landtdagen. Detta påbjöd att, så ofta statens behof föranledde upptagande af nya statslån eller nya skatter, skulle provinsständerna samlas till en förenad landtdag i Berlin och i dessa frågor ha beslutande makt. Likväl fordrade de liberale än mera, införande af ett konstitutionellt statsskick. Sådan var ställningen, när budet kom om franska februarirevolutionen 1848. 15 mars skedde en sammanstötning i Berlin mellan trupperna och de mot kungliga slottet tågande folkskarorna, och 18 s. m. väntades nya och svårare oroligheter, hvilket förmådde konungen att utlofva eftergifter. Vid skingrandet af den utanför slottet samlade folkskaran kom det till blodiga gatustrider. Mot sin broder prins Wilhelms och kommenderande generalen Prittwitz' råd hemsände Fredrik Vilhelm trupperna till deras kaserner (de aflägsnades kort därpå från Berlin) och böjde sig fullständigt för revolutionen. Han utfärdade 21 mars en proklamation, hvari talades om det tyska folkets och de tyske furstarnas förening under hans ledning; följande dag inkallades en konstituerande nationalförsamling, som skulle i förening med konungen utarbeta ny författning för P. Den samlades 22 maj, men fann ej regeringens förslag nog frisinnade, och nya oroligheter utbröto i Berlin (stormningsförsöket mot tyghuset 14 juni, ett tumult 31 okt. o. s. v.). Dessa tilldragelser jämte de samtidiga uppropen öfverallt i Tyskland, det revolutionära nationalparlamentet i Frankfurt a. M., det polska upproret o. s. v. öfvertygade Fredrik Vilhelm om nödvändigheten af att rycka sig lös från de revolutionäres ledning. 8 nov. 1848 utnämnde han den konservative grefve F. W. von Brandenburg till konseljpresident, och i dennes ministär ("Ministerium der rettenden that") insattes dessutom idel konservativa män: Manteuffel (som inrikesminister), Ladenberg, Strotha och von der Heydt. Vidare lät konungen den från Holstein kommande general F. von Wrangel med sina trupper inrycka i Berlin. Nationalförsamlingen flyttades 9 nov. till staden Brandenburg och upplöstes 5 dec. Samma dag utfärdade konungen en oktrojerad författning, som skulle få revideras af den genom författningen organiserade landtdagen. Denna samlades 26 febr. 1849, men Andra kammaren måste snart (27 april) upplösas, och vallagen ändrades. Den därefter ånyo samlade landtdagen reviderade verkligen 1848 års författning, som i sitt nya skick fick kunglig sanktion 31 jan. 1850. Genom denna författning, som fortfarande gäller, blef P. en konstitutionell stat. Samtidigt med dessa tilldragelser var tyska nationalförsamlingen i Frankfurt a. M. sysselsatt med att omdana Tyska förbundet. Denna åstadkom på våren 1849 en författning, som gjorde Tyskland till kejsardöme. Fredrik Vilhelm valdes 28 mars till arfkejsare, men då han icke ville eller af fruktan för Österrike icke vågade antaga den honom (3 april) erbjudna värdigheten, förföll hela detta förslag. I stället sökte han genom underhandlingar med de tyska regeringarna åstadkomma Tysklands enhet. Han vann till en del Sachsen och Hannover för sina planer (Trekonungaförbundet, 1849), som åsyftade en tysk förbundsstat under preussisk ledning. Men snart uppvaknade hos de större tyska staterna farhågor, att de skulle förlora all betydelse, hvarjämte Österrike och Ryssland voro alldeles emot en sådan reform. Ett af P. till Erfurt inkalladt unionsparlament, som skulle närmare utarbeta författningen, blef fåtaligt besökt och fick ej någon påföljd. I stället återupprättade Österrike den författning, som Tyska förbundet haft sedan 1815, och inkallade den gamla förbundsdagen i Frankfurt (1 sept. s. å.). Då P. vägrade att rätta sig därefter, hotade ett krig att utbryta. Som Österrike därvid kunde räkna på Rysslands hjälp, vågade dock ej Fredrik Vilhelm fullfölja sin tyska politik, utan gaf slutligen efter i alla punkter genom fördraget i Olmütz (de s. k. "Olmütz-punktationerna" 29 nov. s. å.), inseglet på P:s nederlag i denna sak (se närmare om dessa händelser Tyskland, historia). -- I ännu en annan strid var P. inveckladt under dessa oroliga år. Då invånarna i Slesvig och Holstein 1848 gjorde uppror mot Danmark, begärde och erhöllo de hjälp från Tyskland, särskildt från P. Men Fredrik Vilhelm drog snart sina trupper tillbaka, då det visade sig, att flera europeiska stater togo Danmarks parti, och undertecknade Londontraktaten af 8 maj 1852 (se Londonprotokollen), hvarigenom härtigdömena tillförsäkrades Danmark (jfr Slesvigska krigen). Från denna tid intog P. en fullt neutral hållning i den internationella politiken, inom hvilken det saknade all betydelse. Till Schweiz afstod det (1857) sin rätt öfver Neuchâtel. En liten utvidgning erhöll det dock genom föreningen (1849) med furstendömena Hohenzollern och genom inköp från Oldenburg (1853) af Jadeområdet, som blef den nya preussiska flottans Nordsjöstation. Högt stod dock P. på konstens och än mer på vetenskapens område, där en mängd stora forskare bröt nya banor. Fredrik Vilhelm, som af svår sjuklighet (sinnesrubbning) redan i okt. 1857 nödgades draga sig ifrån regeringen, efterträddes af sin broder Vilhelm I (1861--88), hvilken med regenttitel och suverän myndighet styrde P. sedan 9 okt. 1858. Denne inledde den nya eran med att afskeda partiministären Manteuffel och i stället utnämna en "gammalliberal" regering under furst Karl Anton af Hohenzollern-Sigmaringen, som mottogs med allmän välvilja af folket. Att Vilhelm ville återupprätta P:s politiska anseende genom en kraftigare utrikespolitik, visade han, då han under 1859 års italienska krig mobiliserade armén och erbjöd Österrike sitt bistånd, hvilket dock afslogs. Vid denna mobilisering erfor man, i hvilket bristfälligt skick arméväsendet befann sig, och därför beslöt konungen sig för en ny arméorganisation, hvartill planen uppgjordes af krigsministern A. v. Roon. De för ändamålet nödiga anslagen vägrades likväl af landtdagens liberala majoritet, som 1861 konstituerat sig till det s. k. framstegspartiet. Konungen upplöste då (11 mars 1862) Andra kammaren och lät prins Adolf af Hohenlohe-Ingelfingen bilda en ny, konservativ ministär. De nya valen gåfvo emellertid de liberale en ännu större pluralitet. Hohenlohe afgick, och till förste minister utnämndes 8 okt. 1862 Otto v. Bismarck-Schönhausen, som kort förut, 24 sept., inkallats i ministären. Han mottogs med än större ovilja än sin föregångare: representationen icke blott vägrade anslag för armén, utan förkastade regeringens hela budgetförslag och förklarade på våren 1863 i en skrifvelse till konungen,