Den märkligaste tilldragelsen i P:s inre politik under 1870-talet var den s. k. kulturkampen. Därmed menas striden mellan den ultramontana katolicismen och staten. Genom dogmen om påfvens ofelbarhet och genom förlusten af Kyrkostaten hade katolska kyrkan 1870 fått en helt ny ställning. Tysklands katoliker ville förmå det nya kejsarriket att återförvärfva åt påfven hans världsliga makt, hvilket regeringen icke ville befatta sig med. Å andra sidan började de katolske prelaterna afsätta alla de kyrklige funktionärer, som ogillade ofelbarhetsdogmen, under det att staten tog deras parti. Bekymmer i liberala politiska kretsar öfver den katolska kyrkans växande styrka och stora utbredning i P. torde äfven ha inverkat. På detta sätt uppstod kulturkampen ungefär samtidigt med det nya tyska riket; den kom väsentligen att föras i P. Det katolska partiet i tyska riksdagen och preussiska landtdagen organiserade sig på hösten 1870 till den s. k. centern (ty. centrumspartei), hvars mest framstående ledamot var Windthorst, och dess hufvudorgan inom pressen blef tidningen "Germania". Mot de ultramontana angreppen måste staten snart vidtaga speciella lagstiftningsåtgärder. I juli 1871 afskaffades den katolska afdelningen inom kultusministeriet, och i jan. 1872 utnämndes A. Falk (se d. o., sp. 1301) till preussisk kultusminister. Redan i mars s. å. genomdrefs en lag, som beröfvade prästerskapet uppsikten öfver skolorna, och i maj s. å. upphäfdes jesuitorden i Tyskland. Då påfven i allokutioner och encyklikor tog till orda emot denna "kyrkoförföljelse", afbröts i dec. 1872 den politiska förbindelsen med påfvestolen, och på våren 1873 antogos fyra lagar, som erhöllo kunglig sanktion 11--14 maj och därför äro kända under namnet majlagarna. Genom dem gjordes rätten att erhålla andliga ämbeten beroende af vissa kompetensvillkor (bl. a. universitetsbildning). Reglerna för utträde ur en kyrkoförsamling ordnades; gränserna för den kyrkliga disciplinära domsrätten inskränktes betydligt, och en kunglig domstol skulle upprättas för kyrkliga angelägenheter. Det katolska prästerskapets motstånd tvang regeringen att använda våld, att fängsla, afsätta, ja t. o. m. landsförvisa biskopar och präster (stort uppseende väckte särskildt fängslandet 1873 af ärkebiskop Ledochówski af Posen-Gnesen). För att förebygga den förvirring, som hotade att uppstå därigenom, att präster, som icke erkändes af staten, förrättade äktenskapsvigsel, infördes 1874 civiläktenskap och civilståndsregister. På en ytterst häftig encyklika 5 febr. 1875 svarade staten med att vägra utbetala eller indrifva lönerna åt präster, som ej underordnade sig dess lagar ("spärrlagen" l. "brödkorgslagen" af 22 april 1875) och med att upphäfva de punkter i författningen, som gåfvo religionssamfunden rätt att själfva ordna sina angelägenheter och fritt kommunicera med sin andliga öfverhet. I maj 1875 utvisades alla andliga ordnar, som ej sysslade med sjukvård. Efter någon tid förklarade Bismarck, att han ville öfvergå till defensiven, och lät därmed förstå, att han icke förde striden för att skada den katolska kyrkan, utan blott för att åstadkomma ett drägligt förhållande emellan stat och kyrka. Äfven inre politiska hänsyn af ekonomisk art gjorde en försoning med det katolska centerpartiet i tyska riksdagen för Bismarck synnerligen önskvärd. Den gamle Pius IX var dock ej böjd för några eftergifter; men under Leo XIII inträdde en försoning genom ömsesidiga eftergifter, hvilka å statens sida voro så betydande, att man med en viss rätt på katolskt håll kunde säga, att Bismarck, trots sin ryktbara tidigare försäkran, dock till sist "gick till Canossa". Falk aflägsnades i juli 1879 och ersattes som kultusminister med den konservative R. V. von Puttkamer, ett preussiskt sändebud vid Vatikanen utnämndes ånyo (1882), "spärrlagen" upphäfdes för de flesta biskopsstiften, nya biskopar utnämndes, och ett par af de afsatte fingo amnesti. De båda afsatte ärkebiskoparna Melchers och Ledochówski nedlade själfva sina ämbeten, och påfven medgaf att före utnämning till prästerliga tjänster i P. meddelande därom skulle tillställas de lokala administrativa myndigheterna med rätt för dessa att göra föreställningar mot den till utnämning designerades person. Den sista af dessa "fredslagar" utfärdades 1887. -- En mängd andra frågor af genomgripande betydelse var under perioden 1871--88 å bane, t. ex. de storartade lagstiftningsarbetena, den nya tullpolitiken (i protektionistisk riktning), lagarna om understöd åt kroppsarbetare, skattereformer m. m., men ehuru dessa frågor äfven, åtminstone delvis, behandlats af P:s landtdag, ha de dock hufvudsakligen varit af för hela riket gemensam natur och skildras därför i sammanhang med Tyska rikets historia (jfr äfven art. Bismarck-Schönhausen). -- Kejsar Vilhelm I afled 9 mars 1888 och efterträddes af sin son Fredrik III, som dödssjuk besteg tronen och afled redan 15 juni s. å., utan att ha fått tillfälle att praktiskt söka förverkliga de frisinnade regeringsgrundsatser han af gammalt hyllade. Kejsar Fredriks son och efterträdare (fr. 1888), Vilhelm II, visade sig i början starkt intresserad för sociala reformer. Mycket populärt var förslaget om själfdeklaration, som dock strandade i ministerrådet på Bismarcks motstånd. Den stora grufarbetarstrejken på våren 1889 gaf upphofvet till en ny socialpolitik, som förmådde Bismarck att i början af febr. 1890 lämna sin ställning såsom preussisk handelsminister, hvari han efterträddes af frih H. H. von Berlepsch. Genom en kejserlig skrifvelse till kansleren 4 febr. 1890 framställdes tanken att genom internationella bestämmelser reglera frågorna om arbetarskydd och om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare. Snart därpå utfärdades inbjudning till öfriga stater att sända ombud till en arbetarskyddskonferens i Berlin, under hvars samvaro Bismarck (20 mars s. å.) afgick från rikskanslersbefattningen och sin preussiska ministerpresidentpost samt efterträddes af general L. von Caprivi (se härom Bismarck-Schönhausen, sp. 509--510). Nu upptogs åter frågar om en reform af skatteväsendet, och finansministern Miquels hösten 1890 framlagda förslag om ny inkomstbeskattning med själfdeklaration, om ändring i arfs- och yrkesbeskattning m. m. vann 1891 sanktion som lag. 1893 kompletterades denna genom en lag om förmögenhetsskatt. 1890 hade kultusministern von Gossler framlagt förslag till en folkskolelag, som gaf regeringen inflytande öfver lärarna och religionsundervisningen och därför starkt bekämpades af den katolska centern. Efter