Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Princeton - Princetonia, astron. - Princip - Princip, Gauril - Principal - Principalatsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Princetonia-Principalatsstriden
274
presbyterianska kyrkans äldsta teologiska
seminarium i unionen (stiftadt 1812). Yid
P. vann Washington 3 jan. 1777 en seger öfver
engelsmännen. - 2. Stad i Illinois. 4,131
inv. (1910). Sten-kolsgrufvor. -3. Stad i
Indiana. 6,448 inv. (1910). Stenkolsgrufvor,
järnvägsverkstäder. l-3. Wbg.
Princetonia, astron., en af småplaneterna.
Princip (af lat. princi’pium, det första, upphof,
grundbegrepp), filos., yttersta gru-nden till något:
1. jormalprincip, den första grundsats, hvarur
allt annat inom ett vetenskapligt system
härledes;
2. realprincip, den verklighet, som ligger till
grund för all annan verklighet. De äldste grekiske
filosoferna fattade ett kroppsligt urämne som
realprin-cipen, nämligen Thales vattnet, Anaximenes
luften, Anaxagoras "homoiomererna", Anaximander
"det oändliga", Empedokles elementen,
Demo-kritos atomerna, Herakleitos rörelsen eller
elden. Pythagoras fattade talen som alltings
principer och eleaterna det rena varat.
Platon fattade idéerna som verklighetens
principer, ytterst det godas idé, Aristoteles
allt verkligt som enhet af form och materia
och antog som yttersta princip en formernas form,
tänkandet af tänkandet. Epi-kuréerna och stoikerna
gingo tillbaka till de äldre föreställningarna om
ett urämne. Nyplatonikerna antogo som urprincip en
ren enhet, Cartesius och Leibniz en personlig
Gud som alltings yttersta grund, Spinoza
en absolut substans, Hegel det rena tänkandet,
Schopenhauer en omedveten vilja. Boström och
de föregående svenske filosoferna fattade som
princip Gud i betydelsen af en absolut person. - P r
i n c i p i e7! l, som hämtar stöd ur en grundsats,
grund väsentlig. S-e.
PrFneip [-tjip], Ga ur i l, bosnisk attentator,
f. 1894, mördade 28 juni 1914 i Sarajevo
österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig
Frans Ferdinand, och dennes gemål, hertiginnan af
Hohenberg. Som omyndig slapp P. undan med dom till
20 års fängelse.
Principal (af lat. principälis, förnämst). 1. Husbonde
; arbetsgifvare; styrelseledamot i vissa inrättningar
(t. ex. sparbankerna). - 2. (Fr. montre, eng. open
diapason), mus., i orgeln den egentliga hufvudstämman,
öppna labialstämmor (16- eller 8-fots, mera sällan
32-fots), vanligen af tenn, med normal mensur och
klar, kraftig intonation. - 3. Fr. [präsipa’11],
rektor för ett franskt college eller lycée. -
4. Eng. [pri’nsipol], rektor för ett college
vid engelskt universitet. Se College, sp. 526.
2. A. L.*
Principalatsstriden, den under 1740-talet i
Sverige lifligt debatterade frågan, huruvida
folket på primärförsamlingarna kunde anses ega
hufvudmans makt och myndighet (principalat) emot
riksdagen. Den svenska riksdagen uppkom vid sidan
af lagen, ty landslagens konungabalk kände intet
annat sätt för folket att utöfva inflytande på rikets
angelägenheter än omedelbart på landskapstingen. Då
riksdagen småningom började utöfva lagstiftningen och
beskattningen, ansågs folket i sin helhet därför kunna
fordra, att riksdagens beslut skulle underställas
dess pröfning. Detta kom emellertid alltmera ur bruk,
och frihetstidens grundlagar, som ersatte landslagens
konungabalk, kände intet annat organ för folkviljan än
riksdagen. Redan på 1720-talet framträdde emellertid
yrkanden, som visade,
att den gamla åskådningen lefde kvar, då Stockholms
borgerskap fordrade rätt att samråda med sina
riksdagsmän om riksdagsärendena, men ledde ej då till
någon påföljd. Efter det olyckliga finska kriget,
som för ett ögonblick starkt rubbade riksdagens
auktoritet, och med anledning af den brännande
tronföljdsfrågan lefde åsikterna om folket som
"principalen", hvilken ej var bunden af sina ombuds,
ständernas, beslut, upp med ännu större styrka. Det
var enligt denna mening de "väljande ständerna",
ej de "valda ständerna", som voro de maktegande. De
egde såväl att genom instruktioner binda sina
fullmäktige som att fordra redo af dem för deras
åtgärder och till och med återtaga fullmakterna, om
de fullmäktige ej längre egde deras förtroende. I
dalkarlarnas tåg till hufvudstaden på försommaren
1743 för att efter sin vilja afgöra tronföljdsfrågan
och utkräfva hämnd på krigets upphofsmän låg ett
uttryck för samma tankegång. Stockholms borgerskap
gaf densamma en klarare formulering, då det under
ledning af köpmannen Kristofer Springer inför
magistraten fordrade redogörelse af sina riksdagsmän
för deras hållning i tronföljdsfrågan och, då en af
dessa, T. Plomgren, bestred denna lära, 18 juni 1743
förklarade honom afsatt. Magistraten förmåddes utfärda
ett intyg om hans licentierande. Sekreta utskottet,
i hvilket mössorna hade öfvervikt, fann godt att taga
parti för principalatsteorierna och uteslöt Plomgren
från utskottet, men borgarståndet och adeln åtogo
sig energiskt Plomgrens sak och tvingade utskottet
genom att förbjuda sina medlemmar att besöka, dess
sammanträden, innan Plomgren återfått sin plats, att
ge vika. Äfven i Göteborg uttalades samtidigt liknande
åsikter, då bor-gerskapet, anfördt af en handlande
Drake, förklarade sig för danske kronprinsens val
till tronföljare och genom protokollsutdrag från
magistraten befallde sina riksdagsmän att rätta sig
därefter, hvarjämte antyddes, att arfvodet ej skulle
utbetalas, förrän detta skett. Själfva principfrågan
blef på grund af de förvirrade partiförhållandena
icke af-gjord af ständerna vid denna riksdag. Efter
riksdagens slut upptogs frågan af regeringen. Då
Springer begärde, att Plomgren skulle ställas till
rätta för sitt "obehöriga uppförande" som riksdagsman,
förklarade regeringen 25 april 1744 Springers satser
vara "stridande mot regeringssättet". Ett halft år
därefter stämde Plomgren och Kierman (se denne)
Springer till rätta för hans mot dem framställda
beskyllningar. När frågan då åter kom inför K. M:t,
försvarade riksrådet Åkerhielm, som redan i april
varit af annan mening än regeringens pluralitet,
uttryckligt prin-cipalatsläran. Vid riksdagen
1746-47, ’då hattarna fingo öfverhanden, blef
frågan fullständigt af gjord. Springer ställdes
då inför en Sekreta utskottets kommission, som
dömde honom till döden, emedan han velat omstörta
regeringssättet och tronföljden. På förbön af
Plomgren benådade Sekreta utskottet honom med
schavottering och lifstidsfän-gelse. Åkerhielm
undgick förföljelse endast genom att själf begära
afsked. I riksdagsbeslutet 1747 blef den meningen,
att riksdagsmännen böra stå till redo och ansvar för
sina hemmavarande i de mål. som de samfälldt med de
andre riksdagsmännen på riksdagen öfverlagt och af
handlat, af ständerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
