251 Prignano-Primas 252 (dep. Marne), d. 1827 i Bruxelles, kallad P. d e la Marne, emedan han var advokat i Chålons-sur-Marne, var medlem af konstituerande nationalförsamlingen (1789-91) och af nationalkonven-tet (1792-95) samt hörde alltid till yttersta vänstern. Hans deklamatoriska talförhet skaffade honom det ordlekande öknamnet "le crieur de la Marne". I mars 1793 fick han en plats i säkerhetsutskottet och därefter i välfärdsutskottet, hvarest han fick på sin lott att sörja för arméns och landets proviantering. Misstänkt för att ha haft sin hand med i det anarkistiska upproret mot konventet l prairial år III (20 maj 1795), ställdes han inför krigsrätt, men lyckades hålla sig undan ända till amnestien 4 brumaire år IV (26 okt. 1795). Därefter var han advokat i Paris; han landsförvisa-des 1816 såsom "konungamördare". - 2. C l au d e Antoine P.-Duvernois, f. 1763 i Auxonne, d. 1832 i Dijon, var vid revolutionens utbrott officer och representerade dep. Göte d'Or - till följd däraf kallades han P. d e l a C 6 t e d'0 r - i lagstiftande nationalförsamlingen (1791-92) och i nationalkonventet (1792-95). I aug. 1793 insattes han i välfärdsutskottet, där han jämte Carnot egnade sig åt krigsväsendet till lands. Det var Carnot, P., Lindet, Jean-Bon S:t André och P. de la Marne, som genom sitt plikttrogna arbete åstadkommo, att Frankrike trots den inre anarkien kunde fortsätta kampen emot Europa. Tid statskuppen i brumaire år VIII (1799) var P. öfverste vid genitrupperna, men tog då afsked och egnade sig sedan med framgång åt industrien. P. inlade stor förtjänst om metersystemets införande och var en bland grundläggarna af Polytekniska skolan. 1808 erhöll han grefvevärdighet. Prignano [prinjānå], Bartolommeo, påfven Urban VI:s egentliga namn. Prilip (turk. Perlepe), en af gamla murar omgifven stad i det forna turkiska vilajetet Monastir (Macedonien), nu hörande till Serbien, omkr. 40 km. n. n. ö. om staden Monastir, vid foten af Babunaberget. Omkr. 11,000 inv., hvaraf omkr. 3/5 kristna slaver, 1/5 turkar, återstoden greker, tsintsarer o. a. Grekisk-ortodox biskop. (J. F. N.) Prillan, i studentspråk gängse kortform af preliminärexamen. Se Hofrättsexamen. Prillarhorn (af no. prilla, fingra), i Norge nyttjadt blåsinstrument, bestående af ett nötkreaturs- eller bockhorn, hvari borrats fingerhål liksom på en flöjt. Priluki, kretsstad i ryska guv. Poltava, 240 km. n. v. om Poltava. 30,485 inv. (1911). Två gymnasier. (J. F. N.) Prim (af lat. primus, först, främst). 1. Mus., första intervallen i den diatoniska skalan. Den rena primen är noga taget ingen intervall, utan blott en tons förhållande till sig själf, enklang (c : c); den öfverstigande primen är tonens förhållande till sin kromatiska förändring (c : ciss). Jfr Intervall. -- 2. Se Fäktkonst, sp. 215 och 216. 1. A. L.* Prim, Juan, grefve af R e u s, markis de los Castillejos, spansk härförare och statsman, f. 6 dec. 1814 i Reus i Katalonien, d. 30 dec. 1870 i Madrid, inträdde 1834 i en frikår på cristinos' sida och steg under carlistkriget till öfverste. Därefter kastade han sig in i politiken, blef den förnämste af "exaltados", höjde 1843 i Reus upprorsfanan mot Espartero och lyckades i juli s. å. i förbund med Narvaäz störta honom från makten. P. utnämndes därefter till generalmajor, grefve af Reus och guvernör i Madrid. Invecklad i en sammansvärjning mot Nar-vaéz, dömdes P. 1844 till döden, men fick nåd, utnämndes till guvernör på Puerto Rico, hvarifrån han återvände ' 1850, och afgick 1853 som sändebud till Turkiet, där han var med i Donaufälttåget 1854. Genom gifte med en mexikanska (1856) vann han stora rikedomar. 1856 hemkom han, befordrades af 0'Donnell till generallöjtnant och invaldes 1858 i senaten. Nya lagrar vann P. i kriget med Marokko 1859-60, hvarunder han upphöjdes till markis de los Castillejos och grand af l:a klassen, och på den mexikanska expeditionen dec. 1861-april 1862. I sistnämnda företag anförde P. den spanska kontingenten, men undandrog sig att tjäna Napoleon III:s eröfringspolitik och inskeppade snart åter på eget bevåg sina trupper. Efter hemkomsten arbetade han, som hufvudman för "progressisterna", på att störta konungahuset. Flera försök (1864, 1866 och 1867) misslyckades, och P. måste gå i landsflykt, men i sept. 1868 återkom han, höjde jämte general Serrano och amiral Topete upprorsfanan i Cådiz och intågade i okt. i Madrid. Drottning Isabella flydde, Serrano öfvertog styrelsen, P. blef krigsminister och i juli 1869 under Serranos regent-skap ministerpresident. Han önskade konungadö-mets återställande. Efter fruktlösa underhandlingar med åtskilliga furstar, bl. a. med prins Leopold af Hohenzollern, hvars kandidatur gaf uppslaget till fransk-tyska kriget 1870-71, fäste han sina blickar på hertig Amadeus af Aosta och genomdref i nov. 1870 dennes val. Därmed ådrog han sig republikanernas hämnd, och 27 dec. s.( å. sårades han dödligt på öppen gata i Madrid af lönnmördares kulor; han afled efter tre dagar. Jfr biografi öfver P. af H. Léonardon (1901). Prima (lat., fem. af primus, först), första (lägsta) klassen i ett läroverk (i tyska läroverk namn på öfversta klassen); första sidan af ett tryckark; bästa sorts, finaste. Se vidare Alla prima och Horæ canonicæ. -- Priman, lärjunge i prima (lägsta eller öfversta klassen). Primadonna, it., främsta (sopran-) sångerskan vid en teater. -- Prima donna assoluta. Se Assoluto. Primæ viæ, anat., "de första vägarna", början af digestionskanalen. Primän. Se Prima. Primänblomma, bot., den blomma, som afslutar hufvudaxeln i en cymös blomställning. Prima nota. Se Kladd. Primarius, lat. Se Pastor primarius. Primas (lat., plur. primates, förnäm, en af de främste) l. Primæ sedis episcopus kallas