Gosslers afgång (mars 1891) lät hans efterträdare (von Zedlitz) förslaget falla och framställde i jan. 1892 ett annat, som medgaf kyrkan att öfvervaka religionsundervisningen och inskränkte lärarexamina samt därigenom var behagligt för centern och de konservative, men i stället hetsigt bekämpades af de liberala partierna. Konungens förklaring (i kronråd 17 mars), att lagen finge komma till stånd, endast om de s. k. mellanpartierna godkände den, föranledde kultusministerns afgång; och dennes efterträdare, Bosse, återtog förslaget. I samband härmed nedlade Caprivi sin befattning som preussisk ministerpresident (som rikskansler kvarstod han till 1894), och presidiet i P:s ministär anförtroddes i stället åt grefve Botho von Eulenburg, hvilken i aug. s. å. därjämte blef inrikesminister efter Herrfurth. Denne hade 1891 genomfört en ny kommunalförordning för de östra provinserna, en lag af synnerligt stor betydelse, som moderniserade de gamla kommunalförhållandena från århundradets början. 1891 erhöllo de katolske prästerna tillbaka de löner, som Bismarck sekvestrerat under striden om majlagarna; 1892 gafs "Welf-fonden" (se d. o.) tillbaka åt hertigen af Cumberland. En tvist mellan Caprivi och Eulenburg om den s. k. "omstörtningslagen" mot socialisterna förmådde hösten 1894 båda att begära afsked, hvilket äfven beviljades (26 okt.). Bådas ämbeten lämnades åt furst Chlodwig Hohenlohe (se d. o. 3), förut ståthållare i Elsass-Lothringen. Rikets inre tillstånd var nu i många afseenden allt annat än godt; nästan öfverallt rådde missnöje, särskildt bland arbetarna, inom hvilkas led socialismen alltjämt vann nya anhängare. Omfattande kanalarbeten hade redan på 1880-talet igångsatts: mellan Rhen, Ems och Weser samt Nord--Östersjö-kanalen (se d. o.), som invigdes i juni 1895. De många motgångar, särskildt i ekonomiska frågor, som ministrarna åren 1895--96 ledo i preussiska landtdagen (liksom äfven i tyska riksdagen) till följd af de osäkra partiförhållandena, föranledde en snabb omväxling inom regeringen hvars inflytelserikaste medlem finansministern J. v. Miquel ansågs vara (han blef 1897, efter v. Bötticher, jämväl vice president i statsministeriet). I juni 1896 hade handelsministern v. Berlepsch afgått af missnöje öfver den senfärdighet, hvarmed man fullföljde den 1890 inledda socialpolitiken, hvars ifrigaste förfäktare han var. Häftiga strider inom landtdagen framkallades 1899 af förslaget om byggande af en kanal från Rhen till Elbe, hvilket ifrigt bekämpades af de konservative store godsegarna i rikets östra delar, enär de befarade, att dess förverkligande skulle skada deras lokala och agrariska intressen. Förslaget förkastades (19 aug.), och de högre ämbetsmän, som röstat emot det ("kanalrebellerna"), försattes då t. v. i disponibilitet. Året därpå nedlade Hohenlohe, sedan regeringens en gång förkastade förslag till kommunal rösträttsreform omsider genomdrifvits, sina ämbeten både som preussisk ministerpresident och tysk rikskansler. J. F. N. (V. S-g.) Till Hohenlohes efterträdare på båda posterna utsågs (17 okt. 1900) grefve (sedan 1905 furst) Bernhard von Bülow (se d. o. 4; äfven i Suppl.). Det nya kanalförslag, som regeringen 1901 framlade, innebar, att förutom Rhen-Elbe-kanalen äfven skulle, såsom en motvikt till de östra landsdelarnas förmån, bl. a. anläggas en ny vattenväg Stettin--Berlin, men förslaget befanns ej ha utsikter att kunna genomdrifvas, hvarför landtdagen hemförlofvades, innan det hunnit slutbehandlas. 1904 framlades åter en serie nya kanalförslag, gällande en kanal från Rhen till Hannover och omfattande vattenbyggnader vid Oder, Havel och Spree m. m. De blefvo 1905 i hufvudsak antagna i samband med ett under förhandlingarna i landtdagens utskott nytillkommet förslag om kanalisering af Saar, Mosel och Lahn. Sedermera beviljades äfven anslag till vattenvägen Stettin--Berlin (färdig 1914). -- I Bülows preussiska politik intogo åtgärderna för tyskhetens befästande i de delvis af polacker bebodda östra provinserna (Ostmark) ett framträdande rum. Efter vacklan hit och dit i fråga om de ledande grundsatserna för regeringens ställning till dessa frågor hade man 1886, genom inrättandet af en koloniseringskommission ("ansiedelungskommission"), definitivt slagit in på en förtyskningspolitik, som i ökandet af antalet rent tyska jordbrukande nybyggare såg sitt förnämsta medel. En fond på 100 mill. mark upprättades s. å. för detta ändamål och förnyades 1898. Genom tillkomsten 1894 af Deutscher ostmarkenverein (se Hakatist) hade förtyskningspolitiken tagit ökad fart och småningom kommit att beröra allt vidsträcktare områden. Som dess ledande grundsatser angaf Bülow i ett programtal 13 jan. 1902 upprätthållandet af statens auktoritet i alla afseenden, tyska språkets herravälde i skolorna, förvaltningen och rättskipningen, koloniseringspolitikens fullföljd enligt Bismarcks idéer, organisering af den tyska landtbefolkningen i föreningar af skilda slag, gynnande af städernas utveckling och främjande af andlig tysk kultur i gränsprovinserna. Stora anslag till koloniseringsfonden äskades och genomdrefvos såväl 1902 (350 mill. mark) som 1908 (200 mill. mark), och sistnämnda år erhöll koloniseringskommissionen efter häftiga debatter i landtdagens båda hus därjämte befogenhet att på vissa villkor expropriera i polsk ego befintliga jordegendomar till en utsträckning af högst 70,000 har. Denna befogenhet tycktes närmast ha varit afsedd som ett hot, och den anlitades först hösten 1912 samt äfven då endast i ett fåtal fall. Utom centern och den polska gruppen hade äfven många konservativa, som i expropriationsbefegenheten sågo ett hot mot den enskilda eganderätten, samt en del frisinnade, hvilka höllo en dylik befogenhet för författningsstridig, bekämpat förslaget, som också kunde genomdrifvas först efter rätt betydliga modifikationer i dess ursprungliga affattning. Vidare upprättades till de tyske kolonisternas fromma en "medelståndskassa" i Posen och en tysk bondebank i Danzig, administrationens förtyskning främjades genom extra lönetillägg ("ostmarkenzulage") åt stora kategorier af ämbetsmän i de östra provinserna, anslag beviljades för folkbibliotek och föreläsningsverksamhet i stor utsträckning, en kunglig akademi upprättades i Posen (1903) och en teknisk högskola i Danzig (1904), och medel anslogos för uppförande i Posen af ett kungligt residensslott. Ett försök från polskt håll, där regeringens förtyskningsåtgärder med mycken energi och uppfinningsrikedom motarbetades, att som protest mot skolornas förtyskning 1906--07 i provinsen Posen