stats- (3 tyska) obergymnasier, 1 enskildt (dubbelspråkigt) gymnasium, 1 tjechiskt realobergymnasium, 6 (2 tyska) högre realskolor, 2 (1 tysk) realskolor, 2 (1 tyskt) flickgymnasier, 2 lärar- och 2 lärarinneseminarier (af hvartdera 1 tyskt), 2 handelsakademier (1 tysk), en konstakademi, en konstslöjd- och en slöjdskola, ett musikkonservatorium och flera fackskolor, bl. a. bryggarskola. Af öfriga bildningsmedel må nämnas universitetens samt de tekniska högskolornas vetenskapliga institut och samlingar, vidare det 1818 stiftade bömiska nationalmuseets samlingar, omfattande bibliotek (270,000 bd, jämte träsnitt, kopparstick, handskrifter m. m), arkiv, myntsamling, arkeol. och etnografiska samlingar samt naturvetenskapliga samlingar, stadsmuseet, tjechoslaviska etnografiska museet i Smichov, tafvelsamlingen i Rudolfinum, handels- och industrikammarens konstslöjdmuseum, Náprsteks bömiska slöjdmuseum samt judiska museet. Bland de offentliga biblioteken räkna universitetens 420,000 bd, de tekniska högskolornas 40,000 bd, stiftsbiblioteket i klostret Strahov 100,000 bd, metropolitankapitlets omkr. 20,000 bd jämte ett par tusen handskrifter och inkunabler, bömiska landsarkivet, ståthållararkivet och stadsarkivet. De förnämsta vetenskapliga samfunden och föreningarna äro den 1890 stiftade bömiska kejsar Frans-Josefsakademien för vetenskap, litteratur och konst (4 klasser), kungl. bömiska vetenskapssamfundet (1770, 1784), samfundet för främjande af tysk vetenskap, konst och litteratur i Böhmen (1891) och Sällskapet patriotiska konstvänner (med tafvelgalleri i Rudolfinum). Af humanitetsanstalter eger P. 9 offentliga sjukhus, 1 barnbörds- och hittebarnshus, flera fattighus och barnhem samt ett döfstuminstitut och blindanstalt o. s. v. Staden har 1 tysk lands-, 1 tjechisk nationalteater och 4 tjechiska privata teatrar. De förnämsta offentliga promenaderna äro öarna i Moldau, Hasenburg-parken vid foten af Laurenzberg s. om Kleinseite, Volksgarten bredvid Schlossgarten och Rudolfsparken, alla tre med vidsträckt utsikt öfver staden. Den inre samfärdseln förmedlas genom spårvägar, och 10 järnvägar sätta staden i förbindelse med det öfriga landet. P. är förnämsta marknaden för Böhmens sockerindustri och har betydande omsättning äfven af manufakturvaror, järn, maskiner, glas och handskar. Den industriella verksamheten är koncentrerad hufvudsakligen i Holešovič-Bubna samt förstäderna Smichov och Karolinenthal. Största produktionsvärdet lämna de många ölbryggerierna och kvarnarna, järngjuterierna, maskin- och metallvarufabrikerna, bomullsspinnerierna och tryckerierna, logarfverierna, handskfabrikerna och de kemiska fabrikerna. P:s grundläggning tillskrifves drottning Libuše, som i början af 700-talet skall ha regerat öfver bömarna i sin borg Vyšehrad på högra stranden af Moldau. Säkert är, att staden gjorde snabba framsteg under de äldre bömiske regenternas tid och var i stånd att trotsa de tatariska horderna, som då öfversvämmade landet. Sin lyckligaste period hade staden under Karl IV (1346--78). Han anlade Neustadt samt drog in i staden en mängd främlingar genom att stifta universitetet, inrätta mässor och bevilja köpmännen många friheter. Yid denna tid var P. måhända den viktigaste staden i Tyskland och kunde äfven berömma sig af en själfständig konstskola. Sedermera blef P. hufvudorten för den rörelse, som kulminerade i husitkrigen, och bragte därmed öfver sig en lång rad af olyckor. Husiterna bemäktigade sig staden kort efter det att de slagit kejsar Sigismund och läto af sitt religiösa nit förmå sig att förstöra många af de intressantaste gamla kyrkorna i staden. P. fick äfven sin fulla andel af olyckorna i Trettioåriga kriget, hvilket kan sägas ha tagit sin början där med att rådsherrarna utkastades genom fönstret i Hradschin (1618) och slutat där med Kleinseites ("Lilla sidans") besättande genom svenskarna under Königsmarck (1648). Efter protestanternas nederlag på Hvita berget (se d. o.) 1620, omkr. 6 km. v. om P., besattes staden af de kejserlige, intogs utan motstånd af sachsarna 1 nov. 1631, men fråntogs dem redan 5 maj 1632 af Wallenstein. 20 maj 1635 ingick kurfursten af Sachsen separatfred i P. med kejsaren, då han, utom bekräftelse af fördraget i Passau och religionsfreden i Augsburg, erhöll löfte om lugn besittning i 40 år af de intill 2 nov. 1627 indragna kyrkliga områdena jämte Öfre och Nedre Lausitz som ärftligt län. Königsmarcks öfverrumpling af "Lilla sidan" egde rum 13 juli, men den af Karl Gustaf i förening med Königsmarck och Wittenberg 24 sept. påbörjade belägringen af P. ledde ej till önskadt resultat, utan måste, då undsättning nalkades, upphäfvas. I Österrikiska tronföljdskriget intogs staden 26 nov. 1741 af en fransk-sachsisk armé, återtogs i jan. 1743 och kapitulerade för Fredrik den store 16 sept. 1744. 1757 undgick den med knapp nöd att ånyo intagas af Fredrik, som belägrade den efter sin seger öfver österrikarna (Karl af Lothringen) på Žiškaberget vid P. (6 maj 1757), men blef tvungen att upphäfva belägringen efter olyckan vid Kolin (18 juni s. å.). 1848 års revolutionära idéer funno ett varmt gensvar hos det nationella partiet i Böhmen, och en panslavistisk kongress öppnades i P. nämnda år. Olyckligtvis egde en sammanstötning rum mellan militären och pöbeln, och furst Windisch-Grätz upplöste med våld kongressen och bombarderade staden i två dagar. 8 juli 1866 besattes P. af preussarna. Där afslöts också 23 aug. s. å. freden emellan Österrike och Preussen (se om denna traktat art. Pragfreden). Litt.: J. Neuwirth, "Prag" ("Berühmte kunststätten"), 2:a uppl. 1912. (J. F. N.) Praga, en på högra Weichselstranden belägen, nästan blott af småborgare och arbetare bebodd förstad till Warschau, har omkr. 30,000 inv. och är genom en präktig järnbro förenad med hufvudstaden. Efter polackernas nederlag vid Maciejowice (10 okt. 1794) drog Suvorov mot P., polackernas vapenplats och sista bålverk, dit omkr. 30,000 polacker samlats under Zajaczek. P. stormades 4 nov. af ryssarna, som afskuro förbindelsen med Warschau och inträngde i staden under blodiga strider från gata till gata. Hufvudstaden Warschau gaf sig fyra dagar senare. (J. F. N.) Praga. 1. Emilio P., italiensk författare, f. 1839 i Lombardiet, d. 1875 i Milano, egnade sig till en början åt målarkonsten och poesien samfälldt. I diktsamlingen Tavolozza (1862) lät han höra friska och hjärtliga toner, och den nästföljande, Penombre (1864), gaf skarpt realistiska