 1875 ff.; 2:a, samlade, uppl. (Werken) 1885-86, 3:e uppl. 1901. Hans bref-växling med vännen Busken Huet, som 1865 öfvertog redaktionen af "De gids", utgafs i 2 bd 1901 -02. Se arbeten om P. af J. H. Groenewegen (1890 och 1893), N. Beets (1892), C. H. den Hertog (1898) ooh Verwey (1903). Pothenotska problemet [påtenåska], den efter fransmannen Pothenot '(1692) uppkallade, men redan tidigare (1614) af holländaren Snellius behandlade och lösta (samt ibland efter honom uppkallade) uppgiften att med tillhjälp af tre som otillgängliga betraktade, men till sitt läge kända punkter bestämma det obekanta läget af en fjärde punkt (alla fyra punkterna belägna i samma plan). Problemet är af stor betydelse för utförandet af nautiska och topografiska qrtbestämningar och kan lösas på flera sätt såväl genom räkning som grafiskt eller med särskildt instrument (station-pointer 1. vinkeltransportör). Lösningen hvilar därpå, att läget af en punkt O, som befinner sig inom eller utanför en gifven triangel ABC, dock icke på periferien af den kring triangeln omskrifna cirkeln kan bestämmas genom att mäta vinklarna vid den sökta punkten mellan riktningslinjerna till triangelns spetsar (de tre föremålen A, B och C), således vinklarna AOB och BOG. - Jfr N a v i g a-tion, sp. 634, Sjömätning och Station-pointer. _ H. W-l. Pothier [påtie], Robert Joseph, fransk rättslärd, f. 9 jan. 1699 i Orleans, d. där 2 mars 1772, blef 1720 domare (conseiller) och 1749 därjämte professor i fransk rätt i sin födelsestad. Hans personliga egenskaper skattades högt, och hans omfattande juridiska skriftställarverksamhet har skaffat honom ett mycket stort anseende, åtminstone i Frankrike. Hans hufvudarbete, som kr af de 20 år of hans lif, är Pandectce Justinianece in novum oråinem digestce (1748-52, flera uppl., sist 1820 -22; jämväl öfv. till franskan). Som författare till en mängd afhandlingar öfver skilda delar af civilrätten, bland hvilka Traité des obligations (1761, nya uppl. ända till 1883) är mest berömd, har P. utöfvat stort inflytande på den franska lagstiftningen. Gode civil (se God e) bär mycket tydliga spår häraf. P:s samlade skrifter (Oeuvrcs complétes] äro utgifna i flera upplagor, senast af Bugnet 1845-62. P:s minne har bevarats genom en staty i Orleans (1859). Se Frémont, "Recherches historiques et bibliographiques sur P." (1859). C.G.Bj. Pothier [påtie], Joseph, fransk musikforskare, f. 1835, sedan 1898 abbot i benediktinklost-ret S:t Wandrille, har i flera länder gjort arkivforskningar ang. den medeltida kyrkosången och skrifvit de mycket värdefulla arbetena Les mélo-dies grégoriennes (1880), Liber gradualis (1883; 2:a uppl. 1895), Cantus Mariales (1902) och Me-thode du chant grégorien (1902) samt några inledningar i "Paléographie musicale" (se M o c-q u e r e a u). P. betroddes 1904 af påfven Pius X med redaktionen af den nya koralupplagan ("Edi-tio vaticana"). E. F-t. Pothos (grek. TTotfoff), grek. myt. Se E ros. Pothuau [påtyå], Louis Pierre Alexis, fransk amiral, f. 1815 på ön Martinique, d. 1882 i Paris, seglade som sjöofficer på de flesta haf, deltog som fregattkapten i Krimkriget och vardt 1864 konteramiral. När Paris inneslutits af tyska härarna i sept. 1870, fick P. öfverbefälet på hufvudstadens med sjötrupper besatta södra fästen, ställdes i dec. i spetsen för 3:e Parisarméns 6:e division och förde den i elden. Han utnämndes till vice-amiral i jan. 1871, invaldes i febr. s. å. af Seinedepartementet i nationalförsamlingen, slöt sig där till vänstra centern och kallades samma månad af Thiers till marinminister, hvilken post han lämnade i maj 1873, efter att ha genomfört sparsamhetsreformer, men äfven verkat för nya krigsskepps byggnad och stålkanoners anskaffning. P. utsågs 1875 till senator för lifstiden, var ånyo marinminister, i Dufaures kabinett, dec. 1877- febr. 1879, och därefter sändebud vid engelska hofvet_ till maj 1880. Poti, hamnstad i ryska transkaukasiska guv. Kutais, vid floden Rions (Fasis) mynning i Svarta hafvet, genom järnväg förenadt med Tiflis, Baku och Batum. 7,666 inv. (1897). Staden har en god hamn (2,5 km. från staden), men är beryktad för sitt feberalstrande klimat, en följd af stadens ringa höjd öfver floden och de densamma omgifvande stillastående vattnen. I närheten af P. skall den gamla milesiska kolonien Fasis ha legat. Den nuv. fästningen anlades på 1570-talet af turkarna och tillhör Ryssland sedan 1829. Fästningsverken ha i senaste tid förstärkts. (J. F. N.) Potichomani (af fr. potiche, kinesisk eller japansk porslinsvas, och manie, vurm), ett sätt att utsmycka porslins- eller glaskärl, så att de få en viss likhet med äkta kinesiskt brokigt porslin. Detta dilettantiska förfaringssätt, som var ganska brukligt på 1850-1860-talen, bestod i, att papper med färgade figurer, blomstermålningar o. d. fastsme-tades utanpå porslinet eller på insidan af glaskärlet (med den brokiga sidan mot glaset, som sedan inuti målades med oljefärg). PotidäVa (lat. Potidäa), i forntiden en koloni från Korint på landtungan, som förenar macedoniska halfön Pallene med fastlandet. Den eröfrades 429 f. Kr., i Peloponnesiska kriget, af atenarna. Invånarna nödgades utvandra, hvarefter atenien-siska kolonister inflyttade. Sedermera eröfrades staden och förstördes 356 af Filip II i Macedonien, men på dess ruiner anlade Kassandros 316 en ny