75 Potiechin-Potocki 76 stad, Kassandre i;a, som snart blef den förnämsta i hela Macedonien. Under kejsar Augustus var den en romersk koloni. Sedan den förstörts af hunnerna och återuppbyggts genom kejsar Justi-nianus (527-565), försvann den ur historien. Potiechin, Aleksej Antipovitj, rysk författare, f. 1829, d. 1908, blef i början af 1880-talet dramaturg vid de kejserliga teatrarna i Petersburg och utnämndes 1900 till hedersledamot af vetenskapsakademien. Sin litterära verksamhet begynte han 1852 med folkliga skådespel. Stor framgång hade på sin tid dramerna Misjura (Bladguld) och Otrjezannyj lomot (Den sönderskurna brödskifvan), en längre tid förbjudna af censuren. Som novellist anslöt han sig till de folklifsskildrande "narodni-kerna", men lyckades bättre i teckningen af det yttre lifvet än i karaktärsskildringen. Bland hans romaner märkas Bjednye dvorjane (Fattiga adelsmän) och Krusjinskij, som gissla adelsståndets skuggsidor. Hans samlade verk utgåfvos 1874 i 6 dlr. På svenska föreligger skådespelet "Glitter" (1882). A-d J. Portifar, egyptisk drabantöfverste, och P o t i-fars hustru. Se Josef, patriarken Jakobs son (sp. 174). Potiorek [påtiå'rrek], Oskar, österrikisk härförare, f. 20 nov. 1853 i Bleiburg, Kärnten, inträdde tidigt i krigstjänst och vardt 1871 löjtnant vid ingenjörkåren, inkallades 1877 i generalstaben, där han gjorde en snabb karriär. 1892 vardt han öfverste och chef för operationsbyråerna, 1898 generalmajor och brigadchef, 1902 ställföreträdande chef för generalstaben, 1907 chef för III:e armékåren, 1909 "feldzeugmeister", 1910 arméinspektör i Sarajevo och 1912 chef för regeringen i Bosnien och Hercegovina. Han förde i kriget 1914 öfverbefälet öfver de österrikisk-ungerska trupper, som opererade mot den serbiska hären, men erhöll i dec., officiellt af hälsoskäl, afsked såväl från detta uppdrag som från regeringschefsbefattningen i Bosnien och Hercegovina. Po;tio Rivéri (Rivers dryck), Potio anti-emetica, med., benämnes en förr begagnad mixtur eller blandning af kaliumkarbonat (4 gr.), frisk citronsaft och kallt destilleradt vatten (af hvartdera 45 gr.) och vanlig sirap 15 gr. Äfven andra formler för potio Rivéri förekomma. Så ersattes ej sällan citronsaften af citronsyra, hvarjämte sirapen utelämnas. Bäst är att lösa karbonatet för sig med eller utan sirap och därtill sätta citronsaften eller citronsyrelösning omedelbart före drickandet, i hvilket fall rikligare mängder kolsyra erhållas i den förtärda drycken. (Se F r ä s p u l v e r.) Den kolsyrehaltiga drycken nyttjas mot kväljningar och kräkningar; under de första koleraepidemierna var den mycket i bruk. O. T. S. (C. G. S.) Po7tior te'mpore, po'tior jöre, lat., "den, som har företräde i tid, har företräde i rätt" (romersk rättsregel). PotjTnski, stad i ryska guv. Nizjnij-Novgorod. 9,894 inv. (1897). Spannmålshandel; ryskt statsstuteri i distriktet Lukojanov. Det upp-födes här numera hufvudsakligen tyngre vagnshästar. J. F. N. B. C-m. Potkes (ty. pottkäse, af pott, kruka, och käse, ost), gammal ost, som under begjutning med konjak sönderstötts till en mjuk massa, med skarpt retande smak och grågul färg. Potocka [påtå'tska], Anna, född Tyszkie-w i c z och systerdotter till marskalk Poniatowski, f. 1776, d. 1867, gift med grefve Aleksander Potocki, skref på franska intressanta memcarer, hvilka sträcka sig från 1794 till 1820 och särskildt behandla Napoleons förhållande till polackerna. De utgåfvos af Casimir Stryienski 1897 (sv. öfv. 1902). Denne utgaf också hennes brefsamling Voyage d'Ita-lie (1826-27) 1899. A-d J. Potocki [påtå;tski], Waclaw, polsk författare, f. 1622, d. 1696, uppfostrades i en ariansk skola i Krakau, blef soldat och deltog 1652 i kriget mot kosackerna, men lämnade landet vid svenskarnas anryckande och öfvergick till katolicismen. Hans förnämsta arbete är den långa hjältedikten Wojna Chocimska, förhärligande polackernas seger öfver turkarna vid Chotin (1621) och fältherren Karol Chotkiewicz (tr. 1850). A-d J. Potocki [påtå'tski], polsk greflig familj, hvars stamgods Potok låg i det forna vojvodskapet Krakau. 1. Jozef P., grefve, krigare, f. 1675, d. 1751, stod först på konung Augusts sida under Nordiska kriget, men började med sin släkt närma sig Karl XII redan 1702 och trädde 1704 afgjordt på Stanislaus Leszczyiiskis sida. Han författade ett manifest, Causce, quoe moneant Rempubli-cam ad ineundam con-fiderationem et ineundam colligationem cum Suecis. P. anförde med framgång flera ströfkå-rer, slog sachsarna vid Jaroslav 1705 och litauerna vid Olita 1706, men bar till en del skulden för nederlaget vid Kalisz s. å. I okt. 1709 begaf han sig till Karl XII i Bender och tjänade honom sedermera i diplomatiska beskickningar. - 2. Stanislaw Felix P. af Tulczyn (po. Szczesny), grefve, fältherre, f. omkr. 1750, d. 1805, tillhörde "hetmanlinjen" af familjen, så kallad, emedan den i forna tider innehaft hetmansämbete. Hans fader, Franciszek P., vojvod af Kiev, hade varit hufvudman för "patrioterna" vid tiden för Polens första delning. Vid faderns död, 1772, ärfde P. hans ofantliga gods och höll på dem ett furstligt hof. Han var en motsatsernas man: än passioneradt verksam, än dådlös och slapp. Personligt svärmeri för Katarina II och harmen öfver att ha blifvit förbigången vid valet af landtmar-skalk 1788 förde honom i Rysslands armar. I Wien inledde han de underhandlingar, som 1792 förde till konfederationen i Targowica, under Rysslands skydd riktad emot Polens nya författning af 1791. Polens andra delning blef denna konfederations resultat. Vid Polens resning 1794 flydde P., dömdes till döden, men Suvorovs segrar och Katarinas gunst skaffade honom egendomar och höga värdigheter åter. P. drog sig därefter tillbaka till sina gods i Ukrajna och dog på slottet Zofijowka, som han med fabelaktig lyx skapat till