Hans efterträdare Fredrik Vilhelm II (1786--97) mottog sålunda en blomstrande stat i arf efter sin farbroder (200,000 kvkm.; 5,5 mill. inv.). Armén var i antal och inre värde den första i Europa. Statsinkomsterna stego till 22 mill. thaler, statsskatten till 54 mill. thaler. Men Fredrik Vilhelm var icke, i likhet med sina båda närmaste företrädare, det helas medelpunkt och driffjäder, och därför började snart förfallet, hvilket blef så mycket farligare, som man alltjämt fortfor att invagga sig i tanken, att allt stod väl till. Omständigheterna bidrogo att underhålla denna villfarelse. Ny krigsära vanns genom det lätta fälttåget under Ferdinand af Braunschweig emot Holland (1787), där mot ståthållaren, Fredrik Vilhelms svåger, ett uppror utbrutit, som hastigt kufvades. Därpå ingicks förbund med Holland och England. I samråd med den senare staten tvang P. Danmark till fred, då det 1788 angrep Sverige. I Polen syntes P. vilja uppträda emot Rysslands planer. Men denna kraftiga politik, som hufvudsakligen var ett verk af Fredrik II:s minister grefve Hertzberg, passade i längden ej den svage monarken, i synnerhet sedan England börjat draga sig ifrån förbindelsen med honom. Han ingick 27 juli 1790 med Österrike det s. k. Reichenbach-fördraget, hvarigenom han afstod från alla anfallsplaner mot detta land och dess bundsförvant Ryssland. Hertzberg afgick, och konungen behärskades från denna tid helt och hållet af en hop odugliga gunstlingar och älskarinnor. De första åren af hans regering hade utmärkts af flera folkvänliga inre reformer, men dessa upphörde snart och efterföljdes af en skärpning i enväldet genom censurlagen (1788) och ediktet om religionsväsendet (s. å.). I krigen mot franska revolutionen kom Fredrik Vilhelm att spela en roll. Sedan han och kejsar Leopold II sammanträffat i Pillnitz (aug. 1791), hvarifrån de utfärdade en deklaration öfver sin ställning till folkrörelsen, ingingo de ett formligt förbund (7 febr. 1792), och när Frankrike därpå förklarade Österrike krig (20 april s. å.), ryckte äfven P:s armé i fält, under befäl af Ferdinand af Braunschweig. De förbundne, som i början hade framgång, måste i sept. s. å. återtåga från Frankrike. Efter en ny framryckning på andra sidan Rhen och några smärre segrar drog P. sig slutligen alldeles ur striden och slöt med Frankrike en separatfred i Basel 1795, hvarvid P. afstod sina besittningar på västra Rhenstranden (halfva Kleve, Geldern och Mörs) mot framtida ersättningar öster om Rhen. En väsentlig orsak härtill voro de polska angelägenheterna. Fredrik Vilhelm hade 1790 ingått förbund med Polen och åtagit sig att skydda landet mot Ryssland samt hade därjämte sedermera godkänt den nya polska författningen af 1791. Han betraktades därför af polackerna som ett stöd i deras strid för oberoende af Ryssland. Men när det kom till afgörande, vågade han ej motsätta sig Katarina II:s planer, utan förenade sig med henne och tog för sin räkning vid Polens andra delning (1793) Danzig och Thorn, större delen af Stor-Polen, delar af Posen, Gnesen m. m., hvilka områden förenades till en provins under namnet Syd-Preussen (omkr. 55,000 kvkm., 1,2 mill. inv.). När polackerna sedermera reste sig till en sista strid för sin frihet, drog Fredrik Vilhelm själf i fält mot dem, utan att dock därigenom vinna någon ära. Ryssarna hade bättre krigslycka. Polackerna blefvo i grund slagna, och Polens tredje delning verkställdes 1795, då P. fick jämte hufvudstaden Warschau ett område (54,500 kvkm., med nära 1 mill. inv.), hvaraf skapades provinserna Neu-Ostpreussen och Neu-Schlesien. Till följd af ett fördrag med den siste markgrefven af Ansbach och Baireuth fick P. 1792 dennes land (8,800 kvkm., med 385,000 inv.). Trots rikets stora utvidgning (under Fredrik Vilhelms regeringstid i allt 200,000 kvkm. med 2,7 mill. inv.) blef P. svagare för hvarje år, och dess anseende såväl inom som utom Tyskland försvann. Skattkammaren var vid Fredrik Vilhelms död fullständigt tömd, och en stor statsskuld hade uppstått; armén var alldeles demoraliserad. I spetsen för styrelsen stodo oduglingar, sådana som Haugwitz, Lombard, Lucchesini, Bischoffswerder o. a. Det sålunda i förfall stadda riket ärfdes af sonen Fredrik Vilhelm III (1797--1840), som väl i moraliskt hänseende var tadelfri, men som saknade den kraft och begåfning, som fordrades för att hejda fallet. Därtill kom, att han föredrog medelmåttan framför snillet och afskydde reformer, hvilka dock nu voro nödvändigare än någonsin, om ej P. skulle stanna efter sina grannländer, särskildt Frankrike. Ehuru han rensat hofvet från den värsta dräggen, lät han många af sin faders odugliga gunstlingar, t. ex. Haugwitz, behålla ställning och inflytande. Overksam åsåg han Österrikes nederlag i andra koalitionskriget, ja uppträdde t. o. m. på Frankrikes befallning hotande mot kejsaren. Till belöning fick han i riksdeputationshufvudbeslutet (1803) omkr. 13,200 kvkm. med 500,000 inv. i västra Tyskland (stiften Hildesheim och Paderborn, delar af Münster och Mainz, riksstäderna Nordhausen och Goslar m. m.) som ersättning för de ofvan nämnda afträdelserna i Basel. Äfven under tredje koalitionskriget var P. neutralt, men då Napoleon lät en del af sina trupper tåga genom preussiskt område, kände sig konungen så djupt kränkt, att han, eggad af sin utmärkta drottning, Lovisa (Luise), och ryske kejsaren Alexander, beslöt att bryta med Napoleon. Haugwitz sändes 14 nov. 1805 till denne för att fordra en allmän fred, men lät tiden förgå, till dess Napoleon segrat vid Austerlitz (2 dec. s. å.). Därefter lät Haugwitz, långt ifrån att framföra sitt ärende, förmå sig att afsluta ett nytt förbund med Napoleon, hvarigenom denne gaf P. Hannover mot afträdelse af Ansbach, halfva Neuchâtel och Kleve. Fredrik Vilhelm var nog svag att godkänna sin ministers verk, men ådrog sig därigenom från England en krigsförklaring, som medförde förlusten af en stor del af preussiska handelsflottan. Men då Napoleon icke dess mindre erbjöd England att återfå Hannover, om det ville sluta fred, förgick slutligen konungens tålamod; han riktade 29 sept. till Napoleon ett ultimatum, som blef afvisadt, hvarpå han förklarade Frankrike krig 9 okt. 1806. Napoleon, som förutsett detta och därför efter freden 1805 låtit sin armé stanna kvar i Syd-Tyskland, inryckte strax med omkr. 200,000 man i P. Redan 10 okt. stod förpoststriden vid Saalfeld, och 14 okt. levererades dubbelslaget vid Jena och Auerstädt, vid hvilket senare ställe preussiske öfverbefälhafvaren Ferdinand af Braunschweig