en dubbel utkorelse, till frälsning och till förkastelse. Med särskild skärpa är denna tanke uttalad i Rom. 9 (särskildt v. 11--21). Försöken att mildra hårdheten i dessa Paulus' utsagor genom en hänvisning till den betoning, som annorstädes och redan i det omedelbart följande (kap. 10) tanken på människans fria afgörelse fått, måste anses förfelade. Men visserligen tar Paulus också här sin utgångspunkt i tanken på det redan i synd fallna människosläktet, hvarför den supralapsariska predestinationsläran svårligen här kan finna något stöd, och framför allt måste det beaktas, att det egentliga temat för Paulus' framställning i Rom. 9--11 ej är frågan om de enskildes öde -- hvad härom säges har blott karaktären af en förberedande, i den rätta religiösa grundstämningen införande betraktelse, ej af en utförd predestinationslära -- utan problemet om grunden till Israels förkastande, samt att lösningen af detta problem för Paulus ligger i tanken på, att Israels förkastelse tidvis blott är ett genomgångsled till det universella frälsningsrådslutets förverkligande (Rom. 11). -- Synnerliga svårigheter erbjuder från här ifrågavarande synpunkt Johannesevangeliets åskådning. Motsatsen mellan de på Jesus troende och de obotfärdige tecknas här stundom på sådant sätt, som hade förkasteisen af Jesus sin grund i en af Gud själf verkad förhärdelse (Joh. 12: 37 ff.), ja, som vore det fråga om två metafysiskt, till själfva sitt ursprungliga väsen skilda människoklasser. Men å andra sidan komma ej blott tillfälligtvis universaliteten i Jesu frälsningsanbud och friheten i människans afgörelse till uttryck, utan genom hela evangeliets framställning lägges den största vikt på uppspårandet af de etiska faktorer, som stegvis föra till det allt bestämdare afgörandet i ena eller andra riktningen (jfr Joh. 3: 19--21). Tolkningen af de enskilda ställena torde här ytterst bli beroende på uppfattningen af evangeliets ursprung och karaktär i det hela. I den äldsta kyrkliga läroutvecklingen inom den grekiska kyrkan trädde predestinationstanken helt tillbaka. För de djupa religiösa motiv, som fört Paulus i denna riktning, liksom öfver hufvud för hans lära om synd och nåd, saknade man här begripande, medan motsatsen mot hednisk och gnostisk naturalism gjorde häfdandet af det mänskliga viljandets frihet till det centrala intresset. Som från en själfklar förutsättning utgår man därför här från, att det mänskliga viljeafgörandet är det primära, af hvilket Guds handlingssätt mot människan bestämmes. De häremot stridande bibliska utsagorna omtydas antingen helt omedvetet i denna riktning eller neutraliseras genom infogandet af tanken på ett Guds förutseende af de enskildes kommande förhållande till frälsningsanbudet, af hvilket således hans beslut att bereda frälsning åt de ena, men döma de andra är beroende. Denna ståndpunkt har alltid i den grekiska kyrkan fasthållits. I den västerländska kyrkan stod man från början på grund af sitt djupare syndabegrepp den paulinska åskådningen närmare. En egentlig lära om predestinationen möter dock ej heller här före Augustinus. Hos denne åter står denna tanke i själfva hans åskådnings centrum och genomföres i stort sedt med den strängaste följdriktighet. Yäl låter han (infralapsariskt) själfva syndafallet, som ett verk af människans fria vilja, blott vara föremål för Guds förutseende, ej för hans förutbestämmelse, och till sitt direkta innehåll får predestinationen därför blott de nådesakter, genom hvilka Gud ur den syndiga åt förtappeisen hemfallna massan till frälsning utkorar några, medan de öfrige blott öfverlämnas åt sin förtjänta dom. Äfven söker Augustinus, också i fråga om den fallna mänskligheten, fasthålla vid tanken på ett slags, visserligen rent formell, frihet. Men i det han å ena sidan häfdar, att verkan af den nåd, af hvilken hela det nya lifvet med sin början i tron är en skapelse, är "oemotståndlig", och å andra sidan lär, att i denna nåd också "uthållighetens" gåfva (lat. donum perseverantiæ) är innesluten, så att således de, som en gång mottagit denna nåd, ej åter kunna falla, hamnar han dock i den strängaste partikularism. Augustinus' predestinationslära har väl ytterst sin rot i ett djupt religiöst intresse att emot pelagianska och semipelagianska åskådningar häfda nåden som det alltigenom primära, som en ej blott understödjande, utan från början till slut nyskapande princip, men med detta religiösa motiv äro metafysiska synpunkter på det närmaste förenade, medan tanken på utkorelsetrons betydelse som frälsningsvisshetens yttersta grundval helt träder tillbaka. Trots Augustinus' öfverväldigande inflytande har hans predestinationslära aldrig kommit till herravälde inom den romerska kyrkan. Från de pelagianska och semipelagianska riktningarna, som i detta afseende fortsätta och ytterligare utprägla den grekiska kyrkans traditioner, mötte den från början ett förbittradt motstånd, och äfven bland hans närmare lärjungar vågade blott få (såsom Fulgentius från Ruspe) i detta hänseende följa honom. På synoden i Orange 529 fördömdes väl den pelagianska och semipelagianska åskådningen, men också läran om en dubbel predestination af visades med bestämdhet. Bland den äldre medeltidens män går Gottschalk från Orbais så tillvida utöfver Augustinus, som hos honom utkorelsetankens betydelse för frälsningsvissheten och för häfdandet af trons frihet emot de yttre kyrkliga auktoriteterna med stor styrka framträder. Hans åskådning blef emellertid af de kyrkliga myndigheterna, under ledning af Hinkmar af Reims, afvisad. Äfven Gottschalks motståndare sökte emellertid härvid så nära som möjligt ansluta sig till Augustinus, och detta drag -- en i augustinsk terminologi klädd, mer eller mindre utpräglad semipelagiansk åskådning -- förblef sedan alltjämt karakteristiskt för den romerska kyrkans ståndpunkt. Bland alla den senare medeltidens skolastiker torde den främste, Tomas från Aquino, stå Augustinus relativt närmast, medan hufvudmannen för den motsatta riktningen, Duns Scotus, väl i det starka betonandet af Guds suveräna, af alla regler oberoende vilja som allt skeendes yttersta grund hade en beröringspunkt med predestinationsläran, men dock genom tillämpningen jämväl på den mänskliga sidan af samma abstrakta frihetsbegrepp starkt bidrog att föra den senare medeltiden allt längre i rent pelagiansk riktning. De enstaka lärare (såsom Wycliffe och Bradwardina), som reagerade häremot, blefvo antingen liksom senare konsekventa augustinska riktningar (jansenismen, Quesnel) af kyrkan förkastade eller åtminstone utan något