dödligt sårades. Nu följde den allmänna upplösningen. Armén var sprängd; den ena fästningen efter den andra kapitulerade utan försök till motstånd, och allt landet väster om Weichsel föll i segrarens händer. På andra sidan denna flod samlade Fredrik Vilhelm kvarlefvorna af sin armé för att förena sig med sina bundsförvanter, ryssarna. Men genom slagen vid Eylau (7--8 febr. 1807) och Friedland (14 juni s. å.) blef äfven deras motstånd brutet. Freden slöts i Tilsit (9 juli), hvarvid P:s konung måste afstå alla sina besittningar v. om Elbe och de områden, som erhållits vid Polens andra och tredje delning. Dessa utomordentliga olyckor öppnade slutligen konungens ögon: han egnade från denna stund all sin kraft åt P:s återupprättelse. Han lyckades äfven finna härför dugliga män, främst bland alla den store von Stein, vidare von Hardenberg, Niebuhr, von Scharnhorst, von Gneisenau m. fl. De följande åren upptogos af ett rastlöst och allsidigt reformarbete, det nya P:s genesis. Reformarbetet utfördes till en del efter Frankrikes mönster. Man sökte skaffa P. de goda frukterna af revolutionen. Särskildt reorganiserades armén, hvarvid den seden upphörde, att soldaterna värfvades utom landet; allmän värnplikt infördes (fullständigt dock först 1814). De barbariska krigslagarna mildrades; soldaternas utrustning med kläder och vapen förbättrades. För att påskynda landets ekonomiska uppkomst upphäfdes alla privilegier. Själfstyrelse infördes i kommunerna (1808), enär Stein ansåg, att man borde på detta sätt vänja folket vid deltagande i de allmänna ärendena, innan en riksrepresentation infördes. En sådan utlofvades nämligen som reformernas slutmål. Regeringen upphäfde lifegenskapen (1807) och skråväsendet (1809). Med oblida ögon såg Napoleon dessa åtgärder, och han tvang Stein att (1808) lämna P., men dennes verk fortsattes af Hardenberg. Samtidigt vaknade i Tyskland nationalitetskänslan till lif, och man började längta efter befrielse från det franska förtrycket. Därför, då Napoleon 1812 lidit sitt stora nederlag i kampen mot Ryssland, var P. den första makt, som öfvergick från honom till ryssarna. Under det 1813 upplågande frihetskriget kämpade den reorganiserade preussiska armén under von Blücher med utmärkelse mot fransmännen och bidrog kraftigt till krigets lyckliga slut. Då Napoleon 1815 sökte återtaga sin ställning, besegrades han af engelsman och preussare vid Waterloo. Sålunda aftvådde P. vanäran från 1806; men ehuru det mer än någon annan stat utmärkt sig i kriget, vann det ej så synnerligt stor landutvidgning på Wienkongressen. Det återställdes till samma folkmängd (10 mill. inv.), som det haft 1806. Men dess areal blef mindre till följd af åtskilliga landbyten, som dock hade den fördelen, att P. fick flera tyska invånare och färre polska än förr. Det afstod nämligen från allt hvad det fått vid Polens delningar, utom Thorn, Danzig, Westpreussen och Posen, samt fick i stället halfva Sachsen, stora områden vid Rhen (en stor del af Westfalen och Rhenprovinsen) samt genom fördrag med Sverige 7 juni 1815 Svenska Pommern och Rügen. Genom kriget hade statsskulden vuxit till 200 mill. thaler, men genom sparsamhet förbättrades riksfinanserna sedermera. Konungen gaf två tredjedelar af de kungliga domänerna åt staten. Efter freden fortsattes reformerna. Genom en förordning af 20 sept. 1815 fullbordades förändringarna i den lokala förvaltningen; landet delades i tio (sedermera i åtta) provinser, dessa i "regierungsbezirke", dessa åter i "kreise" (kretsar). Den allmänna värnplikten blef fullt genomförd genom en lag af 3 sept. 1814; allmänt skoltvång infördes 1819, o. s. v. Af utomordentlig betydelse för P:s och Tysklands framtid var bildandet af Tullföreningen (1827), hvari snart de flesta af Tysklands stater ingingo och hvilken blef en förberedelse till Tysklands politiska enande under P:s ledning. Vid jubelfesten 1817 genomdref Fredrik Vilhelm en union mellan de båda protestantiska kyrkorna i P. till en, den evangeliska kyrkan. Som emellertid konungahuset tillhörde den reformerta kyrkan, blef denna vid unionen gynnad på den lutherska bekännelsens bekostnad, hvarför många lutherska församlingar vägrade att foga sig efter unionsdekreten. Konungen grep därför till våldsamma medel, hvilket förmådde många att utvandra, och samtidigt kom regeringen äfven i häftig konflikt med den katolska kyrkan. -- Alla de nämnda reformerna voro af administrativ natur, men den rent politiska reform, som en stor del af folket efterlängtade och som konungen själf utlofvat 1813 och 1815, nämligen införandet af ett konstitutionellt styrelsesätt, hördes ej af. Konungen, alltid ledd af andra, behärskades nu af den österrikiske ministern Metternich och dennes meningsfränder, hvilka förstodo att skrämma honom från hvarje steg i konstitutionell riktning. Vissa obetänksamheter och våldsamheter, som begåtts af reformvännerna, särskildt af den akademiska ungdomen, gjorde konungen än mer misstänksam, och en ytterst sträng censur, ett olidligt polisspioneri och förföljelse mot alla "demagoger" voro hans svar på de liberales fordringar. För att i någon mån inlösa sitt löfte, införde han dock 1823 s. k. provinsständer, d. v. s. en provinsrepresentation med rådgifvande myndighet i provinsens angelägenheter, men utan initiativ. Det politiska missnöjet fortfor och kom äfven mångenstädes till utbrott efter julirevolutionen i Frankrike 1830, och ända till sin död hade Fredrik Vilhelm att kämpa med en stark folkopinion. Han efterträddes af sin äldste son, Fredrik Vilhelm IV (1840--61), som med glädje mottogs af de liberale, hvilka hoppades att nu se sina önskningar uppfyllda. Hans första regeringsåtgärder stärkte deras förhoppningar. Han utfärdade nämligen en allmän amnesti för dem, som dömts för högförräderi, och försoning ingicks med den katolska kyrkan. Likaledes mildrades de stränga åtgärderna mot de med unionen missnöjde lutheranerna; censuren afskaffades för större arbeten o. s. v. Dessutom utfärdade han 1842 lagen om ett ständerutskott: de åtta provinsförsamlingarna skulle välja utskott, med hvilka regeringen skulle öfverlägga rörande frågor, som vållat en större meningsolikhet mellan provinsständerna. Detta var emellertid icke någon riksrepresentation efter de liberales sinne; men längre var konungen ej böjd att gå, trots den starka missstämning, som han därigenom framkallade mot sig öfverallt i landet. Då han emellertid började frukta för en revolution, sökte han blidka sinnena genom patentet af 3 febr. 1847 om den förenade