andra residensstad är Potsdam, tredje residensstad Königsberg, hvarjämte äfven Hannover 1890 och Posen 1910 fingo titeln "kunglig hufvud- och residensstad". Kungliga slott finnas dessutom i Breslau, Kassel och Wiesbaden. Litt.: "Statistisches jahrbuch für den preussischen staat" (1903 ff.), "Zeitschrift des königlich preussischen statistischen landesamts" (1861 ff.), Dieterici, "Handbuch der statistik des preussischen staats" (1858--61), "Orts- und verkehrslexikon des deutschen reichs" (4:e uppl. 1905), "Landeskunde P:s" (1901), "Handbuch über den preussischen hof und staat" (årligen), "Gemeindelexikon für das königreich P." (1908 ff.), Meitzen m. fl., "Der boden und die landwirtschaftlichen verhältnisse des preussischen staates" (8 bd, 1908), Silbergleit, "P:s städte" (s. å.), L. von Rönne, "Staatsrecht der preussischen monarchie" (4 bd, 4:e uppl. 1881--84). J. F. N. Historia. -- Fornpreussen. P. i Tyska ordens ego (1230--1525). Hertigdömet Ostpreussen (1525--1701). Konungariket P., som till sina hufvudbeståndsdelar alltid varit en tysk stat, bär sitt namn efter en ursprungligen icke tysk landsdel, nämligen det af de lituslaviske preussarna (lat. pruzzi, prussi l. prutheni, i Nestors krönika prusi; den latinska benämningen borussi är en lärd konstruktion från 1500-talet) fordom bebodda området längs Östersjöns kust mellan Njemen (Memel) och Weichsel. Detta land var i äldre tider vildt och svårtillgängligt, skogigt samt uppfylldt af träsk och sjöar. Vildt var äfven folket. Preussarnas lefnadssätt liknade germanernas: städer funnos icke; hufvudnäringar voro jakt och fiske samt boskapsskötsel. Jordbruk var dem dock ej alldeles främmande. Religionen var en enkel naturdyrkan utan tempel. En helig plats var Romowe (i Samland) med sina primitiva afgudabilder. Det kristna missionsarbetet i P. började redan 997, då biskop Adalbert af Prag begaf sig till preussarna, blef deras apostel och led martyrdöden bland dem. Först på 1200-talet fullföljdes emellertid hans verk. Då utgick missionen från Polen, särskildt från hertig Konrad af Masovien, men framkallade blott krig mellan preussarna och Konrad, som blef slagen och i sin nöd (1226) begärde hjälp af Tyska orden. Denna lofvade bistånd mot försäkran om besittning af Kulmlandet, och därifrån började den 1230 eröfra landet under befäl af landtmästaren Herman Balk. Efter häftigt motstånd (jfr Tyska orden) var eröfringen fullbordad 1283. I det eröfrade landet inströmmade tyska nybyggare, det preussiska elementet trängdes alltmer undan, och tyska seder och språk blefvo gällande. Tyska orden, hvars högmästare 1309 förlade sitt residens från Venezia till Marienburg i P., utvidgade sina besittningar dels västerut (Pommerellen), dels öster ut under strider med litauerna; men sedan dessas storfurste Jagello 1386 blifvit konung af Polen, tog kriget en olycklig vändning. 15 juli 1410 blef orden i grund slagen vid Tannenberg och måste i första freden i Thorn, 1 febr. 1411, göra några afträdelser. Ett nytt krig (1454--66) slutade ännu olyckligare genom den andra freden i Thorn, 19 okt. 1466, då orden fick alldeles afstå landet omkring Weichsel, Westpreussen, och för den öfriga delen, Ostpreussen, bli Polens vasall. Därmed började en förfallets period, som slutade därmed, att högmästaren Albrekt, en prins af den frankiska grenen utaf det i Brandenburg regerande huset Hohenzollern, 1525 gjorde ordenslandet till ett världsligt furstendöme för sig och sina arfvingar, dock under Polens öfverhöghet. Hertig Albrekt (1525--68) införde samtidigt den lutherska protestantismen och gjorde sig väl förtjänt om landets skolväsen, men hans regering var för öfrigt ej synnerligen lycklig för hertigdömet. Hans son, Albrekt Fredrik (1568--1618), var omyndig, när fadern dog, och förföll till följd af sin uppfostran i en dysterhet, som slutade med vansinne. Hans närmaste arfvinge var hans kusin Georg Fredrik af Brandenburg-Ansbach, som öfvertog förmynderskapet för den sinnessjuke regenten. Då Georg Fredrik 1603 dog, öfvergick arfsrätten och 1605 äfven förmynderskapet till Albrekt Fredriks måg, den brandenburgske kurfursten Johan Sigismund, som efter svärfaderns död, 1618, förenade landet med Brandenburg. Dennes sonson, Fredrik Vilhelm (1640--88), den "store kurfursten", som under Karl X Gustafs krig mot Polen intog en tvetydig ställning, nödgades genom traktaten i Königsberg 7 jan. 1656 ställa Ostpreussen under svensk öfverhöghet, men befriades redan genom traktaten i Labiau 10 nov. s. å. från denna förbindelse. Genom fördraget i Wehlau 29 sept. 1657 och freden i Oliva 3 maj 1660 löstes Ostpreussen ifrån vasallförhållandet till Polen och blef suveränt. När Fredrik Vilhelms son kurfursten Fredrik III 1701 antog konungatiteln, fästes denna vid det suveräna hertigdömet Preussen och ej vid kurfurstendömet Brandenburg, som stod i vasallförhållande till kejsaren, och på så sätt kom Preussen att ge sitt namn åt hela den hohenzollernska monarkien. Om kurfurstendömet Brandenburgs historia till 1701 se Brandenburg, sp. 1445--46. Konungariket Preussen (1701--närv. tid). Fredrik I (1701--13), hvilken 18 jan. 1701 i Königsberg kröntes till P:s förste konung, var en praktlysten och fåfäng monark, som mycket omhuldade konst och vetenskap, men äfven befordrade landets materiella förkofran, t. ex. genom sammanbindningen af Pregels och Memels flodområden. I Spanska tronföljdskriget understödde han kejsaren med en hjälpkår under Leopold af Dessau, och i Utrechtfreden, som dock afslöts efter konungens död, fick P. bekräftelse på konungavärdigheten samt det s. k. öfre kvarteret af Geldern. Fredrik förvärfvade äfven några andra områden, nämligen genom köp Quedlinburg (1698) och Tecklenburg (1707) och genom arf efter Vilhelm III af Oranien grefskapen Mors och Lingen (1702) samt Neuchâtel med Valangin (1707). Hans son Fredrik Vilhelm I (1713--40) blef genom sin sparsamhet ett kraftigt verkande föredöme för sitt folk, satte sitt lands finanser i ett utmärkt skick och fick medel att förbättra dess jordbruk och andra näringar samt att skaffa sig en ypperlig armé. Årligen af sattes stora summor till landets materiella förkofran och till understöd för invandrare från utlandet, och han mottog i sina stater 18,000 från Salzburg 1728 förjagade protestanter. En mängd städer och byar anlades. Armén ökade