eller otydligt, noggrann, noga afpassad; punktlig. -- Précisément [-mã'], fr., l. Precist, fullt riktigt, på pricken, alldeles, just. -- Precisera, noga bestämma, noga och tydligt ange detaljerna. -- Precision, stor sorgfällighet; noggrannhet och korthet i tal och skrift; noggrannhet i musikaliskt utförande; skarp uppfattning; punktlighet. Precisionsafvägningssystem. Se Geodesi, sp. 957. Precisionsampèremeter. Se Elektriska mätinstrument, sp. 293. Precisionsinstrument, instrument för noggranna mätningar. Jfr Måttverktyg. Precisionsmätningsmaskin, mek., apparat för framställning och kontroll af precisionslängdmått. Maskinens hufvuddel är ett fast mätstativ af lämplig längd, på hvilken är anbragt en utefter en mätlinjal förskjutbar släde uppbärande det egentliga mätinstrumentet, som vanligen består af kombinerade mikrometerskrufvar. Afläsningen sker med tillhjälp af mikroskop och nonie. Den noggrannhet, som kan ernås, uppgår i allmänhet till 1/1000 mm. vid direkt afläsning. Jfr Mikrometer och Måttverktyg. G. H-r. Precisionsnivellering. Se Nivellering, sp. 1076. Precisionsstativvåg. Se Medicinalvikt. Precisionsvikt. Se Medicinalvikt. Predealpasset l. Tömöspasset. Se Karpaterna, sp. 1146. Predella, it., pall; trappsteg; uppsats på altardisken, på hvilken ställdes ljusstakar, altarkärl o. d.; sockeln till ett altarskåp eller en altartafla. Denna sockel pryddes ofta med omsorgsfulla målningar eller med reliefer. I Sverige förekomma intressanta predellamålningar på altarskåp i bl. a. Västerås' och Strängnäs' domkyrkor samt i Statens historiska museum. Jfr Köping, fig. 4. Predestination (af lat. prædestinare, på förhand bestämma, föresätta sig), teol., förutbestämmelse, utkorelse, "nådaval". Guds i historien uppenbarade frälsning visar för tanken med nödvändighet tillbaka till en Guds före och öfver all tid stående frälsningsvilja, ett hans eviga frälsnings-"rådslut", hvari allt hans handlande med människorna i historien har sin yttersta grund och som där blott successivt kommer till förverkligande. I denna allmänna mening har tanken på en gudomlig predestination en plats i hvarje teologisk åskådning. Men om en predestinationslära i egentlig mening brukar man dock endast tala, när detta Guds rådslut fattas så, att den enskildes eviga öde framträder som af evighet, före och oberoende af hans eget förhållande till det historiska frälsningsanbudet, förutbestämdt, vare sig man fattar saken så, att Gud af evighet bestämt vissa till salighet, andra till förtappelse, så att således äfven syndafallet tänkes som af Gud förutbestämdt (s. k. supralapsarisk, äfven "fallet" omfattande -- jfr Infralapsarier -- predestinationslära) eller man låter förutbestämmelsen utgå från det af Gud blott förutsedda syndafallets förutsättning (s. k. infralapsarisk, ej själfva fallet inneslutande, predestinationslära) och således innebära, att han ur det syndiga människosläktet af fri nåd utkorar vissa till frälsning, medan de öfrige öfverlämnas åt den genom synden förtjänta och därur med nödvändighet framväxande domen. -- De nytestamentliga utsagor, i hvilka den kyrkliga predestinationsläran, i trängre eller allmännare mening, sökt sitt stöd, böra ses mot bakgrunden af den gammaltestamentliga föreställningen om Israels utkorelse. I denna föreställning ingå två moment, å ena sidan återförandet af Israels särställning till ett Guds fria, af hvarje folkets förtjänst oberoende viljebeslut, å andra sidan tanken på Israels däri grundade företräde framför de andra folken. I den profetiska åskådningen faller den starkaste tonvikten på det förra momentet, och till det starka betonandet af det oförtjänta i Guds nåd mot Israel kan då den tanken knyta sig, att, om än Guds frälsningsuppenbarelse nu är bunden vid Israel, detta dock skett, för att den genom Israel skall komma alla folk till godo: den vid utkorelsetanken häftande partikularismen ter sig då blott som ett genomgångsled i Guds universella frälsningsrådsluts förverkligande. I den efterprofetiska judendomen åter träder i sammanhang med det religiösa lifvets mekanisering det andra momentet, tanken på Israels företrädesrättigheter, ofta på ett sådant sätt i förgrunden, att det djupa religiösa motivet i utkorelsetanken går förloradt. Så länge utkorelsen tankes gälla folket, saknas emellertid -- eller betonas ej medvetet -- den för den egentliga predestinationsläran karakteristiska föreställningen om ett öfver tiden stående, men det timliga skeendet behärskande rådslut. I och med utkorelsetankens tillämpning -- sporadiskt redan i G. T. och i den efterkanoniska judiska litteraturen, genomgående i N. T. -- på den enskilde framträder däremot denna föreställning från början med full tydlighet. Den möter redan i några af Jesu egna ord, t. ex. Luk. 10: 20; Matt. 25: 34. Då hänvisningen härtill hos Jesus emellertid endast tjänar det rent religiösa syftet att för de troende inskärpa den obetingade vissheten i den åt dem utlofvade frälsningen, är det blott på denna, som detta betraktelsesätt tillämpas, medan däremot den öfver de onde utgående domen ej på ett motsvarande sätt återföres till ett Guds eviga rådslut (jfr Matt. 25: 34 med v. 41). I de utsagor, där i en eller annan form en skillnad göres mellan en vidare krets af "kallade" och den trängre kretsen af "utvalda" (Matt. 22: 14; jfr Matt. 11: 25; Mark. 4: 10 ff.), synes det efter sammanhanget ej vara tal om en evig predestination, utan närmast blott om ett konstaterande af det faktiska mottagande Jesu frälsningsbudskap fått, hvarvid Jesus visserligen i den stegrade förhärdeisen hos dem, som af visat detta, ser en Guds förkastelsedom gå i fullbordan. -- Med vida starkare betoning framträder predestinationstanken hos Paulus. Äfven hos honom ligger väl dennas betydelse i främsta rummet i den orubbliga, öfver alla tidens skiften upphöjda grundval den ger åt den troendes frälsningsvisshet (jfr Rom. 8: 28--39). Men vid sidan häraf träder hos honom ett annat religiöst motiv: framhållandet af det suveräna, af alla mänskliga faktorer oberoende i Guds utkorelse och handlingssätt öfver hufvud tjänar här till att mot den judiska gärnings- och förtjänstläran befästa och understryka Paulus' centrala lära om människans frälsning som alltigenom ett verk af Guds fria och oförtjänta nåd. Från denna utgångspunkt kan Paulus då komma till tanken på