263 Primklocka-Primrose 264 kommer (böjdt) härledda. Ofta fattas primitiva ord lika med primära ord: så är t. ex. barnslig primärt i förhållande till det därur härledda (eller däraf bildade) barnslighet. I synnerhet gäller denna terminologi bland verben: så menar man med primitiva verb sådana, som icke synbart äro afledda af något i språket befintligt nomen: gå, ligga, stå i motsats mot afledda, för hvilka i språket befintliga nomina ligga till grund: gestalta (af gestalt), hvitna (af hvit). Historiskt taget, kunna de flesta ord anses ha uppkommit genom sammansättning, således äfven de enkla orden, hvilka sålunda genomlupit flera stadier, tills delarna ej äro möjliga att urskilja. K. F. J. Primklocka. Den katolska mässans högtidligaste ögonblick, då prästen lyfter oblaten, som enligt transubstantiationsläran verkligen förvandlas till Kristi lekamen, anges af en i koret anbragt klocka, primklockan (af lat. prima hora, första timmen, första gryningsgudstjänsten). Åtminstone i Sverige anbragtes primklockan i en träställning, antagligen fäst vid korväggen. J- C. Primo, lat., för det första. Jfr Pro p r i m o. Primo [-å], it. 1. Hand., på den första dagen i månaden. Jfr M e d i o och U 11 i m o. - 2. Mus., först. - Tempo p., första tidmåttet; violino p., l:a violinen. - P. (i fyrhändig pianomusik), förste spelaren, diskanten (förkort. Imo). Jfr S e c ondo. - Primo amoroso [amåråså], "förste älskaren" vid en teater. 2. A. L.* Primogenitur (af lat. primogefnitus, förstfödd), förstfödslorätt (se M a j o r a t och Tronföljd). Primordiälblad (af lat. primo'rdium, ursprung), Primärblad, bot., de blad, som följa omedelbart efter hjärtbladen och som ofta ha ett utseende, som betydligt afviker från de följande bladens. Vegetationsspetsens bladanlag kallas äfven ofta för primordialblad. G. L-m. Primordiälcell, bot., detsamma som naken cell. Primordiälfaunan (af lat. primo'rdium, första början, ursprung) kallade Barrande ursprungligen de äldsta fossilförande bildningarna i Böhmen (etage C), hufvudsakligen utmärkta genom trilobiter (af släktena Agnostus, Paradoxides, Conocephalites m. fl.) och brachiopoder samt saknaden af cefalo-poder, således ungefär motsvarande Paradoxides-skiffern. Numera anses vanligen primordialfaunan omfatta äfven OZewws-skiffern, som saknas i Böhmen. JfrKambrium. B. L-n.* Primordiälsäcken (af lat. primofrdium, ursprung), bot., en numera ej bruklig benämning på det tunna protoplasmaskikt, som täcker väggen i äldre celler. G- L-m. Primo'rskaja oblastj (af ry. primofrskij, belägen vid hafvet, kust-). Se Sibiriska kustprovinsen. Primrose [pri'mråuṡ], Archibald Philip, 5:e earl af Rosebery, brittisk statsman, f. 7 maj 1847 i London, tillhör en skotsk adelssläkt, som på 1600-talet förvärfvade familjegodset Dalmeny nära Edinburgh och i politiken först framträdde med sir Archibald P., sedan 1661 lord Carrington, f. 1616, d. 1679, en trogen anhängare af Stuartarnas sak, och dennes son, Archibald P., f. 1661, d. 1723, hvilken var en af kommissarierna vid förhandlingarna om den engelsk-skotska unionen 1706--07 samt 1701 inom Skottlands peerage upphöjdes till viscount Rosebery och 1703 erhöll earlvärdighet. P:s farfar, Archibald P., 4:e earl af Rosebery, f. 1783, d. 1868, en ansedd whigmagnat, fick 1828 med den brittiska titeln baron Rosebery säte i öfverhuset. Som arftagare till earltiteln bar P. från sin faders död (1851) till farfaderns (1868) titeln lord Dalmeny. Han deltog från 1871 i öfverhusets förhandlingar, förvärfvade 1878 stor förmögenhet genom sitt äktenskap med Hannah de Rothschild (f. 1852, d. 1890) och gjorde sig första gången politiskt bemärkt som organisatör af Gladstones båda stora valkampanjer i Midlothian 1879 och 1880, under hvilka Gladstone bodde på P:s gods Dalmeny. I Gladstones 2:a ministär inträdde P. som understatssekreterare i inrikesministeriet i aug. 1881 (med de skotska ärendena som särskildt verksamhetsområde), men afgick redan i juni 1883 till följd af inom partiet yppadt missnöje öfver, att detta ämbete ej innehades af en underhusmedlem. Han företog nu en lång resa till Förenta staterna, Australien och Indien samt vann därunder liflig öfvertygelse om behofvet af energiska åtgärder för närmare sammanslutning mellan rikets skilda delar på federativ grundval. Trots den ringa anklang dessa hans "liberal-imperialistiska" idéer vunno bland radikalerna återinträdde P. i febr. 1885 i Gladstones ministär, denna gång som sigillbevarare och minister för offentliga arbeten samt med säte i kabinettet. Där hade han väsentlig andel i den energiska politik regeringen förde gentemot Ryssland i den afganska gränstvisten. P. afgick med Gladstone i juni s. å. och var i dennes kortvariga 3:e ministär (mars--juli 1886) utrikesminister. Sitt tidigt visade intresse för social reformpolitik fick P. tillfälle att praktiskt ådagalägga som ordf. i Londons nyupprättade grefskapsråd 1889--90 och en kort tid 1892. I aug. sistnämnda år blef han utrikesminister i Gladstones 4:e ministär och vann som sådan äfven oppositionens erkännande för fasthet och målmedvetenhet. Han gaf energiskt stöd åt lord Cromer i Egypten mot den nye kediven Abbas Hilmis försök att oberoende af brittiska regeringens "auktoritativa råd" själf välja sina ministrar (jan. 1893) och afvisade alla franska inblandningsförsök i denna fråga. En förut påtänkt utrymning af Uganda inhiberades, och detta rike ställdes (april 1894) under brittiskt protektorat. Franska försök (fr. 1893) att faktiskt slå under sig Siam bekämpades af P. med bestämdhet och framgång, och klarsynt vägrade han (1895) att låna Englands medverkan till den rysk-fransk-tyska koalition, som beröfvade Japan en del af segerns frukter i dess krig med Kina. Genom annektering af kustområdet öster om Swazieland afvärjdes presidenten Krügers försök att utvidga Transvaals område till hafvet. 1893 hade P. genom sin personliga medling lyckats bilägga en vidtutseende kolgrufarbetarstrejk.