117 Pragfreden-Pragmatisk sanktion 118 uttryck åt en inre sönderslitenhet, som dock var förenad med trängtan efter idealen. I Fiabe e leggende (1867; 2:a uppl. 1884) behandlade han medeltida sagoämnen, och därefter försökte han sig med åtskilliga dramer. P. blef 1865 lärare vid ett konservatorium i Milano. Efter hans död utgafs hans diktsamling Trasparenze (1878). Jfr Croce i "Gritica", II (1904). - 2. Marco P., den föregåendes son, italiensk författare, f. 1863 i Milano, egnade sig tidigt åt dramatiskt författarskap och hade sin första sceniska framgång med Le vergini (uppf. 1889, tr. 1890). Af hans senare, i allmänhet dystra naturalistiska pjäser må nämnas La moglie ideale (uppf. 1890, tr. 1891), L'innamo-rata (1893), L'amico (uppf. s. å., tr. 1908), Alle-luja (1893), Verde (1894), La crisi (1905), La morale (1908), Uatto unico och L'ondina. "Förrådd" uppfördes 1895 i Stockholm. Pragfreden kallas den fred, som i P. 23 aug. 1866 afslöts mellan Preussen och Österrike. Denna sistnämnda makt afstod därigenom från sin tidigare ställning i Tyskland, samtyckte till Tyska förbundets upplösning, af trädde sina rättigheter i fråga om Slesvig och Holstein samt utfäste sig att betala 20 mill. thaler i krigskostnader och att på förhand erkänna de nya anordningar Preussen gick att företaga i Nord-Tyskland. Särskildt omstridd har sedermera fredstraktatens 5:e artikel ("§ 5") blifvit. Den lydde: "Hans Majestät kejsaren af Österrike öfverlåter åt Hans Majestät konungen af Preussen alla sina i freden i Wien af 30 okt. 1864 förvärfvade rättigheter rörande hertigdömena Holstein och Slesvig, dock så att befolkningen i de nordliga distrikten af Slesvig skall afstås till Danmark, när den genom fri omröstning tillkännager sin önskan om att förenas med Danmark". Denna bestämmelse, som närmast genom Napoleon IILs inflytande kom att inryckas i traktaten, uppfattades i Danmark och Nord-Slesvig vid dess tillkomst allmänt som ett löfte om återställande af hela det danska Nord-Slesvig, men den var affat-tad i tämligen oklara ordalag och gaf därför, som Bismarck senare (i Nordtyska förbundets riksdag 18 mars 1867) yttrade, en viss "latitud" vid genomförandet. Detta visade sig vid de förhandlingar, som våren 1867 inleddes mellan preussiska regeringen och den danska, ty den förra framställde då så vidtgående kraf med hänsyn till de garantier, som skulle trygga i Nord-Slesvig kvarboende tyskars nationella rättigheter, att danska regeringen fann sig nödsakad att, för att ej råka i ständigt beroende af Tyskland, af slå dem, i all synnerhet som upplysning ej under förhandlingarna kunnat vinnas om, huru stort landområde Danmark kunde återvinna genom dessa eftergifter. Underhandlingarna afbrötos därför i mars 1868 och åter-upptogos sedermera icke. Bismarck lyckades hösten 1878 få till stånd en traktat med Österrike (i Wien 11 okt.; offentliggjord först 4 febr. 1879), genom hvilken Österrike "för att knyta de band ännu fastare, som bestå mellan de båda makterna", medgaf, att villkoret ("modaliteten") för Österrikes afstående i Pragfredens 5:e artikel till Preussen af sina rättigheter rörande Slesvig och Holstein upphäfdes. Danmark, som icke var medkontrahent i Pragfreden, hade själf klart ej heller någon juridisk rätt att kräfva med stöd af dennas 5:e artikel, och detta erkändes officiellt af danska regeringen såväl s. å. som än uttryckligare genom konventionen om optantbarnen af 11 jan. 1907, hvilken in-ledes med orden: "sedan gränserna mellan Danmark och Preussen fastställts genom fredstraktaten i Wien af 30 okt. 1864 och genom de dispositioner, som Hans Majestät konungen af Preussen och Hans Majestät kejsaren af Österrike träffat i kraft af sagda traktat". I Danmark och än mera bland Nord-Slesvigs dansktalande befolkning har man emellertid ofta betraktat Pragfredens 5:e artikel som ett åt nämnda dansktalande befolkning 1866 gifvet löfte, hvilket äfven efter den preussisk-österrikiska öfverenskommelsen af 1878 skulle kvarstå (åtminstone moraliskt) bindande, och man har därtill knutit förhoppningar om, att tyska folket en gång af hänsyn till detta löfte och af aktning för nationalitetskänslan skulle manas att till Danmark återställa den danskspråkiga delen af Slesvig. Vid nationalitetskampen i Nord-Slesvig spelade "§ 5" också länge en mycket framträdande roll. Jfr M. Mackeprang, "Nordslesvig 1864-1909" (1910). - En tidigare Pragfred var den mellan kurfursten af Sachsen och kejsaren 2 maj 1635 af-slutna (se_ Prag, sp. 116). V. S-g. Pragmatisk (grek. pragmatiko's, eg. duglig, kunnig i statsvärf, af prafgma, verksamhet), klok, erfaren (Kant kallar klokhetsreglerna pragmatiska imperativ); som låter händelser och tillstånd framstå i deras sammanhang af orsak och verkan (pragmatisk historieskrifning 1. historisk pragmatism, i motsats mot det krönikeartade behandlingssättet af historien; denna bemärkelse har ordet pragmatisk fått i Tyskland; jfr H i s t o r i a, sp. 776). S-e. Pragmatiska armén, den af England och Holland i österrikiska tronföljdskriget uppställda armén. Jfr Pragmatisk sanktion. Pragmatisk sanktion (lat. safnctio pragmaftica) är ett från romerska rätten hämtadt uttryck, som urspr, afsåg en kejserlig förordning i statssaker. Under medeltiden brukades det ofta som beteckning på en suveräns reglemente i kyrkoärenden. I nyare tider har namnet användts på åtskilliga statslagar till tronföljdens ordnande, hvilka man velat ge ständig giltighet. - Bland förordningar, som bära namnet pragmatisk sanktion, må nämnas franske konungen Karl VII:s pragmatiska sanktion i Bourges af juli 1438, i hvilken Konstans- och Baselmötenas beslut antogos och gallikanska kyrkans själfständighet gentemot påfven garanterades genom förbud emot mandater, exspektanser och annater, emot påfvebullors publikation utan konungens bifall m. m. Den Ludvig IX tillskrifna pragmatiska sanktionen af 1269, hvilken anförts som grundval för gallikanska kyrkan, har uppvisats vara en förfalskning från 1400-talet. (Jfr J. Haller, "Papsttum und kirchenreform", 1903.) - Den af kejsar Karl V 4 nov. 1549 för Nederländerna utfärdade pragmatiska sanktionen bestämde, att alla nederländska provinser skulle odeladt öf-vergå till en och samme härskare af Karls stam. Viktigast af alla är den af kejsar Karl VI af Österrike utfärdade pragmatiska sanktionen. Den är byggd på Pactum mutucR successionis af 12 sept. 1703 (den s. k. Leopoldinska arfföljdsordningen), ett slags fördrag mellan dåv. romerske konungen