125 Prangins-Pratigakhya 126 lum, som var en tidig morgonmåltid. Se Måltid, sp. 202. Prangins [präjä7], slott i Schweiz. Se Ny o n. Pra'ngos Lindl., bot., ett släkte af högväxta örter, förekommande i Medelhafsländerna och Orienten och hörande till fam. Umbelliferce, underfam. Apioidece, utmärkt af de mycket stora, kryddsmakande frukterna, hvilkas vägg är kork-artad. G- L-m. Prantl. 1. Karl von P., tysk filosofisk skriftställare, f. 1820 i Landsberg am Lech, d. 1888, vardt 1847 e. o. och 1859 ord. professor i filosofi vid Münchens universitet. P. vann ett namn dels som en rikt begaf vad föreläsare, dels som författare till det utmärkta arbetet Geschichte dei logik im abendlande (1855-70; bd II i 2:a uppl. 1885). Bland hans smärre skrifter må anföras Die philo-sophie in den sprichwörlern (1858) och Vcrstehen und beurtheilen (1877). Han utgaf äfven flera af Aristoteles' arbeten. 2. Karl P., den föregåendes son, tysk botanist, f. 10 sept. 1849 i München, d. 24 febr. 1893 i Breslau, var assistent hos Nägeli och Sachs, blef professor i botanik vid skogsskolan i Aschaffenburg 1876 och vid universitetet i Breslau 1889. P. var hufvudsakligen systematiker inom fanerogamer och ormbunkar. Jämte A. Engler började han 1887 ut-gifningcn af det stort anlagda verket "Die na-tiirlichen pflanzenfamilien", hvari P. före sin död medhann 13 växtfamiljer, däribland Ranunculacew och Cruciferce. Som kryptogamsystematiker var han en förkämpe för anatomiens och utvecklingshistoriens användning i systematikens tjänst; hans förnämsta arbeten i denna riktning äro Vntersuchun-gen zur morphologie der gejässkryptogamen (Hy-menophyllaceen 1875, Schizazaceen 1881), Beiträge zur systematik der Ophioglosseen (1884) och Das system der jarne (1892). P. utgaf en till många språk öfversatt och äfven hos oss använd lärobok (1874-91, åtta uppl.). 2. C. Lmn. Pranzo [pra'ndså], it. Se Måltid, sp. 202. Prasem, miner., en kvartsvarietet, som innesluter strålsten och på grund däraf fått lökgrön färg; förekommer i diorit vid Breitenbrunn i konungariket Sachsen. Den bearbetas till ringstenar, smycken, dosor och bijouteri varor. Ant. Sj.* Praseodym (af grek. prafseos, lökgrön), kem. Auer von Welsbach fann 1886, att didym (se d. o.) åtföljes af ett förut okändt grundämne, kalladt pra-seodym, utmärkt af gröna salter med eget absorp-tionsspektrum. Enligt den internationella atomvikts-tabellen för 1914 har detta grundämne atomvikten 140,6. Det ger med syre den saltbildande, ljusgröna oxiden Pr203 och en svart superoxid, Pr02. Salterna äro gröna, men likna eljest i hög grad lantanens och didymens salter. P- T. C.* Praseokoboltklorid. Se Mctallammoniak-föreningar. Praseplit, miner. Se C o r d i e r i t. Pra'sii, bot. Se Marrubium. Praslin [pråla7], d e, fransk ätt. Se C h o i s e u 1. Prasu, namn på kanot hos papua (se d. o., sp. 3). Prätern, förnämlig park och promenadplats i Wien (se d. o.). Präti, Giovanni, italiensk skald, f. 1814 nära Trient, d. 1884 i Kom, tillhörde en gammal adelssläkt, vann juridisk doktorsgrad i Padua, men öfvergaf därefter juridiken. 1841 vardt han med ens berömd genom sin berättande dikt Edmene-garda, en rörande vacker kärlekshistoria, stödd på verkliga tilldragelser. 1843 utgaf han Canti lirici, Canti per il popolo och Ballate samt, på prosa, Lettere a Maria. Vid denna tid kom han i beröring med Karl Albert af Sardinien och gjorde sig till profet för det savojiska konungahusets mission att skapa ett enadt Italien. P:s lyriska alstring fortsattes med Nuovi canti (1844), Memorie e la-grime (s. å., innehållande 100 sorg-sonetter), Passeggiate soli-tarie (1847), Canti po-litici (1849) m. m. Hans diktning är sprungen ur en patetisk, lidelsefull känsla, som gärna hänger sig åt drömmen. Med hänsyn till rytmisk flykt och versens välklang står han högt. I de episk-filosofiska diktverken Satana e le Grazie (1855), II conte Riga (1856), Ariberto (1860) m. fl. sökte P. belysa världsstriden mellan den uppbyggande och den nedbrytande principen. Under 1860-talet vardt han, af personliga och politiska motiv, från en mängd håll angripen och smädad, men hans tidsdikter egde fortfarande framför samtida skalders förmågan att elektrisera nationen. Han blef 1862 invald i italienska parlamentet och sedermera ledamot af högsta rådet inom undervisningsministeriet. Bland hans senare dikter märkes sonettsamlingen Psiche (1876). Hans Opere edite ed inedite äro utgifna i 5 bd, 1862-65, i urval 1892. Se biogr, af Anzoletti (1901) och Can-derani (1903). Praticakhya kallas de fonetiska, till de olika indiska veda (se Indiens språk och litteratur, sp. 536 f.) hörande handböcker, som egentligen ha till uppgift att visa, huru pada-texten måste förändras för att ge samhitä-texten. De innehålla de äldsta kända betraktelser öfver språkljudens bildning och system äfvensom upplysning om de heliga texternas accentuation, metrik och ortoepi i allmänhet. Deras analys är synnerligen skarpsinnig och öfverträffar allt, hvad Europa i detta afseende har att bjuda på intill midten af 1800-talet. Rätteligen skulle hvarje redaktion (päkhä, "gren") af vedatexten följas af en prä-ticäkhya (eg. "till hvarje gren, skola, hörande"). Vi känna emellertid blott en sådan till hvarje veda. 1) Rigveda-pr., som äfven kallas Qäkala-pr., skall vara grundad af den Cäkalya, från hvilken den oss bekanta rigveda-redaktionen förskrifver sig, och fullbordad af Qäunaka. Den är utgifven med öfv. och kommentar af A. Regnier, "Etudes sur la gram-maire védique" (1858; äfven i "Journal asiati-que") och af M. Muller med tysk öfv. (1856-69). 2) Sämaveda-pr., utg. af Burnell, "Riktantra vyä-karana" I. (blott text; Mangalore 1879). 3) Pr. till Svarta Yajurveda är utg. med öfv. och anm. af Whitney, "The Täittirlya-prätipäkhya with its comm. the Tribhäshyaratna" (i "Journal of the American oriental society" IX, 1871). 4) Pr. till