105 Prado-Praecicism 106 främsta konstsamlingar. Dess samling af äldre spanskt måleri är enastående, men det omfattar äfven många och utmärkta italienska och nederländska konstverk. Se M a d r i d, sp. 421. Prädo, Mariano I g n a c i o, president i Peru, f. 1826 i Huanuco, d. 1902 i Paris, deltog 1854 i general Castillas resning, måste därpå gå i landsflykt till Chile, men återkom efter Castillas seger 1855 och blef prefekt i Arequipa. P. stod 1865 i spetsen för upproret mot presidenten Pezet, blef i nov. s. å. diktator, ingick därpå förbund med Chile och vann stort rykte genom sitt försvar af Callao (2 maj 1866) mot en spansk eskaders angrepp. P. valdes 1867 i laga ordning till president, men fördref s redan i jan. 1868 af general Balta till Chile, återvände under dennes efterträdare Pardo till hemlandet och valdes 1876 ånyo till president. Om hans presidentskap, hvarunder Peru invecklades i ett olyckligt krig med Chile, se Peru, sp. 609. Chilenernas framgångar förmådde P. att undan den växande folkharmen i Peru fly ur landet (dec. 1879), och sin ålderdom tillbragte han i Paris. V. S-g. Pradon [-då'], Nicolas, fransk dramatisk författare, f. 1632 i Rouen, d. 1698 i Paris, skref efter tidens smak, men utan synnerlig lycka åtskilliga sorgspel, såsom Pyrame et Thisbé (1674), Phédre et Hippolyte (1677), Régulus (1688; "Re-gulus, eller then rena kärleken för fäderneslandet", uppf. 1741, tr. 1742), Germanicus (1694), Scipion rAfricain (1697) m. fl., af hvilka några väckte stort uppseende på grund mindre af något sitt värde än af de litterära strider, som de framkallade. Särskildt blef detta händelsen, då hans "Phédre et Hippolyte" nästan samtidigt med Ra-cines "Phédre" uppfördes. P. räknade visserligen bland sina förnäma beskyddare nära släktingar till kardinal Mazarin, men å andra sidan hade han till sina häftigaste vedersakare sådana storheter som Racine och Boileau. Oaktadt alla ansträngningar föll stycket, liksom de öfriga, i glömska; men författaren blef odödlig genom den hårda satir, som träffade honom och för hvilken han förgäfves sökte hämnas genom några motskrifter. Hans samlade arbeten utgåfvos i 2 bd 1744. J- M-r.' Pradösia Liais, bot., trädsläkte af fam. Sapota-cece, med l art, P. lactescens, i provinsen Rio de Janeiro. Det är ett högt träd med lansettlika blad och med små kauliflora blommor (se K a u l i f l o r). Veden är mycket hård och användes vid skeppsbyggnad. Den tjocka, på insidan rödaktiga barken, monesiabark, brasilianernas casca doce, smakar först sötaktigt, sedan kärft och har medicinsk användning. G. L-m. Pradt, Dominique de Fourt, baron d e P., kallad abbé de P., fransk politiker och publicist, f. 1759, d. 1837, var generalvikarie åt ärkebiskopen i Rouen, då han 1789 valdes till ledamot af les états généraux för Normandies prästerskap. Han hade då ultrarojalistiska åsikter, måste under revolutionens fortgång emigrera (1791), återvände 1800 och vann genom förmedling af sin släkting Duroc Napoleons gunst. Han blef kejsarens all-moseutdelare, 1805 biskop i Poitiers och, sedan han 1808 gjort Napoleon betydande tjänster som diplomatisk emissarie till spanska hofvet, ärkebiskop i Mecheln samt baron. Men det opålitliga handlingssätt han lade i dagen som sändebud i Warschau 1812 ådrog honom förvisning till hans ärkestift och kejsarens onåd. 1814 förklarade han sig genast som restaurationens vän. Under "hundra dagarna" låg han gömd på sina gods i Auver-gne. 1816 afstod P. sitt ärkestift mot en lifrän-ta och kastade sig nu med ifver in i publicistens yrke, hvaråt han redan tidigt egnat i sina krafter. 1827-28 ' var han oppositionell deputerad, och efter julirevolutionen slöt han sig till dynastien Orleans' anhängare. Han författade bl. a. en mängd samtidshistoriska arbeten, t. ex. om sin ambassad i Warschau, om Wienkongressen, revolutionen i Spanien och i Spanska Amerika, samt en otillförlitlig historia om den första franska restaurationen (1814). (V. S-g.) Prsec^ptor, lat. Se Preceptor. Praecici'sm (af nlat. prcecicifsmus, riktning, som kräfver religiös korrekthet eller precicitet), den numera vanliga beteckningen för den af puri-tanismen framkallade religiösa rörelse i Holland, som framträder i början af 1600-talet inom den kalvinska ortodoxien och småningom går från ett konservativt till ett radikalt stadium. I sitt äldre lagiska skede behärskas den af ortodoxiens ledare, den berömde teologen G. Voetius, som karakteriserat prseciciteten som "den exakta och fullkomliga öfverensstämmelsen mellan det mänskliga handlandet och den lag, som af Gud föreskrifvits och af de verkligt troende antages och med ifver efter-följes", hvarmed följa andlig frihet, sinnesfrid och oberoende af världens hån. Voetius stred mot allt slags värdsligt lefverno, mot lyx och öfverflöd, mot dans och teater och söndagens vanhelgande. Han ville kyrkans oberoende och en sträng församlings-tukt till förebyggande af särskildt de oheliges natt-vardsbegående. Ett medel för denna tukt blefvo de kyrkligt ledda konventiklarna. Hela denna lagiska prgecicism är emellertid främmande för ett känslomässigt erfarande af nådens verkningar och stannar vid en sträf, men allvarlig ortopraxi. - I ett nytt, mera evangeliskt skede ingick prsecicismen vid midten af 1600-talet genom inverkan af indepen-dentismens och kvietismens mystik hos män som W. och J. T e e 11 i n c k/ van Brakel och i synnerhet den berömde asketiske botpredikanten Jodocus van Lodenstein (1620-77) i Utrecht. Lodenstein lär nödvändigheten af en andens omedelbara upplysning och hänger sig själf åt mystikens odling af det inre lifvet i själf-mortifikation och af döende från världen. Föreningen af prsecicismens stränga kraf på det yttre och mystikens på det inre lifvet öfvertygade Lodenstein, som också var konventikelväsendets ledare, att kyrkan borde bestå blott af pånyttfödda. Då den uppenbarligen ej gjorde det, fann Lodenstein sig från 1655 hindrad att utdela nattvarden. Från detta ögonblick gick en separatistisk rörelse genom