större inflytande. Det tridentinska konsiliet bröt visserligen, under återverkan från reformationen, med den mera utpräglade pelagianismen och anslöt sig väsentligen till Tomas från Aquino, men står dock närmare semipelagianismen än han. Jesuitordens inflytande under de senare århundradena har medfört ett förnyadt närmande till den pelagianska ståndpunkten. Däremot hörde predestinationsläran i sin strängaste form ursprungligen till de för den tyska och schweiziska reformationen gemensamma grundtankarna. Längst i detta hänseende gick från början Calvin. Hos honom finnes den supralapsariska åskådningen med större skärpa än någonstädes eljest genomförd: "alla skapas ej under samma villkor", utan af evighet är "åt de ena evigt lif, åt de andra evig fördömelse förutbestämd". Men han hade härvid en föregångare ej blott i Zwingli, utan också i Luther, som ej blott från början var starkt påverkad af Augustinus, utan redan tidigt gått utöfver denne och förts till en supralapsarisk åskådning samt i sin stora stridsskrift mot Erasmus om "den ofria viljan" med den strängaste följdriktighet genomfört denna ståndpunkt. Dock är den helt olika utveckling, som den lutherska och den reformerta kyrkan i detta hänseende genomgått och som länge gjorde predestinationsläran (jämte nattvardsläran) till den viktigaste skiljepunkten dem emellan, förberedd redan hos reformatorerna. Zwinglis predestinationslära är mycket starkt bestämd af metafysiska, nyplatonskt färgade tankar och trädde därigenom på ett för de andre reformatorerna främmande sätt i en viss spänning med tanken på frälsningshistoriens betydelse: äfven enskilda hedningar hörde för honom till de predestinerade. Äfven hos Luther och Calvin saknas väl ej ett metafysiskt inslag, hos Luther särskildt framträdande i striden mot Erasmus, men hos dem är dock predestinationstanken i hufvudsak rent religiöst motiverad. Men medan den hos Calvin framför allt tjänar att understryka tanken på Guds suveränitet och majestät, har den hos Luther väl också den allmännare betydelsen att bilda det starkaste motvärnet mot alla förtjänsttankar. Som alla Luthers hufvudtankar står den dock främst i frälsningsvisshetens tjänst: blott om frälsningen har sin grund uteslutande i Gud, kan den för den troende vara absolut viss. Tillika har Luther alltifrån början, i en viss spänning med sin predestinationslära, på det starkaste betonat det fulla allvaret och den objektiva verkningskraften i Guds genom nådemedlen förmedlade nådesanbud. I det hans erfarenheter som själasörjare visade honom de i predestinationsläran just från frälsningsvisshetens synpunkt inneslutna farorna, fördes han att alltmer lägga hufvudtonvikten på den sistnämnda tanken och att skjuta tanken på predestinationen, som ett outrannsakligt mysterium, i bakgrunden. Dock uppgaf han aldrig för egen del sin ursprungliga ståndpunkt. Den lutherska kyrkans åskådning i detta hänseende går ej tillbaka till Luther, utan till Melanchthon, som väl äfven ursprungligen stått på predestinationslärans ståndpunkt, men redan tidigt af etisk-humanistiska motiv helt brutit med denna. Hans åskådning går i hufvudsak igen i konkordieformeln, där det strängt skiljes mellan Guds förutvetande och förutbestämmelse och, under förkastande af den dubbla predestinationen, läres, att förutbestämmelsen blott har afseende på de frälste. I den reformerta kyrkans tidigare utveckling åter framträdde predestinationsläran, liksom hos Calvin själf, alltmera som det allt behärskande centrum. Alla förmedlande riktningar (jfr Arminianer, Amyraut och Pajon) afvisades, och den på Dordrechtsynoden 1618--19, där den reformerta kyrkans lära fick sin slutliga fixering, fastställda åskådningen ter sig i det väsentliga, blott med undvikande af den supralapsariska konsekvensen, som ett följdriktigt genomförande af Calvins ståndpunkt. Numera torde dock äfven inom denna kyrka den stränga predestinationsläran blott fasthållas af relativt obetydliga kretsar. I den nyare teologien torde den mest originella insatsen i fråga om predestinationsläran vara den närmast från den reformerta åskådningen utgående Schleiermachers försök att mot bakgrunden af sitt panteistiskt färgade gudsbegrepp förena tanken på det religiösa lifvets fullständiga beroende af Gud med tron på allas slutliga frälsning: det religiösa anlaget, hvars utveckling är strängt deterministiskt fattad, kommer med nödvändighet förr eller senare hos enhvar till genombrott, och partikularismen i Guds utkorelse har därför blott betydelsen af ett historiskt genomgångsled. Den i nyare tiden i stort sedt härskande starka motviljan mot alla tankar i predestinationslärans riktning har sin grund mindre däri, att de mot denna lära ofta riktade anklagelserna för att verka förlamande på den sedliga ansvarskänslan och handlingskraften skulle af erfarenheten ha bekräftats. Fastmer visar kyrkohistorien, att predestinationstanken, där den verkligen haft karaktären af en lefvande tro, verkat som en sedlig drifkraft af nästan ojämförlig styrka. Detta får sin psykologiska förklaring hos de ledande religiösa personligheterna af den energi, som tanken på en gudomlig utkorelse skänkt åt deras medvetande om sin kallelse, hos de mindre utpräglade karaktärerna åter däraf, att den oro i fråga om deras frälsning, som tanken på Guds bakom hans uppenbarade vilja stående hemliga rådslut håller vid lif, drifver dem att i det oaflåtliga framåtskridandet i sedlig kraft söka de bekräftande tecknen till sin utkorelse. Däremot består tydligen mellan predestinationsläran och den moderna tidens humanitets- och jämlikhetsideal en nästan oförsonlig spänning. På sista tiden synas dock på nytt tendenser i predestinationslärans riktning från olika sidor göra sig gällande. Så ser E. Troeltsch däri det mest pregnanta uttrycket för den voluntaristiska grundkaraktären i hela kristendomens världsåskådning och finner i den moderna tidens starka sinne för det irrationella i tillvaron en anknytningspunkt för en från alla antropomorfistiska föreställningar renad predestinationstanke. De beaktansvärda tankar, som kunna ligga häri, torde dock bättre komma till uttryck utan sammanblandning med den ytterst af rent religiösa motiv framvuxna, egentliga predestinationsläran. Det mest ursprungliga och centrala af dessa ligger i trons behof att göra sig den eviga, öfver alla lifvets och tidens skiftningar upphöjda, grunden för sin frälsningsvisshet medveten. Så länge detta motiv är det ensamt bestämmande, ligger ock däri intet, som skulle behöfva föra till