273 Princetonia-Principalatsstriden 274 presbyterianska kyrkans äldsta teologiska seminarium i unionen (stiftadt 1812). Yid P. vann Washington 3 jan. 1777 en seger öfver engelsmännen. - 2. Stad i Illinois. 4,131 inv. (1910). Sten-kolsgrufvor. -3. Stad i Indiana. 6,448 inv. (1910). Stenkolsgrufvor, järnvägsverkstäder. l-3. Wbg. Princetonia, astron., en af småplaneterna. Princip (af lat. princi'pium, det första, upphof, grundbegrepp), filos., yttersta gru-nden till något: 1. jormalprincip, den första grundsats, hvarur allt annat inom ett vetenskapligt system härledes; 2. realprincip, den verklighet, som ligger till grund för all annan verklighet. De äldste grekiske filosoferna fattade ett kroppsligt urämne som realprin-cipen, nämligen Thales vattnet, Anaximenes luften, Anaxagoras "homoiomererna", Anaximander "det oändliga", Empedokles elementen, Demo-kritos atomerna, Herakleitos rörelsen eller elden. Pythagoras fattade talen som alltings principer och eleaterna det rena varat. Platon fattade idéerna som verklighetens principer, ytterst det godas idé, Aristoteles allt verkligt som enhet af form och materia och antog som yttersta princip en formernas form, tänkandet af tänkandet. Epi-kuréerna och stoikerna gingo tillbaka till de äldre föreställningarna om ett urämne. Nyplatonikerna antogo som urprincip en ren enhet, Cartesius och Leibniz en personlig Gud som alltings yttersta grund, Spinoza en absolut substans, Hegel det rena tänkandet, Schopenhauer en omedveten vilja. Boström och de föregående svenske filosoferna fattade som princip Gud i betydelsen af en absolut person. - P r i n c i p i e7! l, som hämtar stöd ur en grundsats, grund väsentlig. S-e. PrFneip [-tjip], Ga ur i l, bosnisk attentator, f. 1894, mördade 28 juni 1914 i Sarajevo österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand, och dennes gemål, hertiginnan af Hohenberg. Som omyndig slapp P. undan med dom till 20 års fängelse. Principal (af lat. principälis, förnämst). 1. Husbonde ; arbetsgifvare; styrelseledamot i vissa inrättningar (t. ex. sparbankerna). - 2. (Fr. montre, eng. open diapason), mus., i orgeln den egentliga hufvudstämman, öppna labialstämmor (16- eller 8-fots, mera sällan 32-fots), vanligen af tenn, med normal mensur och klar, kraftig intonation. - 3. Fr. [präsipa'11], rektor för ett franskt college eller lycée. - 4. Eng. [pri'nsipol], rektor för ett college vid engelskt universitet. Se College, sp. 526. 2. A. L.* Principalatsstriden, den under 1740-talet i Sverige lifligt debatterade frågan, huruvida folket på primärförsamlingarna kunde anses ega hufvudmans makt och myndighet (principalat) emot riksdagen. Den svenska riksdagen uppkom vid sidan af lagen, ty landslagens konungabalk kände intet annat sätt för folket att utöfva inflytande på rikets angelägenheter än omedelbart på landskapstingen. Då riksdagen småningom började utöfva lagstiftningen och beskattningen, ansågs folket i sin helhet därför kunna fordra, att riksdagens beslut skulle underställas dess pröfning. Detta kom emellertid alltmera ur bruk, och frihetstidens grundlagar, som ersatte landslagens konungabalk, kände intet annat organ för folkviljan än riksdagen. Redan på 1720-talet framträdde emellertid yrkanden, som visade, att den gamla åskådningen lefde kvar, då Stockholms borgerskap fordrade rätt att samråda med sina riksdagsmän om riksdagsärendena, men ledde ej då till någon påföljd. Efter det olyckliga finska kriget, som för ett ögonblick starkt rubbade riksdagens auktoritet, och med anledning af den brännande tronföljdsfrågan lefde åsikterna om folket som "principalen", hvilken ej var bunden af sina ombuds, ständernas, beslut, upp med ännu större styrka. Det var enligt denna mening de "väljande ständerna", ej de "valda ständerna", som voro de maktegande. De egde såväl att genom instruktioner binda sina fullmäktige som att fordra redo af dem för deras åtgärder och till och med återtaga fullmakterna, om de fullmäktige ej längre egde deras förtroende. I dalkarlarnas tåg till hufvudstaden på försommaren 1743 för att efter sin vilja afgöra tronföljdsfrågan och utkräfva hämnd på krigets upphofsmän låg ett uttryck för samma tankegång. Stockholms borgerskap gaf densamma en klarare formulering, då det under ledning af köpmannen Kristofer Springer inför magistraten fordrade redogörelse af sina riksdagsmän för deras hållning i tronföljdsfrågan och, då en af dessa, T. Plomgren, bestred denna lära, 18 juni 1743 förklarade honom afsatt. Magistraten förmåddes utfärda ett intyg om hans licentierande. Sekreta utskottet, i hvilket mössorna hade öfvervikt, fann godt att taga parti för principalatsteorierna och uteslöt Plomgren från utskottet, men borgarståndet och adeln åtogo sig energiskt Plomgrens sak och tvingade utskottet genom att förbjuda sina medlemmar att besöka, dess sammanträden, innan Plomgren återfått sin plats, att ge vika. Äfven i Göteborg uttalades samtidigt liknande åsikter, då bor-gerskapet, anfördt af en handlande Drake, förklarade sig för danske kronprinsens val till tronföljare och genom protokollsutdrag från magistraten befallde sina riksdagsmän att rätta sig därefter, hvarjämte antyddes, att arfvodet ej skulle utbetalas, förrän detta skett. Själfva principfrågan blef på grund af de förvirrade partiförhållandena icke af-gjord af ständerna vid denna riksdag. Efter riksdagens slut upptogs frågan af regeringen. Då Springer begärde, att Plomgren skulle ställas till rätta för sitt "obehöriga uppförande" som riksdagsman, förklarade regeringen 25 april 1744 Springers satser vara "stridande mot regeringssättet". Ett halft år därefter stämde Plomgren och Kierman (se denne) Springer till rätta för hans mot dem framställda beskyllningar. När frågan då åter kom inför K. M:t, försvarade riksrådet Åkerhielm, som redan i april varit af annan mening än regeringens pluralitet, uttryckligt prin-cipalatsläran. Vid riksdagen 1746-47, 'då hattarna fingo öfverhanden, blef frågan fullständigt af gjord. Springer ställdes då inför en Sekreta utskottets kommission, som dömde honom till döden, emedan han velat omstörta regeringssättet och tronföljden. På förbön af Plomgren benådade Sekreta utskottet honom med schavottering och lifstidsfän-gelse. Åkerhielm undgick förföljelse endast genom att själf begära afsked. I riksdagsbeslutet 1747 blef den meningen, att riksdagsmännen böra stå till redo och ansvar för sina hemmavarande i de mål. som de samfälldt med de andre riksdagsmännen på riksdagen öfverlagt och af handlat, af ständerna