hjärnvikt öfverlägsen alla, äfven de minsta
däggdjuren; blott dessa apor bilda ett undantag,
som framgår af följande siffror:
Chrysothrix,
kroppsvikt 395 gr., hjärnvikt 23,4 gr., proportion
1:17.
Pithecia, kroppsvikt 537,7 gr., hjärnvikt 28,2
gr., proportion 1:19.
Cebus, kroppsvikt 1,290 gr.,
hjärnvikt 69,5 gr., proportion 1:18,5.
Ateles,
kroppsvikt 1,845 gr., hjärnvikt 126 gr., proportion
1:15.
Människan, kroppsvikt 54,800--66,200 gr.,
hjärnvikt 1,224--1,431 gr., proportion 1:46--45.
Cebidae bebo skogstrakterna från och med södra Mexico
till ungefärligen 30° s. br.
Fig. 1. Mirikina (Nyctipithecus trivirgatus).
Följande släkten må här omnämnas.
Nyctipithecus,
nattaporna: med tät och mjuk hårbeklädnad, svans utan
gripförmåga, stora, nästan åt sidorna riktade ögon,
omgifna af strålformigt anordnade, förlängda hår;
hela habitus påminner om vissa halfapors. Som
namnet anger, äro dessa apor nattdjur; de klättra
och springa med stor färdighet. Deras föda uppges
bestå af insekter och fåglar; dock förtära de i
fångenskap äfven växtämnen. Man skiljer på 5 arter,
af hvilka
Nyctipithecus trivirgatus,
mirikinan (fig. 1),
anträffas i Guyana, Amasonområdet och Peru; pälsen
är ofvan gråaktig, undertill orangegul; tre svarta
sammanlöpande band finnas på pannan; kroppen är 35
cm., svansen 50 cm. lång.
Fig. 2. Brachyurus calvus.
Callithrix afviker från föregående släkte bl. a. genom
mindre, mera rakt framåtriktade ögon och smärtare
kroppsbyggnad. Släktet
Brachyurus (fig. 2) skiljes
från alla andra Nya världens apor genom
sin mycket korta svans (hos en art
med 35 cm. kroppslängd är svansen 9
cm. lång).
Pithecia-arterna ha en undersätsig
kroppsform, hvilken på grund af den yfviga pälsen
förefaller ännu klumpigare, än den i själfva verket
är, kraftiga lemmar
och en lång buskig svans; håret på hjässan är
benadt och på kinder och haka förlängdt till ett
slags helskägg. Äfven med afseende på tandsystemet
afvika dessa apor något från de föregående. De
bebo skogarna i norra delen af Syd-Amerika. De äro
skymningsdjur, som uppges lifnära sig af frukter
och honungskakor. Väl endast i Londons zoologiska
trädgård förekomma tid efter annan dessa apor i
europeisk fångenskap.
Mycetes,
vrålaporna (se fig. 3) uppnå mycket
betydligare dimensioner och gröfre kroppsbyggnad
än de förut omnämnda släktena. Detta släkte har
företrädesvis gjort sig bemärkt genom de starka
ljud, som höras på ett afstånd af flera kilometer,
då det -- särskildt morgon och afton -- frambringas af
en hel kör af sagda apor. Denna förmåga beror på den
enorma utveckling, som tungbenskroppen och delar af
struphufvudet uppnått. Dessa organs storlek betingar
åter egendomligheter i kraniets och hjärnans byggnad:
för att härbärgera denna vrålapparat har underkäken
uppnått en ofantlig höjd och hjärnskålens bas
har blifvit tryckt uppåt, hvarigenom hjärnskålen
erhållit en lägre, mera utdragen form, än fallet är
hos andra apor; särskildt påfallande är nackhålets
härigenom förorsakade läge: det är riktadt rakt
bakåt i stället för nedåt som hos flertalet andra
apor. Hjärnskålens form återverkar i sin tur på
hjärnan, som åtminstone på vissa utvecklingsskeden
skiljer sig från så godt som alla egentliga apors
därigenom, att storhjärnan i högre eller lägre grad
lämnar lillhjärnan obetäckt. Fostret och det späda
djuret ansluta sig däremot i berörda förhållanden
nära till öfriga apor: de ha lägre underkäk, hvälfd
