att allt samarbete med ministären var omöjligt. Det var måhända konung Vilhelms största förtjänst om P., att han hade kraft och mod att i denna strid hålla på sin minister. Med järnhand införde denne disciplin i den oppositionella ämbetsmannakåren: han indref de nödiga skatterna, utan att de beviljats, och den nya arméorganisationen, grunden till P:s kommande storhet, blef fullt genomförd. Detta inkonstitutionella styrelsesätt varade ända till 1866, då händelsernas gång till fullo uppvisat oppositionens kortsynthet och därmed brutit dess makt. Men det är lätt att begripa, hur stor upphetsningen i sinnena skulle vara under dessa år. Samma energi och hänsynslösa kraft utvecklades äfven i utrikespolitiken. Den viktigaste frågan på detta fält var den om Tyska förbundets omdaning till en starkare enhet. I de underhandlingar, som fördes härom under förra hälften af 1860-talet, visade sig ånyo omöjligheten att förena P:s och Österrikes intressen. Den förra staten ville ur Tyskland aflägsna Österrike, men hade därvid emot sig icke blott detta kejsarrike, utan äfven de tyska mellanstaterna, som fruktade P:s härsklystnad och trodde sig bättre bevara sin själfständighet genom att sluta sig till Österrike och använda detta som ett värn mot P. Trots motsatsen mellan de båda staterna uppträdde de som bundsförvanter i kriget mot Danmark 1864, hvarigenom Slesvig och Holstein frånrycktes denna stat (jfr Slesvigska krigen 2). Men med hertigdömenas eröfring skapades en ny tvistefråga emellan eröfrarna. Det visade sig snart, att P. ville behålla hertigdömena för egen räkning, under det att Österrike önskade, att de skulle lämnas åt hertig Fredrik af Augustenborg. Provisoriskt bilades tvisten genom fördraget i Gastein 14 aug. 1865, enligt hvilket P. skulle förvalta Slesvig och Österrike Holstein, hvarjämte Österrikes anspråk på det äfvenledes från Danmark tagna Lauenburg afstods mot en penningsumma. Helst skulle Österrike ha velat tillbyta sig områden i Schlesien mot sina rättigheter öfver hertigdömena, men därpå ville P:s regering ej inlåta sig. I början af 1866 anställdes stora demonstrationer i Holstein för hertigen af Augustenborg, utan att den österrikiske ståthållaren ingrep. Detta föranledde en mycket hetsig notväxling mellan de båda staterna, och samtidigt knöt Österrike närmare förbindelser med de tyska mellanstaterna och P. med Österrikes gamla fiende Italien. Då framdrog Bismarck äfven frågan om Tysklands omdaning, hvilken skjutits åt sidan genom den slesvig-holsteinska konflikten, och framlade 9 april ett förslag härom på förbundsdagen i Frankfurt. Detta förkastades, och i stället började man på båda sidor mobilisera sina trupper. Då Österrike lät inkalla Holsteins ständer (5 juni), förklarade P. detta för ett brott mot Gasteinfördraget och lät Manteuffel (7 juni) med 20,000 man inrycka i landet för att liksom före detta fördrag dela regeringen med österrikiske ståthållaren Gablenz. Detta föranledde Österrike att på förbundsdagen föreslå allmän mobilisering mot P. (11 juni), och då det visade sig, att pluraliteten var för Österrike, förklarade P:s ombud, v. Savigny, Tyska förbundet upplöst (14 juni). Därpå började kriget, i hvilket Österrike understöddes af alla mellanstaterna med undantag af de båda storhertigdömena Mecklenburg och storhertigdömet Oldenburg. De små thüringska och nordtyska staterna höllo sig i allmänhet till P. Kriget blef ett oafbrutet segerlopp för preussarna. I västra Tyskland segrade Vogel von Falckenstein och Manteuffel öfver hannoveranare (vid Langensalza, 27 juni), hessare (vid Laufach, 13 juli) och sydtyskar (bl. a. vid Tauberbischofsheim, 24 juli), och på östra krigsskådeplatsen vunnos än mer afgörande segrar. Sachsen ockuperades, och de preussiska trupperna inryckte sedermera i tre afdelningar i Böhmen under kronprinsen Fredrik Vilhelm, prins Fredrik Karl och general Herwarth von Bittenfeld. Öfverbefälet hade konungen själf med Helmuth von Moltke som stabschef. Österrikarna, hvilkas operationer leddes af general von Benedek, blefvo slagna i en mängd drabbningar (vid Hühnerwasser och Liebenau, Podol, Münchengrätz, Gitschin, Nachod, Burgersdorf, Skalitz och Schweinschädel) och drefvos tillbaka samt koncentrerade sig vid Königgrätz (Sadowa), där det afgörande slaget stod 3 juli. Efter ett tappert motstånd bröts där fullständigt den österrikiska armén och flydde. Preussarna framryckte under nya segrar och stodo snart utanför Wien. Österrike måste då afsluta fredspreliminärerna i Nikolsburg 26 juli, hvarpå den definitiva freden slöts i Prag 23 aug. 1866. Genom denna fred fick P. fria händer att omdana Tyskland utan Österrikes deltagande, hvarjämte detta land afstod sina anspråk på Slesvig och Holstein (jfr Pragfreden). Konungariket Hannover, kurfurstendömet Hessen-Kassel, hertigdömet Nassau och den fria riksstaden Frankfurt a. M. blefvo alldeles inkorporerade i P. Några af de öfriga slagna staterna måste göra några smärre landafträdelser. Det var först efter dessa lysande bragder, som landtdagen och regeringen försonades: den senare fick nu (3 sept.) "indemnitet" för sitt föregående olagliga styrelsesätt. Nu följde hastigt Tysklands omdaning. Alla stater norr om Mainfloden förenades 1867 med eget medgifvande med P. till Nordtyska förbundet (se d. o.), hvars chef var konungen af P. och hvars författning var ungefär densamma som det nuv. Tyska rikets. Med staterna söder om Main ingingos off- och defensivallianser. -- På detta sätt hade slutligen den tyska frågan lyckligen lösts mot de flestes förmodan. Särdeles oangenämt öfverraskad var Napoleon III, som hoppats att genom detta krig vinna ökadt inflytande, men som i stället såg en ny stormakt uppstå vid sitt rikes östra gräns. Ett försök af honom att erhålla Luxemburg som ett slags ersättning misslyckades fullständigt till följd af P:s vägran på Londonkonferensen 1867. Den förbittring, som därigenom uppstod i Frankrike mot P., medverkade i sin mån till utbrottet af fransk-tyska kriget 1870--71 (se d. o.). Men detta krig bidrog blott att ytterligare höja P:s och Tysklands makt, i det att äfven de sydtyska staterna förenade sig med Nordtyska förbundet. Denna nya statsförening antog namnet Tyska riket. P:s konung antog samtidigt titeln af tysk kejsare (i Versailles, 18 jan. 1871). Efter freden har P:s utrikespolitik naturligtvis h. o. h. varit Tyska rikets och äfven inrikespolitiken i många afseenden kommit att sammanfalla med dettas.