77 Potomac-Potosi 78 ära åt sin gemål, den undersköna Zofia Potocka. - 3. Ignacy P., grefve, den föregåendes kusin, stormarskalk af Litauen, tillhörde släktens "pri-maslinje" och var Felix P:s politiske motståndare, f. 1751, d. 30 aug. 1809, stod redan 1788 i spetsen för det fosterländska reformpartiet. Hans verk var till stor del konstitutionen af 3 maj 1791. Under befrielsekriget 1794 var han öfverhuf-vud för Polens politik, men föll i de segrande ryssarnas våld, fördes till Schliisselburg och frigafs först 1796. Efter den tiden lefde han på sina gods i Galizien, tills Napoleons polska politik väckte hans förhoppningar och åter kallade honom till politisk verksamhet. I spetsen för ombuden från hertigdömet Warschau begaf han sig till Napoleon i Wien, men afled där. - 4. Stanislaw Kost ka P., grefve, f. troligen 1752, d. 1821, var den förres broder och förnämste medhjälpare i befrielseverket samt utnämndes 1815 efter Polens förening med Ryssland till kyrko- och undervisningsminister. Han visade sig som en framstående estetiker i sin bearbetning af Winckelmanns konsthistoria (1815) och i sitt arbete öfver vältalighet och stil (s. å.). - P:s broder Jerzy (Georg), starost af Tlu-macz, var 1789-97 envoyé vid hofvet i Stockholm. - 5. Jan P., grefve, historiker och reseskildrare, f. 1761, d. 1815, lämnade tidigt den österrikiska krigstjänsten, gjorde längre studieresor 1788-1803 och deltog 1805 i den stora l ryska beskickningen till l Kina. Bland hans hi-| storiska, arkeologiska och etnografiska skrifter märkas Recherches sur la Sarmatie (1788), Voyage en Turquie et en Égypte (s. å.), Chro-niques, mémoires et re-cherches pour servir å rhistoire de tons les peuples slaves (1796), Histoire primitive des peuples de la Russie (1802), Atlas archéologique de la Russie européenne (1800) och Voyage dans Vempir e de Maroc (1792). I Petersburg utgaf han en tid "Le conservateur impérial". - 6. Alfred P., grefve, österrikisk statsman, f 1817, d. 1889, var jordbruksminister 1867-70, ministerpresident april 1870-febr. 1871 och ståthållare i Galizien 1875-83. 1-6. (A-d J.) Potomac [påutåu'mäk], flod i Nord-Amerikas förenta stater, till en del gräns mellan staten Maryland å ena sidan samt staterna Virginia och West Virginia å den andra, upprinner på Alleghanybergen med två källfloder, hvilka förena sig på gränsen mellan Maryland och West Virginia, 32 km. s. ö. om staden Cumberland. Därifrån flyter P. till en början mot n. ö., sedan mot s. ö., bildande en oregelbunden båge, tills den når staden Washington. Där vidgar den sig till 10--13 km. bredd, antager sydlig och sydvästlig samt slutligen sydöstlig riktning och faller ut i Chesapeakeviken genom ett bredt æstuarium, som försvaras af forten Washington och Hunt. Längd omkr. 640 km. P. mottar flera bifloder; den största är Shenandoah, som förenar sig med hufvudfloden vid Harper's Ferry, nedanför hvilken P. bryter sig igenom Blue ridge. Större fartyg gå upp ett stycke ofvanför Washington, sammanlagdt 160 km. De forsar och fall, som floden bildar ofvan Washington, kringgås medelst Chesapeake--Ohio-kanalen (se Chesapeake-viken). (J. F. N.) Potonié [påtånjé], Henry, tysk paleobotanist, f. 16 nov. 1857 i Berlin, d. där 28 okt. 1913, var sedan 1901 preussisk statsgeolog, sedan 1891 professor vid bergakademien och sedan 1901 privatdocent i paleobotanik vid universitetet samt sedan 1888 chefredaktör för "Naturwissenschaft-liche wochenschrift". Af hans botaniska skrifter må nämnas Elemente der botanik (1888; 3:e uppl. 1894), Illustrierte fora von Nord- und Mittel-deutschland (1885; 6:e uppl. 1913) samt Grund-linien der pflanzenmorphologie im lichte der palä-ontologie (1912). Hans förnämsta arbeten tillhöra dock det paleobotaniska området, inom hvilket han publicerat ett stort antal större och mindre skrifter öfver den paleozoiska tidens växter, hvarjämte han utgifvit en mycket anlitad Lehrbuch der pflanzen-paläontologie (1899). Han redigerade äfven den af preussiska geologiska statsanstalten sedan 1903 utgifna serien "Abbildungen und beschreibungen fossiler pflanzenreste'' samt den ett år före hans död påbörjade "Paläobotanische zeitschrift", hvaraf dock hittills endast ett häfte utkommit. P:s undersökningar öfver stenkolslagrens bildning, Entstehung der steinkohle (5:e uppl. 1910), förde honom till omfattande studier af nutida af organiska ämnen bildade brännbara aflagringar ("kaustobioliter"), som publicerats i ett flertal afhandlingar, af hvilka den mest omfattande är Lie rezenten haustobiolithe und inre lagerstätten (3 bd, 1908-12). A. G. N. Poto;rous? Kängururåttan, zool. Se Kängurudjuren. Potosi [påtåsī]. 1. Hufvudstad i ett för sin rikedom på ädla metaller bekant departement med samma namn i sydamerikanska republiken Bolivia, ligger i en kal och ödslig trakt på 3,960 m. höjd vid foten af den silfverrika, 4,688 m. höga bergsstocken Cerro de Potosi. Ehuru terrängen är mycket bruten, är staden regelbunden. Husen äro byggda af obrändt tegel och hvitputsade. Utom katedralen, som byggdes 1809--37 och restaurerades 1858, har staden ett stort antal kyrkor, flera kloster och andra offentliga byggnader, bl. a. ett stort myntverk, men erbjuder i sin helhet ett förfallet och dystert utseende, en följd af dess minskade folkmängd, som nu beräknas till 20--25 tusen, men under stadens blomstringstid (i början af 1700-talet) anses ha utgjort 170,000. Stadens hufvudnäring är tillgodogörandet af den silfverrikedom, som Cerro de Potosi hyser. Man beräknar, att från 1545 till 1870 erhållits silfver för omkr. 7,2 milliarder kronor, och ehuru behållningen nu betydligt minskats, äro dock