131 Prebendehemman-Precht 132 som kompetensvillkor för teol. lektorer. 1898 års kyrkomöte förändrade detta villkor därhän, att sökande skulle inför teol. fakultet ha aflagt teol. examen eller disputationsprof. 1905 års läroverksstadga har upptagit detta kompetensvillkor. E.M.R. Prebendehemman, kam., indraget domkapitelshemman, som på 1600-talet anvisats till aflöning åt en del professorer och lektorer. Vanligen finnas donationsbref med föreskrifter om deras förvaltning. Fr. o. m. 1914 åtnjuter kyrkofonden inkomsterna af desamma. Kbg. Prebe'ndepastorat. Se Prebende. Pre^ensen, Nicolai Christian Grove, norsk diplomat, f. 12 april 1850 i Risör, studerade efter juridisk examen 1873 någon tid i 'Frankrike och England och tjänstgjorde 1876-87 i centralförvaltningen, först i ecklesiastik-, sedan i justitiedepartementet. 1889 utnämndes han till amtman i Finmarken, hvarifrån han 1896 förflyttades till Nedenes. Han var 1891-93 led. af Finmarkens fiskerikommission, representerade 1892-94 Finmarksstäderna och 1904-06 Arendal och Grimstad i stortinget. Där tillhörde han konservativa partiet samt var sista perioden president i odelstinget och 1905 ordf. i den s. k. "specialkommittén" till förberedande af eget norskt konsulatväsen. Sedan l april 1906 har P. varit Norges minister i Petersburg. 1912-14 var han ordf. i en k. kommitté för omorganisation af Norges utrikesrepresenta-tion. K. V. H. Precedens (af lat. præcedere, gå före), försteg, företräde (i rang). -- Precedensfall, föregående rättsfall l. domslut, till hvilka hänsyn kan tas i liknande, tvistiga mål, prejudikat. -- Precedenstvist, rangstrid. Preceptor (lat. præceptor), läromästare, lärare; informator. Precession (af lat. præcedere, skrida förut), astron., kallas det fenomen, att vårdagjämningspunkten långsamt rör sig i ekliptikan i retrograd led, d. v. s. i motsatt riktning mot solens rörelse. Detta fenomen upptäcktes af den alexandrinske astronomen Hipparchos 134 f. Kr., då han jämförde sina egna observationer af åtskilliga stjärnors longituder med dem, som 155 år förut blifvit bestämda af astronomerna Timokaris och Aristyllos. Han fann nämligen, att alla dessa stjärnors longituder under mellantiden växt med samma belopp. I stället för att nu antaga, att alla dessa stjärnor hade en sådan rörelse gemensam, förlade han denna rörelse hos vårdagjämningspunkten, från hvilken samtliga longituder räknades. Beloppet af dess årliga rörelse var enligt Hipparchos' beräkning 48″. Moderna observationer ha lämnat ett exaktare värde af denna kvantitet. Enligt New-combs nu allmänt antagna bestämning uppgår den f. n. till 50″,260. Detta värde ökas med omkr. 0″,022 på 100 år. -- Enligt ofvanstående skrider vårdagjämningspunkten långsamt tillbaka genom zodiakens tecken, genomlöpande ett helt hvarf på ungefär 26,000 år (det s. k. platoniska året). Ekvatorn deltar i denna rörelse och med den världspolen, som på grund däraf att ekliptikans lutning förblir nära oförändradt lika med 23,5° beskrifver en cirkel af 23,5° radie kring ekliptikans pol. Då sålunda världspolen ändrar läge, skall äfven polstjärnan, som nu ligger mycket nära polen, en gång upphöra att vara polstjärna och successivt lämna rum för andra polstjärnor. Så skall t. ex. Vega om 14,000 år befinna sig i världspolens närhet. -- Vårdagjämningspunktens rörelse har inflytande äfven på årets längd, i det att det tropiska året, som bestämmes af solens omlopp i förhållande till vårdagjämningspunkten, blir 20 min. 23 sek. kortare än det sideriska, som är tiden för solens omlopp i förhållande till fixstjärnorna. -- Vårdagjämningspunktens och världspolens rörelser äro emellertid mera komplicerade, än Hipparchos antog, i det åtskilliga periodiska rörelser komma till det enkla förlopp, som blifvit beskrifvet och med hvilket man brukar förena begreppet af en fingerad pol, den s. k. medelpolen. Motsvarande ekvator och ekvinoktium (vårdagjämningspunkt) kallas medelekvator och medelekvinoktium, och de koordinater, som uttrycka en stjärnas läge i förhållande till medelekvinoktiet, kallas medelkoordinater. För att reducera dessa från en tidpunkt till en annan har man att anbringa mot mellantiden proportionella korrektioner af det slag, som Hipparchos redan fann. En sådan korrektion kallas äfven precession, så att man talar om t. ex. precession i longitud, i rektascension och i deklination. Den rörelse, som den verkliga polen eger i förhållande till den ofvan definierade medelpolen, kallas nutation och består hufvudsakligen däruti, att den verkliga polen på en tid af ungefär 18,7 år kring medelpolen beskrifver en liten ellips med 18 1/2″ storaxel. Vore jorden fullkomligt sfärisk, skulle ingen precession eller nutation finnas. Dessa fenomen bero nämligen på solens och månens attraktioner på jorden som sfäroid. Föreställer man sig jorden som en sfär, belagd med ett mot ekvatorn allt tjockare lager, och betänker man, att jordekvatorn ligger snedt såväl mot solbanan som mot månbanan, är det lätt att förstå, att solens och månens attraktion på jorden måste sträfva att förrycka jordens axel ur dess läge. Solen sträfvar sålunda att inställa jordekvatorns plan i ekliptikans och skulle äfven göra det, om icke jorden hade en rotation, hvilken tillsammans med denna inverkan åstadkommer en konisk rörelse af jordaxeln. På samma sätt sträfvar månens attraktion att inställa jordaxeln vinkelrätt mot månbanans plan, hvarför äfven den härpå beroende nutationen har en period af 18,7 år, som just är den tid, på hvilken månbanans plan vrider sig ett helt hvarf. Utom solens och månens attraktioner på jorden, hvilka åstadkomma den s. k. lunisolarprecessionen, inverka äfven planeternas attraktioner särskildt på det sätt, att ekliptikans läge förryckes och därigenom ekliptikans lutning ändras. Därigenom modifieras lunisolarprecessionen till hvad man kallar allmän precession, och skillnaden mellan dessa båda benämnes planetprecession. K. B. (B-d.) Precht, Burchard, bildsnidare, f. 24 okt. 1651 i Bremen, d. 26 febr. 1738 i Stockholm, kom 1666 i lära hos en äldre broder i Hamburg, bildhuggare liksom fadern, och inkallades 1672 till Sverige af N. Millich som biträde vid inredningen af Drottningholm. P. arbetade där mestadels som ornamentsbildhuggare, medverkade bl. a. vid utsirandet af "änkedrottningens alkov", utförde dessutom geridonger, spegel- och tafvelramar, bord m. m. 1681 blef han hofbildhuggare. 1687 följde