anlöptes af 73,580 fartyg med 21,7 mill. ton befordradt gods. Därefter följa Berlin (69,199 fartyg med 5 mill. ton gods), Charlottenburg (22,862 fartyg med 2,2 mill. ton gods), Alsum (vid Rhen, 8,374 fartyg med 3,3 mill. ton gods), Frankfurt a. M. (14,200 fartyg med nära 2 mill. ton gods) m. fl. andra. Kanaler. I P. liksom i det öfriga Tyskland har under de sista årtiondena lifligt arbetats för utvecklingen af landets kanalsystem, hvilket numera är ett af de yppersta i Europa. Af största betydelse är Nord--Östersjö-kanalen; Weichsel är genom Brombergkanalen förenad med Oder, denna flod står genom två kanaler i förbindelse med Elbe, af hvilka den ena från Oder till Spree gör det möjligt för större fartyg att från Östersjön komma till Berlin, Elbe är vid sin mynning förbundet med Weser, denna flod med Ems och Ems i sin ordning med Rhen. Dessutom är en stor kanal (Mittelländischer kanal) projekterad från Havel öfver Braunschweig--Hannover till Ems och Rhen. Järnvägar. Den första preussiska järnvägen anlades 1838, men järnvägssystemet fick ej sin fulla utveckling förr, än 1866 års tilldragelser aflägsnade det hinder, som Hannover ställt i vägen. Större delen byggdes af enskilda bolag, och regeringen inskränkte sig till anläggning af banor i trakter, som sannolikt icke skulle locka kapitalister. 1876 erhöll regeringen af landtdagen bemyndigande att inköpa de privata järnvägarna. Vid slutet af mars 1912 hade P. 38,273 km. järnvägar, delade på hufvudbanor (22,048 km.) och bibanor (15,985 km.) samt 240 km. smalspåriga, hvartill komma 13,573 km. spårvägar o. a. s. k. kleinbahnen. Af de förra voro endast 172,9 km. enskilda, af de senare 2,080 km. På 1,000 kvkm. af landets yta komma alltså 104,9 km. järnvägar, en siffra, som öfverträffas endast af Belgien, Storbritannien, Schweiz och Nederländerna. -- Landsvägarnas längd var 1912 137,515 km. Bank- och kreditväsen. Endast riksbanken (före 1876 kallad Preussiska banken, numera Tyska riksbanken) är sedelutgifvande. Den har sitt hufvudkontor i Berlin, men filialer i 70 städer i P. och 27 i det öfriga Tyskland. För öfrigt finnes ett stort antal kreditanstalter af flera slag, såsom hypoteksbanker, enskilda banker och (1913) 1,760 sparbanker med ett insatt kapital af 12,698,25 mill. mk. -- Om mynt, mått, mål och vikt se Tyskland. Statsförfattning. Enligt grundlagen af 31 jan. 1850, som genom senare lagar blifvit i vissa delar ändrad och genom dekretet af 20 sept. 1866 infördes i de nämnda år annekterade områdena 1 okt. 1867, är P. en konstitutionell monarki, där den lagstiftande makten utöfvas gemensamt af konungen och representationen. Konungen blir myndig vid 18 år; under hans minderårighet, eller när han eljest för en längre tid är förhindrad att regera, föres styrelsen af närmast arfsberättigade prins (om sådan ej finnes, väljer landtdagen regent). Kronan är ärftlig på manslinjen efter förstfödslorätt. Det kungliga huset Hohenzollern tillhör den evangeliska läran. Konungens ställning till regeringen är densamma, som vanligen tillkommer en konstitutionell monark. Han utöfvar sina regeringshandlingar genom ett statsministerium, som består af ministerpresidenten, hvilken efter Tyska rikets bildande vanligen varit dess rikskansler samt statsministrarna, af hvilka åtta äro chefer för hvar sitt ministerium (departement) och några ministrar utan departement. Dessa senare bruka vara några af Tyska rikets statssekreterare (f. n. 1915: statssekreteraren för marinen och finanserna). Statsministeriet är deladt på 9 ministerier, af hvilka dock endast 8 faktiskt existera, enär utrikespolitiken, som är gemensam för hela Tyska riket, skötes af dess utrikesdepartement. Dock bär rikskansleren fortfarande titeln preussisk utrikesminister. De sålunda verkligen förefintliga ministerierna äro: 1) krigsministerium, 2) finansministerium, 3) justitieministerium, 4) inrikesministerium, 5) ministerium för kyrkliga frågor, undervisnings- och medicinalväsendet, 6) ministerium för handel och industri, 7) ministerium för offentliga arbeten och 8) ministerium för landtbruk, domäner och skogar. Konungen bestämmer ärendenas fördelning mellan de olika ministerierna. Författningen stadgar, att en minister kan anklagas af en af kamrarna för brott mot författningen, bestickning eller förräderi och att han skall dömas af landets högsta domstol; men närmare bestämmelser rörande ansvarigheten, rättegångsförfarandet och straffen ha aldrig utfärdats, hvarför i verkligheten en juridisk ministeransvarighet icke existerar i P. -- Utom ministerierna finnas några mera fristående centrala institutioner, nämligen 1) statsrådet (staatsrat), inrättadt 1817 för att upprätthålla enheten i förvaltningen och afge utlåtande öfver viktigare lagförslag; det har nu blott rådgifvande rätt i frågor, som regeringen dit remitterar. Det består af myndiga kungliga prinsar, de högste statsfunktionärer och ämbetsmän, som konungen dit inkallat. Efter det konstitutionella statsskickets införande har det anlitats endast, när de sociala reformerna på 1880-talet skulle genomföras; 2) öfverräknekammaren (oberrechnungskammer) i Potsdam (inrättad 1717), som har att öfvervaka hela statshushållningen och att granska dess räkenskaper; 3) evangeliska öfverkyrkorådet (oberkirchenrat), som är den högsta kyrkliga myndigheten för de 9 äldre provinserna, inklusive Berlin och Hohenzollern; 4) öfverförvaltningsrätten (oberverwaltungsgericht), som har att bevara enheten i den administrativa rättskipningen och att uppställa fasta principer för förvaltningen. Skilda från statsministeriet äro äfven ministeriet för det kungliga huset samt konungens hemliga kabinett för civila och militära ärenden. Representationen, kallad landtag, består af två kamrar: das herrenhaus och das haus der abgeordneten. Lagstiftningsmakten utöfvas gemensamt af konungen och bägge kamrarna, och initiativ i lagstiftningsfrågor tillkommer såväl konungen som hvardera kammaren. Landtdagen har beskattningsrätt och kontroll öfver statsregleringen. Finansfrågor behandlas först i abgeordnetenhaus och därefter i herrenhaus, hvilket endast eger att antaga eller afslå statsregleringen i dess helhet. Alla beslut fattas genom absolut majoritet, men författningsfrågor måste genomgå en andra votering efter en tid af minst 21 dagar. Medlemmarna kunna ej ställas till ansvar för sina yttranden i kammaren utom af den kammare, där de äro ledamöter. Ministrarna ha tillträde till båda kamrarna och