133 Prechtl-Précieuses 134 han Nik. Tessin d. y. till Frankrike och Italien för studier till det tillämnade nya slottet i Stockholm. Efter återkomsten utförde P. orneringen af slottskapellet och flera rum, hvilket allt gick till spillo vid branden 1697. En mycket betydelsefull verksamhet utvecklade P. som ledare af en verkstad, från hvilken en mängd kyrkoprydnader utgick under mer än ett halft århundrade och hvars traditioner fortlefva under större delen af 1700-talet. Af dessa arbeten böra i främsta rummet nämnas de ur stilsynpunkt särdeles intressanta båda kungsstolarna samt predikstolen i Storkyrkan (efter ritning af Tessin), altarprydnad och predikstol i Maria kyrka (uppbrunna 1759), predikstolar i Katarina kyrka och Uppsala domkyrka (likaledes uppbrunna), altarprydnad i Arboga, Kungsörs, Tors-tuna och Västerviks kyrkor. Till P:s mest betydande bevarade verk höra den senare predikstolen i Uppsala domkyrka (se afbildning i fig. 3 i art. Predikstol), den förnämligaste i Sverige, utförd 1707 efter ritning af Tessin, och den ståtliga altarprydnaden för samma kyrka (skiss 1728, invigd 1731). Dess förebild är Pozzos altarverk i Gesukyrkan i Eom, hvilket här för-enkladt går igen i måladt trä med figurskulptur i gips. Altaret borttogs vid Uppsala domkyrkas restauration och är numera uppsatt i Gustaf-Vasakyrkan i Stockholm; det är uppenbart, att altar-uppsatsens utsträckning på höjden är lämpad efter korets form i den gotiska domkyrkan. Från P:s verkstad utgick äfven en mängd skulpterade bord, spegelramar m. m. - åtskilliga af dessa praktstycken finnas på slott och herresäten. Sannolikt utförde P., biträdd af sina söner, äfven epita-fier, sköldemärken och dylika väggprydnader för kyrkor. Ett par marmorbyster för Stockholms slott aflämnade han 1690; enligt nyligen funna kvitton levererade han äfven statyer af marmor till k. stallet på Helgeandsholmen. En medalj slogs öfver P. 1738. - P:s söner voro begåfvade konstnärer. Johan Filip P., f. 1685, d. 1736, reste i Tyskland och England och blef bildhuggare i Stockholm. BurchardP.,f. 1689, lärde hos fadern, lämnade Sverige 1709, kom sedan till Lothringen, där han blef bildhuggare hos hertigen, öfvergick till katolska läran och dog utomlands. Gustaf P., f. 1698, d. 1763, blef bildhuggare, hade stor andel i altarprydnaden i Uppsala, blef 1745 k. hof-konduktör, men "öfverlämnade sig efter faderns död helt och hållet till sin smak för nöjen". Kristian P., f. 1706, d. 1779, yngste sonen, var en utmärkt guldsmed, arbetade hos de förnämste mästare i Paris och London samt åtnjöt i Stockholm stort anseende. Han försökte sig äfven som kopparstickare och skriftställare (ett otryckt arbete öfver svenska konstnärer). Jfr J. Koosval, "Hofbildhuggaren B. P." (1905) och texten i "Svenskt konstgalleri" (1912), samt L. Looström, "Ett svenskt bosättnings- magasin för 150 år sedan" (i "Sv. slöjdföreningens meddelanden", 1890). -rn. (G-g N.) Prechtl, Johann Joseph von, österrikisk teknolog, f. 1778, d. 1854, väckte stor uppmärksamhet i Wien genom en afhandling om eldens fysik. 1814-49 var P. direktör för Polytekniska institutet i Wien, hvilket under hans ledning vann stort anseende. Hans förnämsta skrifter återfinnas i "Technologischeencyklopädie" (20 bd, 1830-55) och i "Jahrbiicher der Polytechnischen institut" (20 bd, 1819-39). Precicism. Se JPröecicism. Précieuses [-siös], fr., "utsökta", "dyrbara", kallade sig de i Frankrikes vittra salonger ton-gifvande damerna under förra hälften af 1600-talet. Dessa salonger voro ett lån från Italien; därifrån kom också egentligen den litterära rörelse, hvaraf de i Frankrike voro ett uttryck. Det var barockens tidehvarf. Härden för denna riktning inom franska litteraturen var Hotel de Rambouillet (i Paris), säte för en högadlig familj af italiensk härkomst, som i 3 generationer visste att samla den förnäma och litterära världen omkring sig. Med talangens och karaktärens rätt förde där markisinnan Catherine de Rambouillet vid 1600-talets midt spiran i sin "blåa salong", där under onsdagsmottagningarna samlades allt hvad Paris egde högst i börd och snille under salongens glanstid 1624-48. Man må icke underskatta betydelsen af dessa litterära samkväm, ty de utbildade högt den spirituella konversationston, som dött bort under ligans vilda dagar, de höjde intelligensen till jämnhöjd med börden, de verkade mycket för språkets fullkomning, och det galanteri, som där hade sitt hemvist, slog aldrig öfver till frivolitet, om det än stundom (Voiture) spelade på gränsen. Men dessa förtjänster kunna ej of verskyla det djupt ihåliga i hela riktningen, den onatur och förkonstling, som där frodades och som i landsortens efterbiidningar af Parislifvet nådde höjdpunkten. Det uppstod öfverallt i Frankrike vittra salonger, som tillegnade sig förebildens fel, men få af dess förtjänster. De "preciösa" damerna plägade i morgontoalett och kvarliggande på bädden mottaga sina tillbedjare (alcovistes). Vid de skönas fötter framsuckade diktarna sina myskdof-tande sonetter och madrigaler. Kärleken dissekerades från alla metafysikens synpunkter så som vid medeltidens cours d'amour, men den sanna känslan var borta ur diktens värld. Stilen var oerhördt uppskrufvad och krystad; den poetiska bagatell-genren odlades mest. Sin spegel fick detta tidehvarf i m:me de Scudérys romaner ("Cyrus", "Clélie"), där onaturen var drifven till sin höjd, men hvilkas syfte till stor del var uppfostran i förfining och god ton. Hennes hjältar vandra i ett fantasiens rike, hvars hufvudstad hette "Kärlek vid sjön Begär", belägen ej långt från "Farliga hafvet", men fjärran från "Likgiltighetssjön". Detta affekterade maner fick dödsstöten 1659, då Moliére uppförde sin komedi "Les précieuses ridicules" och därmed gjorde ordet précieuse till ett öknamn. Denna komedi är blott ett litet enaktsstycke på prosa; men den innehöll en sådan obarmhärtig parodi på de vittra salongernas löjligheter, att hofvet, samtiden och själfva Hotel de Rambouillet måste le. Den "preciösa" stilen, samtidigt träffad af Boileaus