han småningom från 38,000 till 83,000 man, af hvilka en stor del värfvades i utlandet, på det att ej för mycket folk skulle ryckas från jordbruket. Äfven arméns organisation och exercis förbättrades, hvarvid konungen kraftigt biträddes af Leopold af Dessau. För den inre förvaltningen inrättades ett enda centralämbetsverk, generaldirektorium l. generaloberkriegs-, finanz- und domänendirektorium, på fem afdelningar; ämbetsmännen vandes vid samma punktlighet och lydnad som armén. I sin utrikespolitik höll han sig troget till kejsaren, som utöfvade stort inflytande på honom genom P:s minister i Wien v. Seckendorf. Trots sin vurm för soldater (i synnerhet storväxta) var konungen fredsälskande och deltog endast i ett krig, det stora nordiska. Då under Karl XII:s vistelse i Turkiet ryska och polska trupper inryckte i Svenska Pommern och intogo Stettin, lyckades Fredrik Vilhelm förmå dem att till honom öfverlämna staden, mot det att han hindrade svenskarna att från Pommern anfalla dem. När Karl 1714 återvändt till Pommern och Fredrik Vilhelm ej ville utlämna staden, börjades fientligheter, som slutade så, att preussarna intogo hela Pommern och Rügen. Kriget slöts genom freden i Stockholm 1720, då P. behöll södra Vorpommern med Stettin (d. v. s. landet från Oder till Peene) samt Usedom och Wollin, men betalte Sverige 2 mill. riksdaler. -- Under Polska tronföljdskriget (1733--35) deltogo några preussiska trupper i kejsarens strid mot fransmännen. Men då denne icke ville tillfredsställa P:s anspråk på arfsrätten till hertigdömena Jülich och Berg, uppstod vid Berlinhofvet ett missnöje mot habsburgarna, som snart ledde till viktiga följder. När nämligen tyske kejsaren Karl VI dog, ungefär samtidigt med Fredrik Vilhelm, vägrade dennes son och efterträdare Fredrik II den store (1740--86) att erkänna den s. k. pragmatiska sanktionen (enligt hvilken Maria Teresia skulle efterträda sin fader Karl VI), enär de villkor, under hvilka denna sanktion 1728 erkänts af P., icke hade uppfyllts. Han framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och inryckte snart i landet, under det att samtidigt andra fiender angrepo Maria Teresia från andra håll (Österrikiska tronföljdskriget; se d. o.). Schlesiens till en stor del protestantiska befolkning mottog preussarna välvilligt, och nästan hela landet intogs utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid Mollwitz (10 april 1741) och Chotusitz (17 maj 1742) erbjöd Maria Teresia fred, och detta Fredriks deltagande i Österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas det <iförsta schlesiska kriget, afslöts genom freden i Breslau (12 juni 1742; bekräftad i Berlin 28 juli s. å.), hvarigenom P. vann Schlesien utom Teschen, Troppau och Jägerndorf samt dessutom grefskapet Glatz (sammanlagdt 38,500 kvkm. och 1,2 mill. inv.). Under de följande åren hade Österrike sådana framgångar emot sina öfriga fiender, att det började tänka på att återtaga Schlesien. Fredrik beslöt då att förekomma anfallet och började det s. k. andra schlesiska kriget (1744--45). Efter sina segrar öfver österrikare och sachsare vid Hohenfriedberg (4 juni 1745) och Soor (30 sept. s. å.) samt Leopolds af Dessau seger öfver österrikarna vid Kesselsdorf (15 dec. s. å.) afslöt han fred i Dresden (25 dec. s. å.). Breslaufreden bekräftades, och Maria Teresias gemål, Frans Stefan, erkändes som kejsare, men Fredrik ålade Sachsen att betala 1 mill. thaler i krigskontribution. Ostfriesland tillföll vid det där regerande furstehusets utslocknande 1744 P., som 1694 af kejsaren förvärfvat rätt till detta rikslän vid inträffande ledighet. Österrikes längtan att återvinna Schlesien gaf Fredrik orsak att med Maria Teresia börja ett nytt krig, det s. k. Sjuåriga kriget (1756--63), i hvilket äfven Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige uppträdde som hans fiender. Fredrik, som understöddes endast af England och några små tyska stater, lyckades dock i freden i Hubertsburg (15 febr. 1763) behålla sitt land oförminskadt, om det än blef svårt utmattadt (se vidare Sjuåriga kriget). Med mycken ifver började Fredrik nu arbeta på landets upphjälpande. Förlusten af människor sökte han ersätta genom att uppmuntra invandringen; genom stora byggnadsföretag gaf han arbetsförtjänst. Han stiftade en bank i Berlin och förbättrade postväsendet. Sedermera vidtog han flera finansiella åtgärder, såsom upprättande af flera monopol samt höjande af afgifterna på tobak, vin och kaffe, hvilket framkallade missnöje. Hären omdanades. Efter Sjuåriga kriget närmade han sig Ryssland för att sålunda trygga sig mot Österrike. Därigenom blef han äfven invecklad i Polens angelägenheter och framställde 1769 den första planen att dela Polen. Denna kom dock ej till verkställighet förr än längre fram under det rysk-turkiska kriget, då Ryssland mot en del af Polen afstod från Turkiets styckning. Vid Polens första delning (1772) fick P. det polska Westpreussen (utom Danzig och Thorn) samt det s. därom belägna s. k. Netzedistriktet (sammanlagdt 35,500 kvkm. med 900,000 inv.). Med Österrike kom Fredrik åter på fientlig fot, när det 1777 sökte tillbyta sig Bajern emot Belgien. Han drog 1778 i fält (det s. k. bajerska tronföljdskriget; se d. o.), men Österrike gaf i sista stunden efter, och fred slöts i Teschen 13 maj 1779, då det nöjde sig med en del af Bajern (Innviertel). När Josef II än en gång återkom till de bajerska planerna, bildade Fredrik emot honom Tyska fursteförbundet 1785, hvilket har betraktats som inledningen till Tyska rikets upplösning. Därigenom kom en stor del af de tyska staterna för första gången under P:s ledning, men Fredriks snart därpå följande död, 17 aug. 1786, afvände från Österrike den fara, som hotade det, ty hans efterträdare förstod ej att upprätthålla den ställning, som Fredrik förvärfvat åt sitt land. Af dennes storartade arbete för P:s inre förkofran må här endast erinras om hans omsorg för handeln, näringarna och förvaltningen. Nya vägar och kanaler anlades; bondeståndets ställning förbättrades, och genom utdikningar vunnos nya fält för jordbruket. Fabriksindustrien befordrades genom anläggning af porslins- och sidenfabriker m. m. Rättskipningen låg Fredrik mycket om hjärtat, och en ny lagbok började utarbetas af justitieministrarna Cocceji och Carmer. För konst och vetenskap började i P. med Fredrik en ny tid, ehuruväl han ej rätt uppskattade den då uppblomstrande tyska litteraturen. Hans armé, som slutligen steg till nära 200,000 man, var den bäst öfvade och utrustade i Europa (se vidare Fredrik, sp. 1266--70).