sig ungefär som en halfklädd kvinnostaty från Ostia
i British museum i London. Det mellersta skedet af
P:s verksamhet tillhör den mest berömda af antikens
bilder af skönhetsgudinnan, den
knidiska Afrodite
(kopia i Vatikanen, där man anbragt ett draperi
af bleck öfver benen; se andra fig. på pl. till
art.
Afrodite), helt blottad, hög, ren och kysk i sin
mogna fägring. Samma period företrädes ytterligare af
ett antal verk, den
beklädda Afrodite från Kos, ett
par
Artemis-statyer. En särskild grupp Praxiteliska
gestalter äro de mot ett föremål
lutande: den
hvilande satyren (se fig.),
Apollon
ödledödaren (se fig., Apollon Sauroktonos, å pl. III
till art.
Bildhuggarkonst) och
Eros från Parion.
Hvilande satyr, marmorstaty, antik kopia efter
Praxiteles' original.
En utsökt byst från detta skede är
Eubuleus från Eleusis
i Aten. Hermes i Olympia sättes af Furtwängler till
omkr. 340 f. Kr. Till slutet af konstnärens verksamhet
hänföres en
Hermes i Uffizierna i Florens, en
Herakles i Villa Albani, en annan i Museo Chiaramonti
i Vatikanen, medan den s. k. belvederiske Antinous
(en Hermes) förmodats vara ett verk af mästarens
söner. Som efterbildning efter ett original af
P. anses den i Pompeji funna och i Neapel förvarade
bronsstatyetten
Dionysos lekande med en panter (se
Dionysos, fig. 3).
P:s konst har gett några manligt kraftfulla
gestalter, men dess egenart är det veka
behaget, den milda vänheten, den lätt vemodiga
lifsnjutningen. Hans uppfattning af det
gudomliga bär ett drag ej af öfverjordisk höghet,
utan af ädel människotillvaro. Hans formkänsla
innebär ej en ideal stilisering, utan en själfull
verklighetskärlek. P. hör till de antike konstnärer,
som lättast fattas af moderna människor utan särskildt
studium och bemödande. Han griper ej starkt, men
tjusar oemotståndligt. Som marmorbehandling har
hans Hermes intet motstycke. Jfr A. Furtwängler,
"Meisterwerke der griechischen plastik" (1893).
A. L. R.
Prazák [pra'jak],
Alois von, friherre, österrikisk
politiker, f. 21 febr. 1820 i Mähren, d. 30 jan. 1901
i Wien, invaldes 1848 i Mährens landtdag, anslöt sig
till de federalistiska sträfvandena och blef omsider
hufvudman för det nationellt tjechiska partiet i
Mähren. 1881 utnämndes han till justitieminister,
men ådrog sig i denna egenskap många anfall af det
tyskliberala partiet genom sina språkförordningar
(1881 och 1886), hvilka gynnade tjechiska språket vid
rättskipningen. P. erhöll 1881 friherrlig värdighet,
var 1888-92 tjechisk landsmannminister och blef 1892
medlem af herrehuset.
P. R. C. (p. R. c.), förkortning för lat.
post Romam
conditam, efter Roms grundläggning.
pr. cop., förkortning för lat.
pro copia (för
af-skrift).
Preadamiter (af lat.
prae, före, och
Adam), de
människor, som antas ha lefvat "före Adam".
Preangerregentschappen [-ska-], nederländskt
residentskap på västra delen af Javas södra
kust. 20,500 kvkm. 2,696,767 inv. (1905), hvaraf 5,231
européer och 9,396 kineser. Det är ett väl bevattnadt
berglandskap, med stora urskogar och mycket fruktbara
dalar, samt har flera verksamma vulkaner (Gede 3,020
m., Garoet 2,820 m., Popandajan 2,600 m. o. a.). Dess
produkter äro kaffe, ris, indigo etc. Hufvudstad
är
Bandoeng, 716 m. ö. h., med järnvägsförbindelse till
Batavia samt med öns västra och östra delar. J. F. N.
Prebende, Prebendepastorat (lat.
praebenda,
kost, kosthåll), ett sådant prästgäll, hvari
kyrkoherdetjänsten enligt gällande författningar och
häfd medföljer innehafvandet af ett visst annat
ecklesiastikt ämbete och sålunda icke blir föremål
för särskild ansökning och tillsättning. Benämningen
har uppkommit däraf, att inkomster från vissa
församlingar anvisades till gemensamt underhåll
åt munkar och klerker (
praebenda quotidiana in
refectorio ad majorem mensam) och sedermera anslogos
till underhåll åt kaniker hvar för sig. Efter
reformationen bibehöllos prebenden åt biskopar
och domkapitelsledamöter, och sådana tilldelades
sedermera teol. adjunkterna vid universiteten samt
några andra ecklesiastika ämbets- och tjänstemän. Så
hände det, att äfven professorer utom den teologiska
fakulteten fingo prebenden som löneförbättring, sedan
de först naturligtvis låtit prästviga sig. Enligt
prästerskapets privilegier af 1723 § 4 skulle
de gamla prebendena bibehållas. I senare tid har
prebendepastoratens antal betydligt inskränkts,
och f. n. (1914) finnas sådana förenade endast med
biskopsämbetena (med undantag för Härnösand och
Luleå), de teologiska professurerna i Uppsala och
Lund (med
ett undantag för hvardera platsen) samt med
fyra teologie-lektorsbefattningar (Västerås, Växjö,
Karlstad, Härnösand). På grund af gemensamt beslut af
riksdag och kyrkomöte utfärdades ett k. cirk. 28 april
1882, att alla då återstående prebendepastorat skulle
kunna indragas, när K. M:t så finner skäligt, hvarför
de, som sedan nämnda datum utnämnas till beställning,
hvarmed prebendepastorat förenats, äro skyldiga att
emot en mot pastoratets inkomst svarande fyllnad i
lönen afträda prebendet. 1868 års kyrkomöte hade som
villkor för indragning af teologie-lektorsprebendena
uppsatt, att prästerlig tjänstgöring skulle sättas
