Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den märkligaste tilldragelsen i P:s inre politik
under 1870-talet var den s. k. kulturkampen. Därmed
menas striden mellan den ultramontana katolicismen
och staten. Genom dogmen om påfvens ofelbarhet och
genom förlusten af Kyrkostaten hade katolska kyrkan
1870 fått en helt ny ställning. Tysklands katoliker
ville förmå det nya kejsarriket att återförvärfva
åt påfven hans världsliga makt, hvilket regeringen
icke ville befatta sig med. Å andra sidan började
de katolske prelaterna afsätta alla de kyrklige
funktionärer, som ogillade ofelbarhetsdogmen,
under det att staten tog deras parti. Bekymmer
i liberala politiska kretsar öfver den katolska
kyrkans växande styrka och stora utbredning i
P. torde äfven ha inverkat. På detta sätt uppstod
kulturkampen ungefär samtidigt med det nya tyska
riket; den kom väsentligen att föras i P. Det katolska
partiet i tyska riksdagen och preussiska landtdagen
organiserade sig på hösten 1870 till den s. k. centern
(ty. centrumspartei), hvars mest framstående ledamot
var Windthorst, och dess hufvudorgan inom pressen
blef tidningen "Germania". Mot de ultramontana
angreppen måste staten snart vidtaga speciella
lagstiftningsåtgärder. I juli 1871 afskaffades
den katolska afdelningen inom kultusministeriet,
och i jan. 1872 utnämndes A. Falk (se d. o.,
sp. 1301) till preussisk kultusminister. Redan
i mars s. å. genomdrefs en lag, som beröfvade
prästerskapet uppsikten öfver skolorna, och i
maj s. å. upphäfdes jesuitorden i Tyskland. Då
påfven i allokutioner och encyklikor tog till orda
emot denna "kyrkoförföljelse", afbröts i dec. 1872
den politiska förbindelsen med påfvestolen, och på
våren 1873 antogos fyra lagar, som erhöllo kunglig
sanktion 11–14 maj och därför äro kända under namnet
majlagarna. Genom dem gjordes rätten att erhålla
andliga ämbeten beroende af vissa kompetensvillkor
(bl. a. universitetsbildning). Reglerna för utträde
ur en kyrkoförsamling ordnades; gränserna för
den kyrkliga disciplinära domsrätten inskränktes
betydligt, och en kunglig domstol skulle upprättas för
kyrkliga angelägenheter. Det katolska prästerskapets
motstånd tvang regeringen att använda våld,
att fängsla, afsätta, ja t. o. m. landsförvisa
biskopar och präster (stort uppseende väckte
särskildt fängslandet 1873 af ärkebiskop
Ledochówski af Posen-Gnesen). För att förebygga
den förvirring, som hotade att uppstå därigenom,
att präster, som icke erkändes af staten, förrättade
äktenskapsvigsel, infördes 1874 civiläktenskap och
civilståndsregister. På en ytterst häftig encyklika
5 febr. 1875 svarade staten med att vägra utbetala
eller indrifva lönerna åt präster, som ej underordnade
sig dess lagar ("spärrlagen" l. "brödkorgslagen"
af 22 april 1875) och med att upphäfva de punkter
i författningen, som gåfvo religionssamfunden rätt
att själfva ordna sina angelägenheter och fritt
kommunicera med sin andliga öfverhet. I maj 1875
utvisades alla andliga ordnar, som ej sysslade med
sjukvård. Efter någon tid förklarade Bismarck, att han
ville öfvergå till defensiven, och lät därmed förstå,
att han icke förde striden för att skada den katolska
kyrkan, utan blott för att åstadkomma ett drägligt
förhållande emellan stat och kyrka. Äfven inre
politiska hänsyn af ekonomisk art gjorde en försoning
med det katolska centerpartiet i tyska riksdagen
för Bismarck synnerligen önskvärd. Den gamle Pius IX
var dock ej böjd för några eftergifter; men under
Leo XIII inträdde en försoning genom ömsesidiga
eftergifter, hvilka å statens sida voro så betydande,
att man med en viss rätt på katolskt håll kunde säga,
att Bismarck, trots sin ryktbara tidigare försäkran,
dock till sist "gick till Canossa". Falk aflägsnades
i juli 1879 och ersattes som kultusminister med den
konservative R. V. von Puttkamer, ett preussiskt
sändebud vid Vatikanen utnämndes ånyo (1882),
"spärrlagen" upphäfdes för de flesta biskopsstiften,
nya biskopar utnämndes, och ett par af de afsatte
fingo amnesti. De båda afsatte ärkebiskoparna Melchers
och Ledochówski nedlade själfva sina ämbeten, och
påfven medgaf att före utnämning till prästerliga
tjänster i P. meddelande därom skulle tillställas
de lokala administrativa myndigheterna med rätt
för dessa att göra föreställningar mot den till
utnämning designerades person. Den sista af dessa
"fredslagar" utfärdades 1887. – En mängd andra frågor
af genomgripande betydelse var under perioden 1871–88
å bane, t. ex. de storartade lagstiftningsarbetena,
den nya tullpolitiken (i protektionistisk riktning),
lagarna om understöd åt kroppsarbetare, skattereformer
m. m., men ehuru dessa frågor äfven, åtminstone
delvis, behandlats af P:s landtdag, ha de dock
hufvudsakligen varit af för hela riket gemensam natur
och skildras därför i sammanhang med Tyska rikets
historia (jfr äfven art. Bismarck-Schönhausen). –
Kejsar Vilhelm I afled 9 mars 1888 och efterträddes
af sin son Fredrik III, som dödssjuk besteg tronen
och afled redan 15 juni s. å., utan att ha fått
tillfälle att praktiskt söka förverkliga de frisinnade
regeringsgrundsatser han af gammalt hyllade. Kejsar
Fredriks son och efterträdare (fr. 1888), Vilhelm II,
visade sig i början starkt intresserad för sociala
reformer. Mycket populärt var förslaget om
själfdeklaration, som dock strandade i ministerrådet på
Bismarcks motstånd. Den stora grufarbetarstrejken på
våren 1889 gaf upphofvet till en ny socialpolitik,
som förmådde Bismarck att i början af febr. 1890 lämna
sin ställning såsom preussisk handelsminister, hvari
han efterträddes af frih H. H. von Berlepsch. Genom
en kejserlig skrifvelse till kansleren 4 febr. 1890
framställdes tanken att genom internationella
bestämmelser reglera frågorna om arbetarskydd och om
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare. Snart
därpå utfärdades inbjudning till öfriga stater att
sända ombud till en arbetarskyddskonferens i Berlin,
under hvars samvaro Bismarck (20 mars s. å.) afgick
från rikskanslersbefattningen och sin preussiska
ministerpresidentpost samt efterträddes af general
L. von Caprivi (se härom Bismarck-Schönhausen,
sp. 509–510). Nu upptogs åter frågar om en reform af
skatteväsendet, och finansministern Miquels hösten
1890 framlagda förslag om ny inkomstbeskattning
med själfdeklaration, om ändring i arfs- och
yrkesbeskattning m. m. vann 1891 sanktion som
lag. 1893 kompletterades denna genom en lag om
förmögenhetsskatt. 1890 hade kultusministern von
Gossler framlagt förslag till en folkskolelag,
som gaf regeringen inflytande öfver lärarna och
religionsundervisningen och därför starkt bekämpades
af den katolska centern. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
