Då Gladstone af hälsoskäl nedlade premiärministerposten (3 mars 1894), blef P. hans efterträdare samt utbytte då utrikesportföljen mot lordpresidentsämbetet. På radikalt håll hade man mycken motvilja mot en öfverhusmedlem som liberal premiärminister och misstrodde äfven P. för hans "imperialism"; denna flygel af partiet hade önskat se sir W. Harcourt som Gladstones efterträdare. Den rekonstruerade ministärens ställning blef dag för dag osäkrare, och liberalernas från början svaga majoritet i underhuset sjönk alltmer. Då ministären 24 juni 1895 kom i minoritet i en obetydlig fråga (om tillräckligheten af inneliggande förråd af gevärsammunition), afgick den omedelbart, och vid de därpå följande valen vunno unionisterna en öfverväldigande seger. P. hade förgäfves sökt samla partiet om öfverhusets reformering som främsta programpunkt i valstriden, och då söndringen efter nederlaget ytterligare tilltog samt Gladstone började en agitation i den armeniska frågan för engelsk intervention mot "den store mördaren" sultan Abd-ul-hamid, beslöt P. -- som ville, att England endast skulle inskrida i samförstånd med öfriga stormakter, och dessutom fann ställningen som på en gång öfverhusmedlem och radikal partichef ohållbar -- att frånträda sin ställning som det liberala partiets ledare (8 okt. 1896). P. kvarstod visserligen formellt inom partiet, men kom med åren alltmer att intaga en "vildeställning" inom politiken, att "plöja sin fåra ensam", som han i ett tal uttryckte det. Han hade emellertid i hög grad nationens öra och kunde därför vid flera kritiska tillfällen utöfva ett ganska starkt personligt inflytande vid sidan af partipolitiken. Bl. a. gaf han värdefullt stöd åt Salisburys ministär under Fashodakonflikten med Frankrike (1898) och vid boerkrigets utbrott (1899). I ett stort tal i Chesterfield (16 dec. 1901; utgifvet under titeln National policy 1902) rådde han det liberala partiet att grundligt revidera sitt program (clean the slate), hvarvid enligt hans mening home-rule-krafvet för Irland borde utgå och "den nya rikskänslan" få sitt tillbörliga beaktande. I samma syfte bildade han (26 febr. 1902) den s. k. liberala ligan (se d. o.) med Asquith, Grey, Haldane och Fowler som sina närmaste meningsfränder i opposition mot Harcourts, Morleys och Campbell-Bannermans gamla liberalism och den nya radikalismen hos t. ex. Lloyd George. Han påyrkade äfven (1903) en grundlig arméreform med Kitchener som partilös krigsminister. P:s skarpa kritik af Chamberlains tullpolitiska omhvälfningsplaner närmade honom 1905 ånyo till den officiella liberala partiledningen, men då Campbell-Bannerman i nov. s. å. i ett programtal i Stirling vidhöll home-rule-krafvet, blef brytningen definitiv. P. uppmuntrade visserligen sina vänner inom liberala ligan att emottaga de viktiga poster Campbell-Bannerman erbjöd dem i sin ministär (dec. s. å.), men själf stannade han utanför. Under de följande åren minskades hans politiska inflytande inom liberala kretsar väsentligt. Han kritiserade 1909 våldsamt Lloyd Georges budgetsförslag såsom innebärande en "revolution", men varnade dock i sista stund öfverhuset för att genom dess förkastande frambesvärja en författningskris. 1910 sökte han förgäfves afvärja denna genom att taga ledningen vid utarbetandet af öfverhusets program för reformering af dess egen sammansättning. Efter utbrottet af det stora europeiska kriget 1914 deltog han ifrigt i kampanjen för uppsättande af Kitcheners nya armé. -- P. har som statsman fått uppbära klander för bristande uthållighet och för en viss nyckfull oberäknelighet. Hans glödande patriotism och fängslande vältalighet (ej minst i ämnen utanför partipolitiken) göra honom alltjämt till en af förgrundsgestalterna i Englands offentliga lif. Särskildt sedan han lämnade partipolitiken, har han flitigt egnat sig åt historiska studier och utgifvit många värdefulla biografiska arbeten: Pitt (1891), Sir Robert Peel (1899), Napoleon; the last phase (1900, ny uppl. 1904; "Napoleon efter Waterloo", 1901), Oliver Cromwell (1900), Wallace, Burns, Stephenson, appreciations (1905), Lord Randolph Churchill (1906) och Chatam; his early life and connections (1910). Jfr Th. F. G. Coates, "Lord Rosebery, his life and speeches" (2 bd, 1900), Jane T. Stoddart, "The earl of Rosebery" (s. å.), J. A. Hammerton, "Lord Rosebery, imperialist" (1901), och S. H. Jeyes, "The earl of Rosebery" (1906). -- P:s äldste son, Harry P., lord Dalmeny, f. 8 jan. 1882, var 1906--10 liberal underhusmedlem för Midlothian. Den yngre sonen, Neil P., f. 14 dec. 1882, är sedan 1910 liberal led. af underhuset och blef febr. 1915 understatssekreterare för utrikes ärenden i Asquiths ministär. V. S-g. Primrose league [pr^mråus l!'g], eng., Gu 11-vifveförbundet, engelsk politisk organisation för spridande af konservativa idéer bland befolkningens breda lager. Förbundet bildades 17 nov. 1883 af lord Randolph Churchill, sir H. Drum-mond Wolff, sir J. Gorst och sir A. Siade, de tre förstnämnde tillhörande det s. k. "fjärde partiet" (se d. o.). Namnet togs efter gullvifvan, som upp-gafs ha varit lord Beaconsfields älsklingsblomma och till dennes minne i konservativa kretsar bars på årsdagen af hans död. Idén att agitatoriskt utnyttja denna hyllning kom från Wolff, som äfven utarbetade planen för det nya förbundets organisation efter mönstret af Orangelogerna (se Öra n-g i s t e r) på Irland och med skickligt tillgodogörande af den bland de breda lagren rådande förkärleken för att bära hvarjehanda emblem och förbundsmedlemsmärken. Som förbundets syfte an-gafs "upprätthållandet af religionen, rikets författningsinstitutioner och rikstankens utveckling inom det brittiska väldet"; förbundets motto är Imperium et libertas ("rike och frihet"). Det består af en mängd lokala afdelningar 1. loger (habi-tations), i sista hand styrda af "stora rådet" (the grand council). Olika grader af medlemskap finnas ("squire", "knight harbinger", "knight compa-nion", "knight imperial"), och i spetsen för förbundet står en stormästare. En kvinnoafdelning finnes sedan 1885 under ledning af ett särskildt råd, "Ladies' grand council". Mycken uppmärksamhet har egnats åt föreningsemblem och gradbeteckningar. Först förlöjligades organisationsformerna rätt allmänt, men inom kort vann förbundet mycket stor utbredning och erhöll redan 1884 den i början misstänksamma konservativa partiledningens officiella understöd. Lord Salisbury blef då förbundets stormästare (f. n. innehar lord Curzon denna post). Under den första home-rule-striden vann förbundet