de nio gamla provinserna i församlingen ett kyrkoråd (gemeindekirchenrat, i Westfalen och Rhen-provinsen presbyterie), som består af kyrkoherden (pfarrer) såsom ordförande, eventuellt andra prästmän samt 4--12 af församlingen valda medlemmar. I större församlingar (med mer än 500, i de västra provinserna 200 inv.) finnas valda kyrkofullmäktige (gemeindevertretung); i mindre fattas besluten på kyrkostämma. Alla församlingar i en kirchenkreis representeras af kretssynoden (die kreissynode), som i regel hålles en gång om året och består af superintendenten som ordförande, alla kyrkoherdarna samt dubbelt så många (i de västra prov. lika många) af församlingarna valda ombud, men för öfrigt representeras af kreissynodalvorstand (i västra provinserna kallad direktorium). Provinssynoden, som i regel samlas hvart tredje år, består af ombud för kretssynoderna och några af konungen utnämnda medlemmar samt ett ombud för provinsuniversitetets (för Posen Breslaus) evangelisk-teologiska fakultet. Slutligen finns en för alla de nio provinserna gemensam generalsynod, som på konungens kallelse samlas hvart sjätte år och består af generalsuperintendenterna, 150 af provinssynoderna och 6 af universitetens evangelisk-teologiska fakulteter valda ombud samt 30 af konungen utnämnda medlemmar. Generalsynoden väljer ett synodalrat, som en gång årligen sammanträder med oberkirchenrat för att öfverlägga om kyrkans uppgifter och angelägenheter. De af general- och provinssynoderna antagna kyrkolagarna skola godkännas af konungen. -- I de nya provinserna finns en liknande synodalförfattning för hvardera af de båda protestantiska kyrkorna. -- Den katolska kyrkans organisation i P., grundad på en bulla af 1821 (för Hannover af 1824, för den öfver-renska kyrkoprovinsen af 1829), är densamma, som gäller för hela den katolska delen af kristenheten. I spetsen för dess styrelse står påfven jämte den påfliga kurian. Under honom handhas kyrkoförvaltningen af de båda ärkebiskoparna i Köln och Gnesen-Posen. Dem underordnade äro de öfrige biskoparna, så vida de icke blifvit af påfven undantagna (eximerade) från den ärkebiskopliga uppsikten och lyda direkt under påfven, hvilket är fallet med furstbiskopen af Breslau samt biskoparna af Ermeland, Hildesheim och Osnabrück. De öfrige biskoparna äro de i Kulm, Münster, Paderborn, Trier, Fulda och Limburg, de båda sistnämnde suffraganbiskopar under ärkebiskopen af Freiburg i Baden, hvarjämte 361,311 katoliker i preussiska landsdelar 1910 lydde under furstärkebiskoparna i Olmütz och Prag, ärkebiskopen i Freiburg och biskopen af Rottenburg. Gammalkatolikerna ha en biskop i Bonn. Biskoparna väljas af domkapitlen, men konungen kan utesluta misshagliga kandidater, och de skola aflägga trohetsed till honom. Om regeringens strid, den s. k. kulturkampen, mot den katolska kyrkans anspråk samt om de s. k. majlagarna se nedan (Historia). Alla romersk-katolska andliga ordnar i P. äro undertryckta med undantag af dem, som till en del eller h. o. h. egna sig åt sjukvård. -- Åt dissenters, såsom baptister, mennoniter, märiska bröder, meddelar staten rätt att bilda församlingar, hvarigenom dem tillförsäkras skydd. -- Judarna tillhöra hufvudsakligen stadsbefolkningen. De bilda i allmänhet fria synagogförsamlingar, men i Hannover finns ett israelitiskt konsistorium och i Kassel ett "landesrabbinat". Undervisningsväsendet lyder under kultus- och undervisningsministern. Universiteten sortera omedelbart under honom, medan eljest för folkskolor, borgar- och privatskolor kyrko- och skolafdelningarna af bezirksregierungen och för de högre skolorna inkl. lärarseminarier, blind- och döfstumanstalter provinsskolkollegierna, med oberpresidenten vanligen som ordförande utgöra hans organ. De senare voro ursprungligen afdelningar af konsistorierna, men äro nu själfständiga myndigheter för hvarje provins. De hos bezirksregierungen anställda skolråden äro tillika medlemmar af provinsskolkollegierna. Under dessa myndigheter stå de vetenskapliga pröfningskommissionerna för lärarkandidaterna vid de högre skolorna. Medan provinsskolkollegierna omedelbart handlägga de dem anvisade ärendena, anlita bezirksregierungen särskilda uppsiktsorgan: kretsskolinspektörer (vanligen särskildt anställda eller superintendenter och dekaner inom sina stift) för ett flera skoldistrikt omfattande område och ortsskolinspektörer (vanligen församlingens prästerskap) för de särskilda skoldistrikten. Rektorerna vid de sex- och flerklassiga läroverken lyda merendels omedelbart under kretsskolinspektören. -- Barnundervisningen är obligatorisk, och alla barn, som icke på annat sätt erhålla undervisning, skola från fyllda 5 år besöka offentliga skolor, till dess de tillegnat sig nödig bildning. Genom provinsiallagar har tiden för skolgångens början och slut bestämts på delvis olika sätt, vanligen från 6 till 14 år. Folkskolorna äro i regel konfessionsskolor, hvilka skola finnas, där barnen öfvervägande eller uteslutande tillhöra samma bekännelse. Där detta icke är fallet, inrättas s. k. simultanskolor, i hvilka ingen religionsundervisning meddelas och hvilkas lärare böra tillhöra de olika religionerna. Äfven i konfessionsskolor med i religiöst afseende blandade barnminoriteter kan särskild religionsundervisning inrättas för dessa. Folkskolorna underhållas af kommunerna med understöd af staten. Vid sidan af folkskolan kunna mellanskolor (borgarskolor, stadsskolor, rektoratskolor o. a.) inrättas med samma ämnen som folkskolan, men med större kurser, jämte främmande språk eller speciell förbildning för det praktiska lifvet. Dessutom finnas fortsättningsskolor (fortbildungsschulen) till folkskolan, dels yrkes-, dels landtmannaskolor. I de högre skolorna, men icke i folkskolorna, kunna skolafgifter upptagas, ehuru föräldrar, som ha fler än ett barn i någon läroanstalt, kunna erhålla nedsättning i afgiften, och ett visst antal barn (omkr. 10 proc.) alldeles befrias från afgifterna, om deras föräldrar icke kunna betala sådana. -- Antalet folkskolor var 1911 38,684 med 117,162 lärare och lärarinnor och 6,572,140 barn. -- Folkskollärare och -lärarinnor utbildas i seminarier (1913: 203, hvaraf 72 katolska och 4 paritetiska), och till inträde i dessa förbereda de s. k. preparandanstalterna (1913: 84 statens och 160 icke stats-, men af staten understödda). Den högre elementarundervisningen meddelas dels i 9-åriga gymnasier, med de klassiska språken som hufvudämnen, dels i 9-åriga realgymnasier med hufvudvikten på de reala ämnena och nyare språk