den dubbla predestinationslärans konsekvens: från Guds i den enskilde förverkligade frälsningsvilja går blicken tillbaka till dess grund i Guds eviga väsen, medan, där denna vilja ej kommer till förverkligande, detta ter sig som ett genom människans motstånd vålladt hämmande af dess aktivitet. Det andra vid predestinationslärans utformning bestämmande religiösa intresset, framhållandet af nåden som den alltigenom primära faktorn i det nya lifvets tillkomst, kan, om blott den personliga nådeuppfattningen (se vidare Nåd 1) noga fasthålles, komma till sin fulla rätt äfven utan predestinationsläran: det är karakteristiskt, att detta senare motiv i Jesu egen förkunnelse ej sättes i sammanhang med utkorelsetanken. Litt.: Luthardt, "Die lehre vom freien willen" (1863), Kattenbusch, "Luthers lehre vom unfreien willen" (1875), Reuter, "Augustinische studien" (1887), Beyschlag, "Die paulinische theodicee Röm. 9--11" (2:a uppl. 1896), Scheibe, "Calvins predestinationslehre" (1897), Jörgensen, "Luthers kamp mod den romersk-katolske semipelagianisme" (1908), E. Weber, "Das problem der heilsgeschichte nach Röm. 9--11" (1911), och Troeltsch, "Prädestination" (i "Die religion in geschichte und gegenwart", 1913). -- Jfr Determinism och Fatalism. E. Bg. Predestinationslära. Se Predestination. Predestinera (lat. prædestinare), förutbestämma, af evighet bestämma till evig salighet eller fördömelse; på förhand utkora. Predeterminéra (lat. prcedeterminäre), förutbestämma. Predicéra (af lat. prcedicäre], utsäga, förkunna. Predika (af lat. prcedicäre, utsäga, förkunna), tolka religionens lärdomar vid en gudstjänst, förkunna Guds ord, hålla ett andligt uppbyggelsetal; ideligt och långrandigt tala om samma sak; hålla ett straff- eller förmaningstal. - Predi*ka'nt, person, som håller en predikan; titel på innehaf-varna af vissa prästerliga sysslor (bataljons-, bruks-, hof-, kapell-, fängelse-, slottspredikant). Predikament (af lat. prcedicäre, utsäga, omtala), sinnesförfattning, lynne, tillstånd, läge, situation. Predikan (lat. prcedicätio), Gudsordets offentliga förkunnelse, står sedan kristenhetens första dagar i centrum af kyrkans s j älf uppbyggande verksamhet. I den äldsta beskrifning af den kristna gudstjänsten, som vi ha från kristet håll (Justinus), namnes som fast bestående sed bruket att till läsningen af gammal- och nytestamentliga skrifter knyta förmaningens och uppmuntrans ord. Det extatiska tungomålstalandet, glossolalien, hade då upphört. Ej heller gjorde man längre någon skillnad mellan profetia, det af mäktig andeingifvelse burna talet, och didaskali, den lugna, enkla framställningen. Jämsides med församlingspredikan går missionspredikan. Gränsen är stundom flytande. I motsats mot den katolska kyrkan har den evangeliska återgett predikan dess rangställning i kyrkans lif. Att tro på ordets makt och att däraf draga konsekvensen med afseende på kyrkans verksamhet är den evangeliska kyrkans både rätt och plikt, om den vill bevara sin egenart. Den gamla kyrkans predikan (150-600) kännetecknas af det stora inflytande, som den antika retoriken och dialektiken utöfvade. En predikans blomstringstid inträdde under 300- och 400-talen. Ju mera man nalkas slutet af gamla tiden, dess mer urartar predikan, i det dels torra lärostridigheter och en häftig polemik, dels den ock alltmer öfverhandtagande Maria- och helgondyrkan efter hand började uttränga det evangeliska momentet af predikan. Origenes är grundläggaren af predikan i egentlig mening inom grekiska kyrkan. Retorik och predikan ingå en intim förening hos Basileios den store, hos G r e-gorius af Nazians, hos hvilken det retoriska har öfverhand, hos den spekulativt lagde Gregorius af Nyssa samt hos Johannes Chryso-s t om os, med hvilken ädel predikokonst inom den österländska kyrkan nådde sin höjdpunkt. I den västerländska kyrkan dominerar det grekiska inflytandet hos H i l a r i u s och Ambrosius; originell var Tertullianus. I Augustinus fick Västerlandet sin store predikant med kolossalt inflytande på samtid och eftervärld. I Augustinus' spår gå Leo den store, C se s a r i u s af Arles (d. 542) och Gregorius den store. Under medeltiden låg gudstjänstens tyngdpunkt på det liturgiska, mässoffret. Under det tidigaste skedet (600-1100) rådde stor ©själfständighet med afseende på predikan. En på folkspråket framburen förkunnelse var af nöden i de nybildade germanska kyrkorna, men förmågan var ringa. På initiativ af Karl den store, som lifligt intresserade sig för folk-predikan, utgaf Paulus Diaconusen samling mönsterpredikningar, ett homiliarium (sed. o.), till prästernas hjälp. Andra dylika samlingar utkommo också, till större delen på latin, som var skriftspråket. Efter Karl den stores tid slappnade efter hand intresset för predikan. Bättre förhållanden inträdde under nästa skede. Skolastik och mystik, korståg och tiggarmunkar, reformatoriska rörelser och litterära strömningar gåfvo nya impulser och frambragte större själfständighet. Olika prediko-riktningar framträdde. Den skolastiska, ofta på latin hållna predikan var ett troget uttryck för den skolastiska teologien och utmärkte sig för strängt logisk, konstmässig form, därigenom ut-öfvande ett i viss mån hälsosamt inflytande. A 1-bertus Magnus (d. 1280) och Tomas af A q u i n o (d. 1274) må nämnas som representanter för denna riktning. Tiggarmunkarnas folkpredikan betecknade en reaktion mot den konstmässiga skolastiska förkunnelsen. På sin höjdpunkt stod den under 1200-talet och är då en af medeltidens mest betydande predikoföreteelser. Längre fram urartar den, offrande åt anekdoter, vitsar och infall. De märkligaste representanterna äro B e r-told af Regensburg (d. 1272) och G e i l e r von Kaisersberg (d. 1510). Urartningen är påtaglig hos den burleske Barletta (d. 1480). Den ordinära församlings- och klosterpredikan stod icke högt, att döma af de därvid använda litterära hjälpmedlen, t. ex. "Legenda sanctorum" af Ja-cobus de Voragine, "Gesta romanorum", innehållande anekdoter och sagor med moraliserande reflexioner. Af djupt ingripande betydelse är däremot mystikens predikan. Den medeltida Kristusmystiken, visserligen också med sina brister, slår här ut i full blom. Innerlighet och djup bilda en nödvändig motvikt mot intellektualism och mö-